Reste i en omnibus ut till Ottensen och besåg Klopstocks graf, som ej det minsta behagade mig. Sjelfva inscriptionen talte nästan endast om den kärlek hans hustru hyst till honom, och var affattad i en tjock och tung vanlig Tysk stil; jag tänkte skrifva af den, blott såsom ett bevis på Tysk platthet, men hade ej hjerta dertill för skaldens skull. För öfrigt var stenen fullskrifven med namn, hvarmed besökande Tyskars skrifklåda nedsmutsat den hvita marmorn. Derefter gjorde jag ett litet kort besök hos Graedeners syster, en fru Andresen, som alldeles icke behagade mig. Men Ottensen blir ändå det vackraste jag sett i Hamburg och dess omgifning. Sedan begaf jag mig åter i en omnibus till staden och steg af på Steinweg, der jag vandrade mycket omkring och betraktade Judarne. Sedan besteg jag Michaelis kyrkotorn, ända till yttersta spetsen, der i en liten kupol man hade den yppersta utsigt öfver staden och den kringliggande nejden. Märkvärdig var härifrån anblicken af staden med de röda tegelstenstaken, de trånga och krokiga gatorna, slingrande sig i alla riktningar mellan de hopträngda höga och smala husen, invid hvilka man dock här och der alltid såg en trädgård eller någon fläck gröna träd, och rundtomkring hela staden den vackra vallen med sina stora lummiga alléer; allt detta i medelpunkten af ett vidt, rikt grönskande fält, till någon del genomflutet af den breda, men smutsiga Elben. Anblicken var herrlig, dock saknades helt och hållet berg och sjö. Underlig var illusionen af de färgade fenstren, isynnerhet af det röda glaset, som visade hela staden nästan såsom i brand. Trappstegens antal dit upp var 563. Jag träffade här i sällskap med 6 Engelsmän och några Tyskar, och hade tillfälle att se huru de förre roade sig öfver det Tyska ja wohl, som man ock verkligen hör, här i Hamburg åtminstone, lika ofta och med lika varierad accent som hos oss ja så. Jag såg att Engelsmännen togo mig för en landsman, och aktade mig noga att ge mig in i långa samtal för att ej förråda mig; svarade blott i de vanligaste och kortaste ordalag och hade min stora fröjd att se huru väl vi förstodo hvarandras miner och vinkar att skämta öfver Tyskarne. Beseendet af kyrkan och tornet kostade 1 mark, rigtigt på taflor anslaget af någon direktion för kyrkan, och fann jag detta drygt tilltaget. På eftermiddagen gjorde jag en liten promenad med min Spanior och köpte billet till ångfartyget Havre, packade mina saker och skref bref till Graedener och de mina, så att jag på hela natten ej sof det minsta.

Aug. 19.

Gick om bord på ångfartyget Havre kl 5, följd dit af Staudinger, den sista Finne jag troligen på länge får se — och gråten stod mig verkligen i halsen då vi togo afsked. Kommen om bord valde jag mig genast en säng, dit jag lade alla mina saker, och såg mig för öfrigt litet omkring. Jag fann fartyget vara ganska medelmåttigt; andra kajuten, hvaruti jag olyckligtvis tagit min plats, var smutsig och något sluskig och jag ångrade storligen att jag sparat på 25 francs, då jag såg mig ej ha frihet att vandra omkring öfverallt och ej få gå på akterdäcket. Kl. 6 gick det af och kostade mycket krångel förrän vi rätt kommo oss ut på Elben, ty det var just nu flodtid och den kom snedt emot oss. Elbens stränder äro vackra, på den högra först sandhöjder, planterade med träd, den venstra slät och låg, men grön och bördig. Blankenese är en utomordentligt vacker by och så äfven många andra dem vi foro förbi; men som jag föregående natten icke sofvit och dessutom äfven var vid högst dåligt humör, (såväl vid besinnandet att jag nu var alldeles ensam, som ock att jag tagit den andra platsen på ångfartyget och kommit som det tycktes i högst tråkigt sällskap,) lade jag mig snart att sofva och vaknade ej förr än vi voro ute på hafvet utanför Helgoland. Så gick resan nu oafbrutet dag och natt mest med motvind, utom en dag då vi hade den yppersta NO med god kultje. Sjömännen voro alla hyggliga och artiga Fransoser, hvilkas välvilja jag tycktes vinna genom frikostigt utdelande af cigarrer, hvaraf jag i Hamburg försett mig med mer än jag kunde föra in i Havre. Isynnerhet behagade mig en liten gosse om 13 år, en liflig och rolig byting, som sprang omkring och gjorde puts åt alla andra, isynnerhet åt en gammal matros, som en afton helt förtroligt beklagade sig för mig öfver sin olycka att i 20 års tid ha färdats till sjöss utan att ha vunnit något, alltid förföljd af ödet, och slutligen att för 3 månader sedan ha kommit på den olyckliga tanken att gifta sig, och nu ha ingenting att föda sin hustru med. Härvid stod allt den lilla matrosen och gjorde grimaser och pekade horn i pannan åt den gamle. Sedan berättade han mig att den gamle matrosen var gift med en fille publique. Något som isynnerhet roade alla matroser att tala om, var deras förgudade Napoleon och det Franska geniet, huru egentligen det uppfunnit allt, hvad Engelsmännen sedermera utfört. Hos Fransmännen hade funnits allt förr än någonsin någon annan nation hunnit tänka derpå, och från dem vore ursprungligen idéen till allting utgången, ehuru de ej gifvit sig möda att utföra den. Så vore ock allt i Frankrike det yppersta som funnes. Så vore deras ångfartyg och deras machiner, äfven det hvarpå vi nu voro, nemligen Havre, det exactaste machineri; och det tycktes verkligen kosta på machinisten att, när jag frågade i hvilken stad af Frankrike det vore gjordt, tillstå att det var från Liverpool. För öfrigt voro matroserna alla högst artiga och verkligen älskvärda, alltid färdiga till raisonnement, anständiga i högsta grad och dock med all den Franska lättheten frivola och muntra, ställde sig alldrig liksom på tjenare fot med passagerarne, men ock alldrig på någon för närgående. Deras utseende var alldeles ej sydländskt, utan jag igenkände dem på deras ansigte för fullkomliga nordboer. Också voro de alla mest från Normandiet. Måndagsmiddagen voro vi utanför Calais och jag stod sent om natten på däck och betraktade till höger det höga Storbritannien, med tvenne stående fyrar i Dover, skådande öfver till tvenne fyrar på Frankrikes kust, den ena en blinkfyr i Calais, den andra en stående (som jag vill minnas) i Boulogne, och derutöfver den klaraste med stjernor rikt beströdda himmel, och nedantill i framstäfven af fartyget en silfverhvit glimmande skumfåra, som uppkastade glittrande diamantperlor, — ett skådespel så skönt och så lockande att jag väl haft lust att kasta mig i Neckens armar. Men så lyste åter på venstra sidan söderns stjerna så smäktande ljuft och dock så klart, emot nordens matta på min högra sida, att jag, nu verkligen sliten mellan söder och nord, gick ner i kajutan och lade mig.

Aug. 22.

Färdades hela dagen med den skarpaste motvind längs Normandies kust, som utgör en hög sandvall, tvärbrant nedstupande i hafvet, skiftande i alla sorts färger, dels rödt, dels gult och hvitt, med ingröpningar, liknande gluggar och skotthål och upptills tillspetsade i form af torn, så att det hela hade den största likhet med en gammal fästningsmur, med sina torn och embrasurer, sin grundval och vallar. På somliga ställen stodo ensamna sandpelare liksom vakter eller observationstorn, på andra strök vallen med någon utskjutande kant ut i hafvet och deremellan hade vattnet undertills bildat en port. Åt landet sänkte sig vallen i dälder, der dels fiskarkojor stodo, dels någon liten stad eller by. Anblicken häraf var verkligen, som en machinist sade, pittoresk, och jag kunde hela dagen ej upphöra att stå och betrakta detta Frankrikes fästningsverk emot England. Längre upp tycktes vara skog och åkerfält; men som vi gingo så nära landet och det öfverhufvud var så högt, kunde man ej se dit upp. Öfverhufvud var mig detta det intressantaste jag ännu sett; men det gjorde mig i själen ondt att fara förbi England. Redan på Elben då jag såg de tvenne stora Engelska ångfartygen, ett från London och ett från Hull, gå förbi oss, ångrade jag mig storligen att ha slagit färden till London ur hågen, men ännu mer då jag såg på långt håll Dovers gamla slott höja sig ur hafvet, liksom hafvets kung, och från sin höjd skåda ut öfver dess hvitblåa slätter samt öfver till Frankrikes lägre stränder vid Calais, der, enligt hvad en af våra muntraste matroser berättade, Napoleon hade uppbyggt ett torn för att se hvad Engelsmännen hade för sig; dervid gjorde han en illistig min och slug knyck på sina ögon. Resan var utom lifvet i kajutan ganska rolig, isynnerhet derföre att jag fick se Fransmännen till sjöss. Sjömän äro de egentligen icke, långsamma i sina manövrer och utan egentlig kärlek till hafvet, såsom det tycktes mig. Få eftermiddagen i god tid voro vi framme utanför Havre, men kunde ej gå in, emedan det just nu var ebbtiden och intet vatten i floden, hvarföre vi måste färdas omkring till kl. 1/2 7, då floden hade inträdt och vi lupo in i hamnen, som var fullproppad med fartyg af alla möjliga slag. I det fulaste väder och starkt regn lupo vi in och gingo upp i vårt värdshus Hotel de la Neustrie. Det fortfarande fula vädret hindrade oss att vidare gå ut. Jag kom att bo i samma rum med en af mitt ressällskap, som jag tror en handskmakare från Wien, en ung 19 årig godmodig gosse.

Aug. 23.

Temmeligen vackert väder, hvarföre vi ock genast gingo ut att besörja våra pass och våra sakers afhemtande från tullen. Visitationen gick ganska strängt till, dock för mig särdeles lätt och allt med den Franska hyggligheten och artigheten. Derefter sedan våra saker, som tillsammans utgjorde en ringa last för en vanlig liten handkärra, blifvit af en karl på en sådan transporterade till vårt, ungefär ett stenkast från tullen belägna hotel, begåfvo vi oss ut i staden, besågo den präktiga hamnen och de ståtliga skeppen från alla orter, som der lågo och klarerade ut till alla verldsdelar. Derefter gjorde vi en liten tour i staden, som är utomordentligt nätt och vacker, med reguliera raka gator, temmeligen breda och till största delen väl stenlagda; husen vackra, icke i den gamla Tyska smaken med gaflarne åt gatan, utan med façader, alla rappade och snygga, men med lika trånga gångar och hål på sina ställen som i Hamburg, blott att dessa för de bredare gatornas och den bättre inrättningens skull äro renare och proprare. Derefter badade vi i öppna sjön med hela Atlantiska oceanen framför oss, som nu häfde stora mäktiga böljor mot stranden. Vattnet var bittert saltigt, så att jag ännu en lång stund derefter hade en skarp bitter smak i munnen. Badet var oändligt stärkande. Det roligaste dervid var att fruntimmer och herrar badade nästan alldeles tillsamman, utan någon sorts skjul, en hop karlar midt emellan tvenne skaror qvinnor, hvilka dock alla hade sina kompletta simkostymer så att intet alls af deras retande behag kunde skönjas, utom ansigtet, fötter och armar. Deras kostymer voro mest alldeles svarta, dock såg man några deribland som liknade Turkisk drägt och voro oändligt behagliga och nätta. Äfven karlarne hade små simbyxor, en tricot som betäckte midjan. Badanläggningen var vacker med en promenad på taket, hvarifrån man hade utsigt öfver hafvet och en del af staden. Trädgården, utgörande en af hela badhuset omsluten borggård, var liten och nyss anlaggd med allehanda gymnastiska redskap. Det allt fortfarande fula vädret med regn och tjock luft dref oss hem, der vi omkring kl. 1 intogo vår frukost. Kort derpå begåfvo vi oss åter ut på promenad, oaktadt det fula vädret, och gingo ut genom tullen till en förstad på sluttningen af sandhöjden, som terasslikt sänker sig ned åt staden. Här äro uppförda vackra hus, säkert något slags villor, omgifna af trädgårdar, och deremellan ha fleurister sina rundtomkring på långt håll väldoft spridande blomsterparterrer och orangerier; emellan alla dessa anläggningar, till största delen omgifna af murar, slingra sig små gator, ej rakt uppgående utan krokiga, upp till sjelfva höjden, derifrån man nu ser sig om och har den praktfullaste utsigt åt ena sidan af öppna hafvet, öfverkryssadt af fartyg (hvaraf i dag, som jag såg på skeppslistan, 84 från denna hamn utgått), åt andra sidan af den mot Seinens breda och hafslika utlopp sluttande slätten, på hvilken den vackra staden ligger, med sina mastskogar åt alla håll. Men tar sig utsigten af staden härifrån väl ut, så är utsigten från staden af dessa på terassen uppförda villor ej heller sämre, och man har svårt att ge den ena företräde framför den andra. Dock mig behagade den på höjden; ty ej allenast hafvet och staden, utan äfven fruktbara odlade fält och skogar syntes der. Öfverhufvud vet jag ingen plats som så behagat mig som Havre, och jag tänkte: kan jag någongång disponera öfver tid och pengar, ville jag här förlefva en sommar och bada; men då skall jag bo på höjden. Folket förekommer mig här gladt och präktigt, qvinnorna förtjusande och gentila; hvilken kontrast emot de plumpa Tyskorna! Sjelfva vår bonne, en gammal säkert 40 årig qvinna, när hon första aftonen bäddade åt oss och parlerade sin fina Franska med en gentilesse, som man hos oss knappt finner i de finaste sällskaper, höll på att röfva mitt hjerta. I Hamburg var min Stubenmagd en kanske 18 årig och ganska vacker flicka, men så flunsig och smutsig att jag såg bort när jag såg henne. Öfriga qvinnor jag här sett på gatorna hade alla samma finhet och lätthet, samma retande behag, ehuru ej det minsta sköna eller grant klädda, tvärtom helt simpla och vanliga, trippande på de nerregnade gatorna och lyftande helt ogeneradt upp kjortlarne ända till knäet. Man ser dem äfven mycket såsom säljerskor i magazinerna, som äro splendida och granna, öfverträffande de Petersburgska; der förekomma de mig ofta så förförande att jag ej tordes gå dit för att handla, ty jag hade visst ej kunnat neka att köpa hvad helst säljerskan bjudit ut åt mig. Vid hemkomsten hade jag tillfälle att se huru gatpojkarne här behandlade en drucken gammal qvinna, som helt oskyldigt tycktes gå fram och njuta af sitt rus, men hastigt blef omringad af en hop tjufpojkar som kastade på henne all möjlig smuts från gatorna och rännstenarne; detta fann jag vara alldeles icke vackert gjordt af de annars så artiga Fransmännen. Bättre är då gatpojkarnes i Hamburg sätt att gäckas med de druckna, att nemligen illistigt under en oupphörlig sång af: "bringet dat svine to svinemark hin", föra dem omkring tills de slutligen få dem ända fram till svintorget och der lemna dem i fred. Men fylla och rus lär i fransmännens ögon vara något ansenligt fulare än i Tyskarnes.

(Ur bref till enkefru Wallin.)

Onsdagen den 23 upptogs af visitation af våra saker, som här är mycket sträng, och viserandet af våra pass, och när vi voro färdiga dermed var det för sent att tänka på affärd denna dag. Ehuru vädret var fult gick jag dock ut med en Wienare, som varit min reskamrat hit på ångfartyget och händelsevis kom att bo i samma rum med mig på värdshuset der vi togo in i Havre, emedan der då ej funnos flera rum lediga. Staden har det vackraste läge man kan tänka sig: på ena sidan det stora öppna vida hafvet, på den andra en vik deraf i hvilken Seine-floden faller med en stor, vid mynning, stränderna rundtomkring med mycket höga sluttningar, ofvantill betäckta med skog eller annan grönska, så småningom sänkande sig till närmare vattnet, hvari de slutligen brant stups ner och visa en sandmur, som säkert af vattnets och stormens ras deremot erhållit ett fullkomligt utseende af fästningsmur. Sådan var äfven hela den långa stranden af Normandiet, längs hvilken vi seglade, och tycktes vara en af naturen bildad fästning mot England, som syntes på andra sidan; men det sednare med sitt Dover förekom mig dock högre. Isynnerhet gladde jag mig tisdagsaftonen, då jag midnattstid stod på däcket och i det vackraste väder under en stjernklar himmel betraktade det i kölvattnet af vårt fartyg perlgnistrande hafvet, till höger tvenne båkar som lyste från England, till venster tvenne blinkfyrar från Frankrike och ofvanom mig de tindrande stjernorna, bland hvilka tvenne lyste framför de andra, nemligen nordens och söderns stjernor. Men till Havre igen — sjelfva den egentliga staden, som ej är särdeles stor, ligger i djupet af en sådan sluttande Normandisk strand, genomskuren af kanaler fulla med skepp och fartyg från alla verldens ändar, hvilka man här har det sällsamma nöjet att se ligga än i fullt vatten, än på torra landet. Här är nemligen stark ebb och flod, så att vattnet hvarje sjette timma faller ut och fyller sig igen. Ehuru jag var beredd derpå och redan i Hamburg sett dylikt, ehuru i ringa grad, var jag dock högeligen förundrad då jag om morgonen steg upp och genom fönstret, som vette utåt hamnen, tittade ut och såg fartygen ligga i gyttjan så att kölen syntes; men hvad än mer roade mig voro pojkarne och gubbarne och gummorna, som stego och trampade omkring till knäs i den djupa gyttjan för att söka skatter som möjligen förlorats i den. Derunder hemtade den här så kallade la bonne, det vill säga qvinnan som städar rummen, in mitt kaffe, som här och öfverhufvud öfverallt i Frankrike smakar helt annorlunda och tusendefalt bättre än annorstädes, der jag haft tillfälle att smaka det; jag har redan här fått en försmak af det äkta Mokka-kaffet och blifvit en stor älskare af detsamma. Thé, som hemma var min älsklingsdryck och hvarförutan jag nästan tyckte mig ej en enda afton kunna somna lugnt, har jag sedan jag lemnat Hamburg, der man fick ett utmärkt godt thé, druckit blott tvenne gånger i Frankrike; den ena gången första aftonen i Havre, emedan vädret var så ruskigt och regnigt, den andra just nu i Lyon der vädret är fullkomligen lika fult och emedan jag just skrifver till er på en stund, då j troligen sitten vid ert trefliga thébord. Jag sitter nu i en liten kammare, hvars enda fönster vetter utåt en gård, jemt så stor och bred att jag med utsträckta armar räcker från ena ändan till den andra. Fönstret, så stort det ock i sjelfva rummet ser ut att vara, är sålunda nära omslutet af trenne 4 våningar högt sig sträckande väggar, och som det är i andra våningen får jag titta högt upp, för att få se en liten fyrkantig bit af den tjockt molnbetäckta och regnande, men dock litet ljusgifvande himmelen. Den öfriga delen af rummet är upptagen af en stor säng med gardiner, som kunde rymma minst 4 personer. Med största nöd har jag kunnat hala ett litet bord fram, för att skrifva detta bref på och äta min middag kl. 6. Derefter ville jag smaka på théet här och beställde mig det. Så hemtades mig en kanna och en skål, ty här dricker man théet, såväl som oftast kaffet, ur en skål eller spilkum, just sådan ungefär som vi bruka hemma till såsskål, och dertill får man en stor matsked för att röra om sockret. Men i ordning med frågorna — jag var vid Havre. Så fult och småttregnande vädret än var den dag jag låg der öfver, kunde jag ej hålla mig från att gå och simma i Nordsjön. Vädret var från hafvet och vågorna vräkte in höga mot stranden, der badinrättningen var, och vattnet hade en bitter stark sälta, hvars make jag alldrig än kännt och hvarmed vårt vatten på långt när ej kan jemföras, och som jag sedan mest hela dagen efteråt tyckte mig känna i kroppen. Men hvad som mest förundrade mig och säkert äfven mest skall förundra och kanske skrämma er, var att i detta oändliga tal af badare, som der voro, fruntimmer och herrar badade i öppna sjön om hvarannan. Hvar och en klädde sig uti ett litet numreradt, för hvar och en enskilt bestämdt skjul på stranden, ett godt stycke från vattnet, emedan floden annars skulle föra bort det, och derifrån spatserade man helt tranqvilt ut på smala plankbroar i hafvet, sålunda att längs den långa stranden först en viss terrain är bestämd för herrar, omedelbart derintill en för fruntimmer, närmast derinvid åter en för herrar och derbredvid en åter för damer, så att de råkas pêle mêle uti vattnet om de vilja. Dock bör härvid märkas att fruntimren äro uti en fullständig badekostym, täckta från hufvud till fot så att blott ansigtet synes. Det förstås att med denna kostym coquetteras lika mycket om ej mera än vanligt, och jag såg ett närmast mig badande fruntimmer, som var kostymeradt à la Turque och så intagande vackert, som någonsin en najad eller sjönymf kunnat vara. Äfven forstås af sig sjelft att herrarne ha simbyxor, som fås vid ingången till badinrättningen. Efter badet gick jag och spatserade omkring. Den sluttning, i hvars slut den egentliga staden och hamnen äro belägna, är upptagen af en förstad eller villor eller hvad det månde vara, nog af den är fullbyggd med vackra stenhus, hvart och ett omgifvet af en trädgård; deremellan gå gator slingrande sig uppåt, emedan de blefve för branta om de gingo rakt upp ända till den högsta toppen, som utgör en stor vidsträckt flacka med den härligaste utsigt öfver hela trakten. Hvarthelst man härifrån ser, är allt skönt: hafvet utan land framföre, sluttningen med sina vackra villor och trädgårdar nedanför, samt staden med sina kanaler fulla med skepp; längre bort på samma sida den stora djupt in i landet gående hafsviken, på hvars ena sida Seinen faller ut, medan den på de andra är omgifven af fästningslika stränder; på fastlandssidan utsigten öfver Normandies rika fält med der kringströdda hjordar. Detta var åtminstone för mig bland det vackraste jag sett. Men anblicken från staden af den terasslikt sig höjande sluttningen var ej heller sämre, öfverhufvud var Havre i alla afseenden en stad som behagade mig nästan mer än alla andra dem jag hittills sett. Jag tyckte mig alltför gerna vilja här tillbringa några veckor af en vacker sommar; men dertill kan framdeles bli tid, nu var det ej. Den 24 således om morgonen gingo vi om bord på ett litet ångfartyg allt ännu under mulet väder och stark blåst, som häfde höga vågor in i hamnen derifrån vi gingo ut. Roligt var det isynnerhet att se när vi just hunnit ur hamnen, der vågorna dock bröto sig något i sin styrka, ut på flackan der hela Nordsjön låg på och gaf fartyget en knuff, så att alla passagerare som tagit sina stolar och satt sig i ordning, hvar och en i sin krets att njuta af färden och sällskapet, blefvo kastade huller om buller från sina platser, under skrik af barnen och stort tumult bland alla. Dock voro vi snart inne på Seine-floden, der gick ingen sjö och ehuru stormen brusade kring dess höga stränder hann den dock ej dess vatten. Småningom hade nu äfven blåsten jagat bort molnen och klarat himmeln, så att vi i det vackraste väder gjorde den vackra färden Seine uppföre. Stränderna bibehöllo i början och långt uppåt sin hafsnatur, sådana de voro längs Normandies kust, höga och med brant sluttning stupande ner i floden, men derunder till största delen gröna och antingen skogbevuxna eller odlade till åkerfält och afdelade med små alléer eller rader af trän, som bildade gärdesgårdar och gingo ända ut i flodvattnet. Den andra sidan af floden var deremot jemnare, dock äfven den här och der afbruten af höjder, och det vanligen så, att der den ena stranden var hög var den andra något lägre och tvärtom. Dessa höjder voro inga egentliga berg, utan tror jag, hårdnad och liksom sten blifven sand. Floden afdelades som oftast af små holmar med långt ut i vattnet utskjutande rik grönska med träd och buskar, som hängde ut öfver vattnet. Ju högre upp vi kommo aftogo småningom höjderna och trakten blef mera landtlig, men äfven nu allt lika intagande. Passagerare funnos om bord till ett stort tal kanske öfver 100, deribland flera Engelska familjer, hvaraf isynnerhet tvenne små barn, kanske om 10 år, en gosse och en flicka, isynnerhet roade mig. När alla andra barn skreko och föllo omkull vid den första skarpa stöten vi fingo i hamnen, och flera gamla personer lågo sjösjuka och ömkliga, gingo de raskt omkring och sjöngo en Engelsk sjömansvisa. Mången rolig och munter scen såg man här bland den stora folkhopen. Men det bästa var att ingen generade sig, hvar och en tog fram sitt lilla matknyte eller sitt Franska bröd eller ostbit eller hvad helst han tagit med sig och sparade så in hvad kosthållaren annars hade förtjent öfverhufvud gjorde den vackra trakten, (hvilken såsom jag sedan hörde af vidtberesta Fransoser, skall vara nästan obestridligt den vackraste i deras land) det roliga och mångblandade sällskapet och det vackra vädret, denna färd för mig bland de angenämaste jag gjort. Hvad jag saknade och isynnerhet här saknade, var någon god vän och reskamrat af mina landsmän. Men alltid skall något fattas. Middagstiden efter omkring 8 timmars färd framkommo vi till Rouen, der tiden ej medgaf oss annat än att äta en hastig middag och i förbigående betrakta den såsom skönast i hela Frankrike ansedda gamla kathedralkyrkan.

Dagb. Aug. 24.