Bittida om morgonen kl. 6 gingo vi om bord på ångpakettbåten La Seine. Vädret var väl ej numera regnigt, men luften var tjock och blåsten stark. I stort sällskap af minst 100 personer gingo vi af. I kanalen var ännu temmeligen lugnt, så att hvar och en såg nyter ut och lagade sin stol i ordning och satte sig; men vi hade knappt hunnit ur hamnen förrän en stor sjö kom vräkandes på oss från sidan och rutsch! alla stolar vräktes omkull med dem som så behagligt tagit sin plats på dem, och barnen började skrika och fruntimren visade förskräckta miner. Emellertid gick kaptenen, som såg barsk ut, och skrek och kommenderade och vi gingo så småningom framåt till Seinens stora ståtliga mynning, som dock är omkring en half eller hel timmas väg ifrån Havre. Unden denna färd, som verkligen gick i hög sjö, blefvo många sjuka, både karlar och qvinnor, och spydde rätt hjertligt öfver bord samt på däck, och lågo bleka glömmande all etikett i egna och andras spyor. Spektaklet var löjligt, isynnerhet första stöten, då alla rullade omkull. Snart kommo vi in i Seinen: här gick lugnare sjö och alla repade mod och drucko ett glas sockervatten, för att skölja ner den bäska smaken och ställde sig i ordning att betrakta landet, som äfven nu längs floden bibehöll lynnet af Normandies strand emot hafvet, blott att det här var mera odladt och sandhöjdens sluttningar bevexta med buskar och småskog. Samma karakter behöllo stränderna ända fram till Rouen. De voro i allmänhet de vackraste jag sett och jag vet intet, som mer kunde fordras, om ej verkliga granitberg; ty sådana voro alldeles ej att finnas här. För öfrigt ansenliga höjder, som sänkte sig än brantare, än mera sluttande till de rikaste och mest odlade dälder, i hvilka ofta låg en by eller liten stad, här och der på höjderna ruiner efter gamla slott; floden var fullsatt med holmar, dels mindre, dels större, som åter af små kanaler voro afdelade i små holmar, alla med den yppigaste vegetation, som gick ända ner i vattnet. Det egna tyckte jag mig bemärka med stränderna att de turvis omvexlade i karakter, än var den ena hög och den andra deremot stående låg, än åter tvärtom. Också skall Seine-floden, såsom jag sedermera hörde af en vidtberest Fransos, vara den vackraste och i allmänhet denna trakt den skönaste i Frankrike. Men det var svårt att veta hvart man hellre skulle se, på den sköna naturen omkring oss, eller den sköna naturen om bord. Mina ögon hade genast i början fallit på ett sällskap fruntimmer, bland hvilka en var en verklig skönhet. De voro fyra, af hvilka hvar och en hade sitt barn och hela sällskapet blott en man, som såg ovanligt human ut. Jag kunde ej begripa att de skulle vara Fransyskor, ty dertill voro de mig ändå för fina och eteriska. Jag gick närmare och hörde verkligen till min glädje att tvenne af barnen, en gosse och en flicka af kanske 4 år (de tvenne andra barnen lågo ännu i sina mödrars famnar), glada gingo omkring på det temmeligen ostadiga däcket och sjöngo: "merrily of the waves we go", under det att några Franska barn, deribland en för öfrigt den raskaste 4 årige gosse, låg i pappas famn och halfgret; ty ehuru vädret hade klarnat upp till en skön och vacker dag, kommo dock ideligen starka och häftiga byar från höjderna, som ofta vräkte vår ångbåt åt sidan. Flere andra grupper af muntra och glammande, halft skrålande Fransoser och Fransyskor och af lugna, tysta Engelsmän och Engelskor suto omkring på däcket och togo fram sina matpåsar helt ogenerade för dem som möjligen hade lust att gapa på dem. Bland passagerarne voro mest Engelsmän, bland hvilka af akter-passagerarne en familj med 2 gossar och 2 flickor, det ena paret skarpt brunett, det andra fullkomligen blondt, som utomordentligt behagade mig och hade skarpt markerade Engelska eller Skottska ansigten af omkring 15 år. I jemförelse med de Engelskor jag här såg, förlorade sig dock mycket Fransyskorna. Allt detta gaf anledning till mycket gapande för mig och jag visste ofta ej hvart jag skulle titta och vända mig, så att de 6 timmar, vi voro på väg, förgingo nästan utan att jag pratade eller meddelade mig med någon, såsom en kort stund. Fartyget var i allo elegant och väl inredt, besättningen hygglig och artig; men kosthållaren, hos hvilken jag tog en beefstek för en franc, var dyr. Hela farten var i det hela taget den angenämaste jag gjort i min tid, blott jag hade haft någon menniska som jag kunnat prata med; men mina tvenne reskamrater, en handsk makare från Wien och en paraply makare från Köpenhamn, till börden en Fransos eller såsom jag hellre tror en Jude, voro mig alltför heterogena. Dock Wienaren var en godmodig Tysk och treflig nog, men passade mig ej. Middagstiden kommo vi till Rouen, bestyrde genast om våra sakers framskaffande till jernvägen och gingo så att bese den stora kathedralen, hvilken vi nu hunno blott utvändigt beskåda. Den är, såsom jag hört, en af de berömdaste i Frankrike. Det förunderligaste och genast mest i ögonen fallande är det höga, i konstfullt genombrutet arbete af metall gjorda tornet, och sedan det öfverallt på utsidan anbragta fina arbetet af samma slag, allt så luftigt och så fint att man tycker minsta väderfläkt skulle bryta det. Häruti fann jag en stor kontrast emot de kyrkor jag sett i Hamburg och Lübeck, hvilka alla förekommo mig något för tunga och plumpa. Kl. 3 reste vi af på jernvägen. Sjelfva pavillonen i Rouen tycktes ännu vara blott provisorisk; men för öfrigt var allt nobelt och godt. Vi dels följde Seinens strand dels foro öfver den, och trakten var allt ännu lika: omvexlande sandhöjder och dälder, rikt odlade och fullsatta med byar och köpingar. Här tycktes floden, som ju högre man kommer uppåt aftager i bredd, dock förlora mer och mer af sin hafsnatur och antaga ett mildare och upplandslikare utseende; öfverallt afdelad af de busk- och fältrikaste holmar i flera och mångfaldigt sig grenande armar, hvari små hamnar för båtar bildades genom uthuggningar af i floden utvexande småskog och buskar. Husen här i byarne voro alla hvitlimmade, icke såsom i Tyskland tegelstensröda med hvita kalkränder, icke heller så tunga och tjocka som der. Men hvad jag här saknade var gärdesgårdarne af små täta buskar, sådana man har öfverallt i Tyskland. Väl voro här på några ställen åker- och ängsfälten skilda genom alléer af höga träd, hvilket visserligen gaf landet ett pompösare utseende; men det var endast på få ställen. Hvad som mest förundrade mig på sjelfva banan, var farten i de genom stora sandvallar gräfda hvalf, hvaraf det längsta räckte 7 1/2 minut att genomfara i kolsvart mörker, och i hvilket vi äfven mötte en annan ångvagn som med hiskelig fart ljungade förbi och med elden från sin machin half-upplyste den smala och mörka vägen. Det var verkligen hiskligt och jag kom ovillkorligen ihåg Sindbad då han begaf sig på måfå in på den underjordiska floden. Kl. omkring 9 kommo vi till Paris, der genast efter utstigandet ur vaggonerna alla saker bragtes tillsammans i ett stort rum och sorterades efter den plats deras ägare innehaft. Vi fingo lyckligtvis snart och hastigt reda på våra, oaktadt den förfärliga trängseln, hojtandet och fjäskandet; men knappt hade jag fått min lilla kappsäck och nattsäck i handen, så kom en karl som med våld ryckte kappsäcken ur min hand och likaledes min reskamrats, bad oss packa dem på hans rygg och då jag frågade hvad han hade att göra med oss och våra saker, helt simplement började beskärma sig öfver att ha att göra med folk som ingenting förstod, och mir nichts dir nichts förde bort dem sedan de åtskilliga gånger vid uppackningen på ryggen fallit ner och en gång äfven gåfvo en dugtig knuff åt en bredvid stående tullbetjent. Jag följde med och när vi ändtligen kommit ut, frågade jag ännu helt uppbragt hvad han var för en karl och hvad han ville; men intet hjelpte, han bara skrattade och beklagade sig öfver mitt oförstånd, förde våra saker in i en vagn och oss efter, och när vi väl voro inne bad han oss vara goda och betala en franc, som gjordes; derefter en annan karl som skulle ha några sous; och så frågades hvart det skulle bära af, och då jag uppgifvit det af Ingman mig rekommenderade Hotel du Luxembourg, hördes "allez", och så bar det af genom Paris' gator och räckte nästan en half timma innan vi kommo fram. Redan på denna väg foro vi genom rader af de finaste och gentilaste boutiquer och intrycket var i allmänhet stort och pompöst.

Aug. 25.

Efter intaget kaffe begåfvo vi oss genast ut på vandring kl. omkring 8, vandrade längs vår Rue de la Harpe öfver Mikaels bron in i la cité, der längs kajen till kyrkan Notre dame, besågo den ut- och invändigt, bestego sedan tornet och hade här den fullkomligaste öfverblick öfver Paris' oändliga massa af hus och monumenter, hvilka tillsammans först sågo ut som ett chaos. Sedan gingo vi omkring på gallerierna och orgeln och några andra små kryphål, der vi slutligen alltid stannade vid någon låst dörr, som jag inbillade mig skulle leda in i någon slingrig gång. Gerna hade jag vandrat här omkring en hel veckas tid för att få reda på alla Qvasimodos snår och hvalf, men nu var jag här blott för att se och hade ej mera tid än några timmar. Allestädes spejade mina ögon efter Qvasimodo, men de kunde ej upptäcka annat än artiga och vackra Fransoser, som för en liten pour le garçon släppte oss in i tornet. Hvad som föll mig i ögonen var att under gudstjensten, som nu påstod, se målaren gå omkring och copiera basreliefer hvarmed väggarne voro fullsatta. Sedan gjorde vi en tour till palatset les Tuileries och dess trädgård, vandrade öfver Place de la Concorde, der det ryste i mig vid hågkomsten att Ludvig XVI med sin gemål här blifvit halshuggen, och der nu den ståtliga stora Egyptiska obelisken står. Sedermera, lockad mera af Almqvists Gabriele Mimanso än något annat, gick jag att se en representation af Kavaloraman, som verkligen är förunderlig, men dock snart blir tröttande. Mig lyckades ej att här få se någon obekant skönhet, hvars bekantskap kunnat vara värd att eftersträfva; hela auditorium (ty taflan förklarades äfven punkligt af en osedd person) bestod af mig och min följeslagare, tvenne andra män och en gammal Engelsman med sin lika gamla fru, hvilka sistnämnda dessutom hela spektaklet föga tycktes behaga. Derefter vandrade vi ännu litet omkring, gingo så in i Nya Magdalena kyrkan, den praktfullaste och pompösaste jag sett, men i en nymodig stil, med trenne stora nästan helt och hållet förgyllda kupoler, ifrån hvilka allena ljuset faller in i kyrkan; för öfrigt på väggarne och pelarne fullsatt med taflor och statyer, alla såsom de förekommo mig i en nyare stil. Skall och kan en kyrka i våra tider byggas, beräknad på att genom prakt imponera, så blir denna säkert oöfverträfflig. Sedan gingo vi öfver Vendôme-platsen och bestego den ofantliga Napoleons-kolonnen, från hvars galleri i toppen man hade nästan samma utsigt som från tornet på Notre dame. Något husligt var att stå der uppe, likaså upp- och nergången på den smala trappan. Vi gingo derefter in i kyrkan S:t Roche, i hvars yttersta bakgrund man utöfver tvenne andra chor ser Kristus på korset med Magdalena knäböjande bredvid i sculptur, hvilket på det långa afståndet tar sig oändligt väl ut. Der invid är Kristi grafläggning i basrelief, äfvenså högst naturlig, och längs väggarne Kristi passions-historia, framställd tror jag i 12 stationer. Derefter voro vi i ännu en kyrka S:t Germain l'auxerrois, hvilken jag ej fann vara något särdeles; men jag var ock nu alldeles uttröttad af det myckna jag sett. Efter middagen, som intogs kl. 5 hemma i vårt hotel, gjorde jag ensam en tour ånyo genom Tuileries-trädgården och Champs elysées, der nu var mycket folk, musik och andra lustbarheter. Jag hörde här på en militär-musik, som var sammansatt af 7 olika sorts horn, 2 klarinetter och 1 piccoloflöjt, som allt tog sig ganska bra ut, ehuru jag tyckte hornisterna ingalunda voro bättre än våra Finnar och ej hade den vackra ton i sina instrumenter som de. Här och under hemvägen såg jag intet anstötligt af glädjeflickor eller annat, allt var anständigt ehuru folkmassan var stor.

Aug. 26.

Besåg museum i Louvre, den stora samlingen af sculptur, hvaraf naturligtvis det Egyptiska upp- och intog mig mest, ehuru jag hade tänkt mig samlingen större, och det stora praktfulla målningsgalleriet, hvaraf den Italienska skolan mest sysselsatte mig. Men hvad är det att på 4 timmar vidpass vandra igenom dessa stora och rika konstskatter? Man blir blott vimlig i hufvudet och till slut vet man ej hvad man ser och sett. Jag hoppas en annan gång kunna göra om denna tour med mera tid och mera lugn. På aftonen spatserade vi på boulevarderna och vid Palais royal, öfverallt var folk till otalig mängd, öfverallt anständighet och artighet.

Aug. 27.

Var större delen af förmiddagen inne hos min granne, en målare från Berlin. Middagstiden i Jardin des plantes och Botaniska trädgården. Den otaliga mängd af djur från alla verldens delar som här äro hopsamlade, alla i sina beqväma och för dem väl inrättade boningar, var mig oändligt rolig, isynnerhet aporna, som jemte björnarne förekommo mig såsom de mest humoristiska bland djuren. Det var äfven de som mest upptogo folkets nyfikenhet. Isynnerhet roade mig mina landsmän björnarne, som här väl hade lärt sig att förstå litet Franska och dansa Française, men dock allt bibehöllo sin trumpenhet. Fransoserna roade sig mycket med dem och blefvo ej trötta att kasta åt dem bröd, för att få dem att dansa och helsa. Åfven begapades mycket 2 elefanter, hvilka dock voro mindre än den i Zarskoe Selo. Botaniska trädgården är stor och vacker och säkerligen försedd med allt som kan önskas. Jag gjorde blott en kort promenad derigenom. På en kulle, derifrån man hade en vidsträckt utsigt öfver staden, satt en gubbe med en stor kikare, genom hvilken man fick se för betalning. Här fanns mycket folk ehuru det ännu var bittida på dagen, och när jag gick tillbaka var det proppande fullt på den stora breda trottoiren af menniskor som strömmade dit. På eftermiddagen gingo vi med våra tvenne nya bekanta, (den ena en målare, den andra, som isynnerhet utomordentligt intog mig, en farmaceut eller något dylikt från München), till och utom Barrière du mont Parnasse, svarande ungefär emot Hamburger Berg, der en otalig skara af folk, mest af arbetsklassen, var församlad i trädgårdar, theatrar och allehanda förlustelse-platser. Isynnerhet tycktes dans vara det som mest roade dem; en oändlig mängd salonger och trädgårdsplatser, der man dansade, voro öfverfyllda, ehuru våra följeslagare sade att i dag var ovanligt litet folk ute. Ingenting kan förliknas med den fröjd som här glänste på allas ansigten, man dansade af hjertans grund, ej trögt och lalligt som hos oss, utan med lif och qvickhet i fötter, armar och alla lemmar. Här dansas nästan intet annat än den af Fransoserne så högt älskade Cancan, liknande den hos oss brukliga Franska quadrillen, men mycket frivol: här ordentligt omfamnar man när vi blott ta damen i hand, och gör alla möjliga frivola och eqvivoca rörelser med sina händer, hvarunder benen snurra i de putslustigaste pas. Men allt är glädje, allt är fröjd. Sedermera voro vi i den berömda grande chaumière de Prado d'été, hvartill entréen kostade 50 cent.; men det förargeliga hände mig att jag måste aflemna min mössa och gå barhufvad, ty med hatt kan man gå allestädes både inne och ute, men ej så med mössa. Jag lät det mig dock ej bekomma, utan vandrade modigt in. Detta är ett ställe för studenterne med sina grisetter; här lefva nemligen studenterne så att hvar och en har sin grisette, med hvilken han lefver fullkomligen som med en hustru. Hon sköter hushållet, kokar och lagar maten, tvättar och gör annat som behöfves, kallas också hans fru, tilltalas hans madame, ej mademoiselle; han visar sig öfverallt ute med henne arm i arm, och om söndag, måndag, thorsdag går han i chaumière och dansar med henne. Ehuru ferierna nu voro inne, voro dock ganska många dylika par här och roade sig. Ingenting har jag ännu sett så gladt och glädjefullt, så fritt och nonchalant som en sådan student med sin grisette, när de dansa sin älskade cancan. De omfamna hvarandra, kyssas, klappas och göra de frivolaste gester, men allt dock med sådant sken af anständighet och en nonchalance å deras sida, som om det vore intet alls. Detta är ock, tror jag, endast här möjligt. Här ibland dessa grisetter ser man ock de vackraste qvinnor jag ännu sett i Paris; de äro icke snörda, men ha dock en taille som täflar med och öfverträffar det bästa snörlif. Allt gick för öfrigt stilla och hyggligt till; man hörde intet skrik eller stoj och, hvad isynnerhet förundrade mig, här så väl som på andra offentliga ställen, är man ovanligt tyst, pratar ganska litet, åtminstone mycket tyst, så att i de största samlingar höres föga sorl. Något egentligen roligt och löjligt, något Bellmaniskt putslustigt såg man ej här, allt var mig nästan för mycket anständigt och vanligt, jag hade gerna sett något original, som haft liten mån lust att stöta emot convenansens lagar. Det enda nöjet var att se huru folket så rätt af hjertans grund var gladt. Förunderligt förekommer det mig att här i sjelfva grisetternas och loretternas hufvudstad finna filles publiques så anständiga. Här har man ej att frukta för att af dem bli öfverfallen på gatorna, såsom i Hamburg och Petersburg.

Aug. 28.

Gjorde på morgonen promenad för att finna några böcker som jag behöfde; fick reda på ett manuscript af Gulistan, som jag köpte för 8 frcs. Sedan med min präktiga och älskvärda Münchare till Hospital des invalides, der det mest roade mig att betrakta de gamla invaliderna från Napoleons och Algiers krig, hvilka på alla möjliga olika sätt voro tilltygade med blessurer. Väl sågo de ej ut som de gamla Franska hjeltar jag på förhand hade tänkt mig, jag tyckte mig här ej finna de egentliga Fransyska ansigtena utan fastmera Tyska; men alla, till största delen åtminstone, voro de gamla ärevördiga gubbar, den ena hade förlorat sin arm, den andra sitt ben, eller båda, somliga blinda, somliga rörande sig i små vagnar som de framsköto med käppar, och i allmänhet såg man här ett museum af alla möjliga blessurer. Inrättningen var ofantligt stor med trädgårdar, promenader, bibliotek, porträtter och statyer af Napoleon och hans generaler, samt taflor af särskilda slagtningar; bland andra rariteter fann man äfven i en liten inhägnad en liten pil, som var tagen från det träd som vext på den älskade kejsarens graf på Helena och blifvit hit omplanterad. En gammal invalid, som med trädsnitt och med snäckor inlagda i en sand- och stenblandad jord här utarbetat ett slagtfält, vaktade inhägnaden och dref en liten handel med bladen från pilbusken, hvilka han sålde åt små pojkar som gåfvo honom en mussla för hvart blad. Äfven har man här en egen kyrka, der en stor mängd tagna fanor äro upphängda. Köket var kolossalt och all kokning går med ånga. Maten skall vara ypperlig och hvar och en man, så officeraren som den gemena soldaten, har till frukost sin halfbutelj vin och likaså till middagen. Så lefva de gamle krigarne här omgifna af sina stridsminnen och sina ärade generaler, ett lif säkert så lyckligt som för sådane är möjligt, i lugn och ro, störda kanske blott af den otaliga mängd besökande som dagligen går här. På ditvägen besågo vi äfven den vackra kyrkan S:t Sulpice, der just nu var en likbegängelse med ett otaligt antal af prester, hvilka alla här såsom annorstädes i katolska länder utmärka sig genom sina Jesuit-ansigten. På återvägen badade vi i den stora badanstalten Ecole royale de natation, en stor och praktfull anläggning.

Få aftonen i l'Académie royale de musique eller stora Franska operan. Sjelfva salongen och scenen voro öfvermåttan splendida och praktfulla, dock som mig tycktes öfverträffade af stora theatern i Petersburg, just genom denna senares större enkelhet och noblesse. Den i Petersburg är ock större. Här speltes i dag för första gången les Martyrs, opera öfversatt af Scribe med musik af Donizetti. Sångare och sångerskor voro högst medelmåttiga, nemligen herrarne Bouché, Duprez, Massol, Bremond, Octave och m:me Dones Gros, som hade hufvudrolerna. Dansöserna utmärkta, ehuru dock vida öfverträffade af Taglioni, balletterna i jemförelse ej så bra, sångkörerna goda och likaså grupperingarne. Dekorationerna voro förträffliga och fullkomligt jemförliga med de Petersburgska. Orchestern ypperlig och stor. Allt hade dock här, liksom i Petersburg, utseendet af att genom grannlåt och pomp ersätta bristen på sann konst; hufvudsaken tycktes vara att packa scenen full med folk, hvilkas massa ännu till oändlighet ökades med på dekorationerna anbragta folkskaror. Men ej nog härmed, en stor mängd af ståtliga och grannt rustade hästar skulle fram för att visa sig, slutligen skulle äfven lejon-rytningar höras i bakgrunden och sluta detta sköna virrvarr. Virrvarr tycktes mig ock musiken vara, till hvilken hörde alla möjliga instrumenter, pukor, trummor och basetthorn, ibland annat äfven 6 harpor; hela vägen igenom var den beräknad på knall-effekter i ordets egentligaste betydelse, ty bäst det var knallade alltid en trumma eller en trumpet till på det förfärligaste, öfverhufvud kan jag säga att jag hela tiden blef kall och ingen egentlig konstnjutning alls hade. Publiken var öfverhufvud icke högljudd och på det hela ej för mycket frikostig på applaudissements. Hvad som förekom mig litet underligt var, att man helt ogenerad på parterren vandrade med sina smutsiga fötter öfver de med rödt sammet öfverklädda bänkarne och klef öfver deras ryggstöd.