Sedan våra Baranijeh shekher gått, begaf jag mig på förmiddagen åter till det café, i hvilket jag i går hade sutit. Men jag befinner mig i en högst svår ställning, icke allenast för böldens skull ofvanför högra knäet, som ser högst ruskig ut, utan äfven för en blåsa på min venstra häl, som nu först stigit upp efter den lilla barfota vandringen, jag under färden till Sejid gjorde på andra sidan om Ashmon. Jag kan ej stiga säkert hvarken på den ena eller andra foten och har särdeles svårt att röra mig. Dessutom högst dåligt lynne och för öfrigt ej min vanliga goda helsa. Jag tillbragte middagsstunden i cafét och kom sedan hem. Om aftonen kommo shekherna tillbaka och åto qvällsvard, hvarefter jag gick ut ensam för att se på Teshtoshis molid. Den, liksom öfverhufvud alla andra fester här, bestod hufvudsakligen i folkträngseln. Jag gick ej in i moskén, der man tycktes hålla en zikr, och dröjde öfverhufvud ej mer än en högst liten stund der. I natt var äfven lelet el marag eller profetens himmelsfärd, som gjorde den förra så mycket högtidligare för folket.
Aug. 12.
Gick om morgonen ut och gjorde min uppvaktning hos Bokti, som var särdeles nyter och artig; satt en stund der och gick sedan till Timofejejf, men blef ej länge hos honom. Träffade på vägen derifrån Engelsmannen Hamilton med sitt väldiga röda skägg. Han såg nu glad och nöjd ut, i stället för att han förut alltid gått med nedböjd blick och tittat ner mot marken; men han skall nu ha ett godt antal elever och sökte äfven förmå mig att öka deras antal. I dag var jag ensam med shekh 'Ali, sedan Baranijeh boerne alla rest bort; vi åto redan före maghrib, gingo sedan till Azbukijeh och andades hos Hanafi frisk, ren luft samt drucko hans goda hölv. Kommo hem först vid esha.
Aug. 13.
Gick bittida ut till Azbukijeh, för att besöka den för någon månad sedan hitkomna kasanaren Dietel, Berzins reskamrat. Han bor i samma ka'ah, der jag bodde de första tiderna af min härvaro. Vid mitt inträdande till honom tog han, liksom alla andra Européer här, mig för en Arab och helsningen oss emellan var högst tvungen, förän han fick höra hvem jag var. Härefter blef han mycket förekommande och artig, vi suto och pratade allehanda på Tyska, som är hans egentliga modersmål, men som han (likt så många andra Tyskar uti Ryssland) tyckes ha glömt och försummat för Ryskan eller andra språk. Han hade deremot af sitt Tyska ursprung bibehållit det breda, orddigra skroderandet, och pratade mycket med qvasi-lärdom. Han har dock ännu i sig en liten ynglingasjudning och är i alla fall här en, som man kan trifvas med. Medan vi suto, kom äfven rödskägget Hamilton hit, för att gifva honom timma i Engelskan och, som han sade, göra honom på kort tid till en John Bull. Jag gick derföre snart bort, begaf mig ut, tog en åsna och red till Masr-el'atikeh, satte der öfver floden till Nilmätaren, framför hvars port jag mötte en soldat och en Berberi, som förklarade det vara omöjligt att komma in utan biljett med tillstånd dertill. Jag försökte med lena ord förmå dem sätta sig öfver formaliteten, men de stodo ej till att beveka. Jag fick sålunda lof att vända om med oförrättadt ärende. Satte åter öfver floden och begaf mig till Amin Beys hus, som är nadsir öfver mikjas, men emedan det var middagstid träffade jag hvarken honom eller hans vekil. Jag begaf mig således tillbaka till staden på min åsna, betraktade på vägen floden, som stigit betydligt och nu snart hunnit måttet för sin öfversvämning. 'Aro&an eller den lilla jordvall hvarmed man stängt kanalen, som leder till och går genom Kairo, var nu högst 2 alnar öfver vattnet och således snart färdig att couperas. Vattnet i floden var alldeles ljusbrunt och såg särdeles underligt ut, men har dock ej förlorat sin goda smak. Jag färdades fram mellan de vackra trädsårdarne i gamla Kairo, förbi krutfabriken samt var ganska nöjd med min färd, ehuru den i hufvudsaken var förgäfves och jag gjorde den just i värsta middagshettan. På återvägen passerade Sejide Zejneb, hvars fest det nu är. Här var, liksom vid alla fester, stor trängsel af folk, isynnerhet af qvinnor, som besökt deras älskade och hälft dyrkade Sejide. För öfrigt var här fullt med sötsakers-stånd, khowal och andra förlustelser. Jag stannade dock ej, läste blott i förbifarten på min åsna fathe för Sejide och begaf mig hem. Blef hemmasittande till maghrib, då jag med shekh 'Ali begaf mig till festen för Sejide. Jag släpade mig fram på mina sjuka och ömkliga fötter den långa vägen jemte honom; vi gingo in i Sejides mekam, kysste det fina vackra gallerverket omkring hennes monument, satte oss i en knut af mekamen och läste suran Janin. Jag gaf en shekh och en gammal qvinno-shekhe hvardera 5 fadda för att läsa den för mig. Härefter gingo vi från trängseln inom den trånga mekamen ut i moskén, följda af tiggande fokaha och hemalije, vandrade en liten stund omkring i den rymliga och vackra moskén, der man ännu ej börjat, men satt färdig till zikr. Esha var nemligen ej ännu utsjungen. Gingo snart åter ut och satte oss i ett café, der shekh 'Ali berättade mig, att alltid då han befann sig i villrådighet eller någon svår ställning och läste fathe jemte någon bön om råd och hjelp, antingen Sejid el bedawi eller Sejide Zeineb visade sig för honom uti en dröm och gaf honom råd. Det är ock nästan troligt med hans enkla, oskrymtade, barnsliga tro. Vi suto länge här och sågo på det trängande folket; men begåfvo oss slutligen hem och mötte på vägen oändliga skaror af dels gående, dels återkommande folk, äfvensom många kretsar af fokaha, som suto dels på gatan, dels i hus och höllo zikr. Jag kom hem ej så mycket trött, som fastmera plågad af mina sönderskafvade fötter.
Aug. 14.
Shekh Soleiman och en annan fikh kommo hit på förmiddagen och blefvo sittande en stund medan vi frukosterade. Sedan de gått gick jag ut och tillbragte middagen i mitt vanliga café i Azbukijeh. Om aftonen åto qvällsvard här hos oss shekh 'Ali och några andra från kashifens hus i Baranijeh. Vi åto uppe, men jag blef ej med de öfriga sittande efter måltiden, utan gick genast ut, gjorde en promenad i Azbukijeh och satt en stund hos Hanafi.
Aug. 15.
Begaf mig bittida ut, tog en åsna och for till gamla Kairo. Jag träffade ej genast Bekir effendi, utan begagnade den stund jag måste vänta, att göra en liten tur inåt staden. Den förekom mig större och ansenligare än jag föreställt mig och vackrare än man af utsidan skulle vänta. Jag kom snart tillbaka och träffade nu Bekir effendi, som var en tjock och grötmyndig Turk, sådana man här ser till stort tal. Han var dock artig emot mig och gaf mig tezkeren att komma in i Nilmätaren, utan svårighet och utan dröjsmål. Skrifvarne här tycktes alla vara Koptiska kristna, pratade med mig om Ryssland och togo mig för en muslim. Sedan jag fått mitt papper, satte jag öfver kanalen till Roda och blef nu insläppt utan krångel eller prut. Jag inträdde således först på en trekantig gård, der på ena sidan voro stall och på den andra muren af en trädgård, gick öfver den ut genom några gångar emellan halft förfallna hus och kom så ut till sjelfva sydliga spetsen af Roda, der Nilmätaren är. Den är en liten fyrkantig, så kallad mandara, utan tak och äfven halft förfallen, med en half mans längd höga murar ofvan förgården eller fotståndet. Man stiger ner i den på en liten stentrappa. I dess midt står en temmeligen tjock 6- eller 8-kantig pelare, markerad med streck till mätning. Rundtomkring väggarne går en inscription i vackra välbebållna kufiska bokstäfver, som jag dock i anseende till afståndet hvarken kunde eller iddes läsa. Nedantill på alla fyra väggarne voro likaledes små vackra inscriptioner. Mandaran var nu full med vatten och floden hade snart hunnit sitt mått. Utanför på den östra väggen äro, såsom karlen hvilken följde mig sade, 3 portar på hvarandra, genom hvilka vattnet flyter in. For öfrigt tyckte jag det var just ingenting att se på, det hade i allmänhet, som så mycket annat, blott ålderns behag. Invid platsen der Nilmätaren står, är vägg i vägg med den en krutfabrik, i hvilken jag dock ej inträdde. Flodens vatten var alldeles ljusbrunt, hade en högst egen, underlig färg och strömmade med väldig styrka emot yttre muren af byggnaden. Jag dröjde ej särdeles länge här, gick ut och begaf mig till fots Öfver Roda, hvars sydliga del jag ännu ej besökt. Här voro några små fellah byar samt här och der på båda stränderna några magnaters kiosker, med trädgårdar och planteringar, utan att dock på långt när kunna jemföras med Ibrahim bashas förträffliga park på norra sidan. Jag vandrade äfven genom den och betraktade åter de granna påfoglarne. Floden var här särdeles bred och väldig samt kan rätt förtjena namn af haf. Jag fröjdade mig som alltid öfver den härliga anläggningen, inträdde nu äfven innerst i den musselgrotta, som är bildad utanför Ibrahim bashas kiosk; bland alla platser jag sett, tyckte jag mig helst vilja lefva och bo här. Jag satte sedan öfver på färjan och begaf mig till fots ända till närmare Sejide Zejneb, der jag stannade i ett café, drack en kopp särdeles godt kaffe och handlade en bok af en gammal Malthesare, hvars Malthesiska Arabiska jag ej utan någon svårighet kunde förstå. Tog sedan en åsna och begaf mig hem, dit jag hann en stund före 'asr, ganska trött af den långa färden i starkaste solhetta. Efter maghrib gick med shekh 'Ali till Azbukijeh, satt hos Hanafi och drack hans hölv.
Aug. 16.