Gick om morgonen till kansliet och tillbragte hela förmiddagen der. Jag ville ej stanna hemma, för att undvika fredagsbönen i moskén. Jag hade, liksom alltid om fredagen här, särdeles tråkigt och visste ej huru jag skulle hinna öfver middagen. Kort före maghrib gingo shekh 'Ali och jag ut och begåfvo oss på väg till Sejide och till Fum el khalig. Nilen hade nemligen nu hunnit sitt mått och man skulle i morgon bittida öppna kanalen, som leder till och genom Kairo. Natten före denna högtid beger sig största delen af stadens befolkning ut till den slätt och de sandhöjder, som ligga längs öppningen af kanalen. Allt som vi vandrade framåt kommo vi in i skaror af utdragavde folk, trängseln var ganska stark på gatorna och åsnorna upptagna, så att man ej kunde få sådana till särdeles höga priser. Vi vandrade derföre hela den långa vägen till fots. Så snart vi kommit fram till platsen, der man nu slagit upp kaffetält tätt invid hvarandra, begåfvo vi oss (såsom en stor del af de andra) öfver kanalen till Röda, der på stranden hopar af folk suto i cafén eller enskilda sällskaper. Vi funno slutligen en lämplig, ehuru något trång plats uti ett café just på strandbranten och satte oss der att betrakta det fyrverkeri, man nu börjat afbränna på stranden just gent emot oss. Det bestod hufvudsakligen och nästan endast i raketer af särskilda slag. Det hufvudsakliga tycktes vara kanonskott, som oupphörligen och till oändligt tal aflossades under hela natten och morgonen. Kanalen här mellan Röda och fasta landet låg full medels större båtar, som lågo bundna vid land och voro fulla af skådelystet folk, dels mindre båtar, som oafbrutet färjade folk öfver. Af de större båtarne voro flere grannt utstyrda med flaggor och gröna eller röda sidenlappar samt illuminerade, ofta hördes från dem tarabukor och kastagnetter eller någon nai eller zummara eller sång och så vidare. Man sade mig att inne uti dem funnos ghavazi. Bland andra fartyg lågo här äfven 2 af de små nätta Europeiska Nilångfartygen och från ett af dem hördes en flöjt med accompagnement af guitarre, men för öfrigt intet särdeles stoj eller oväsende. En min Arabiska granne berättade för en bredvid sittande vän, att de der ombord hade kök och nu höllo på att äta och dricka vin, arrak och annat godt, samt slutade med det vanliga: allah jil'an abokom. Vi suto länge här stilla och betraktade det särdelas rörliga lifvet och fyrverkeriet, men stodo slutligen upp och gjorde en liten vandring i folkskocken. Vi veko af på en väg som leder upp till en moské samt en by, och satte oss der i ett annat från vägen aflägset café. Här tog jag mig en särdeles välgörande lur på en öfver marken utbredd halmmatta. Vi hade nu hunnit kanske midnatten och begåfvo oss öfver på andra sidan till fasta landet. Här var naturligtvis trängseln och mängden större, men för öfrigt ingenting annat att se och höra än fyrverkeriet och kanonerna. Vi satte oss åter här i ett café och shekh 'Ali lutade sig nu ner till cn lur. Jag steg upp och gjorde vandringar hit och dit bland folket, hvaraf nu en stor del somnat och låg utsträckt, dels i sanden, dels på halmmattor. Dock voro tillräckligt många af dem vakna för att bilda trängsel. Fyrverkeriet fortfor allt med korta uppehåll och man afbrände nu större pjeser, t.ex. här så kallade sakijeh, gargi m.m. Återvände slutligen till vårt café, der jag fann shekh 'Ali insomnad på en serir. Jag lutade mig på en annan och somnade äfven godt, ehuru min bädd ej var mjuk.

Aug. 17.

Vi blefvo uppväckta före solen vid fagr och af caféhållaren betjenta med ett stop vatten att tvätta oss i ansigtet, det första som hvarje musulmän gör då han vaknar upp från sömn. Shekh 'Ali klagade nu (som jag tror uppriktigt), att han hade svårt att vara utan sina dagliga böner, och begaf sig bort hem för att i Sejide moskén ordentligen göra sin morgonbön. Han lemnade mig således ensam och jag började nu vandra omkring för att få litet varmt, ty jag hade om morgonen, der jag tunnt klädd låg på min serir med bara fötter, underligt nog, fått något kallt i morgonkylan före solens uppgång. På stranden af khaligen var nu uppställd militär, som ordnades och öfvades litet att skyldra, tills deras Turkiska öfverste skulle komma och se på dem. Det syntes att det ej var på rätt allvar som Araben är soldat; de stodo uppställda i ledet, gapade omkring sig på folket och pratade, dock tyckte jag de gjorde sina små manövrer med lätthet nog. Jag satte mig slutligen i ett café, der jag hade temmeligen god utsigt öfver kanalen och folkmassan samt betraktade ett litet sällskap Araber, hvilka suto framför mig, skämtade och skrattade med det här vanliga hårda och obehagliga skrattet. Det tycktes mig vara några af de många hashashim, som om aftonen och under natten hade berusat sig med denna osmakliga rusplanta. Medan vi så suto kom ett regemente militär frammarscherande, föregånget af den lilla musikcorps, som hela natten varit sysselsatt att blåsa på platsen der fyrverkeriet afbrändes. De marscherade öfver den stora nya bryggan, defilerande framför det stora tält, som derinvid var uppslaget för den Turkiska magnat, hvilken tycktes ha öfveruppsigten öfver det hela och der tillbragt natten i ett stort följe af tjenare och officerare. Folket trängde sig nu särdeles hitåt för att se arbetarne, som nere i kanalen höllo på att med hackor och spador afhugga 'aroseh, eller den smala jordvall hvarmed Fum elkhalig var stängd. Snart började äfven vattnet sakta och småningom flyta in i kanalen; otaliga skaror af barn och annat folk spatserade vadande i det inflytande bruna vattnet och tycktes fröjda sig utomordentligt. Ceremonierna invid sjelfva vallen fick jag ej se, i anseende till afståndet derifrån, ej heller båten, som föres af strömmen in i kanalen eller annat. Jag vandrade ännu litet omkring, tog slutligen en åsna och begaf mig på hemvägen. Vägen var fullträngd med folk, såväl gående som kommande, och ända till Sejide Zeinebs moské voro massorna så tjocka att jag med svårighet kunde komma fram, äfven längre inåt staden var ovanligt stark rörelse. Allt utvisade att det var en särdeles och kanske mer än andra firad fest; jag kan ej påminna mig någonsin vid något tillfälle här hafva sett lif och trängsel såsom nu. Bland hemkommande skaror var äfven ett sällskap kristna (jag tror Greker och Italienare) hvilka ridande på åsnor förde ett förfärligt oväsende, skrikande, sjungande och hojtande, rusiga som det tycktes, väl förtjenande det förakt folket här visar dem och görande skam åt kristna. Det var i allmänhet ej allenast musulmän, som deltogo i och fröjdade sig öfver denna fest, äfven de kristna och i allmänhet alla, så gamla som unga, så karlar som isynnerhet qvinnor, gladdes öfver vattnet som nu i ymnighet kom till staden. Allt visade att fester, som äro grundade i landets natur samt i tilldragelser af hvilka folkets välstånd och timliga välgång bero, senteras mera och firas med större glädje än de, som ett folks religion lägger på dem; så älskad och dyrkad än profeten här är af sitt folk, var hans fest dock ej att jemföras med denna. Jag kom hem kanske några timmar efter solens uppgång, ej utan att vara ganska trött. En stund före maghrib begaf jag mig ner till Azbukijeh, troende mig finna vatten i kanalen der, men man tycktes ännu ej ha släppt in det dit. Äfven här var ovanligt stark rörelse af spatserande folk och isynnerhet kristna, som spatserade i allén arm i arm med sina fruar och qvinnor. Jag blef länge sittande hos Hanafi i cafét och höll nästan på att somna på en serir i den svalkande aftonfläkten.

Aug. 18.

Om morgonen gingo vi i badstugan, som är gent emot vår port. Vi badade der, sträckte oss efter badet och drucko thé, men jag hade egentligen ingen fröjd af alltsammans, i anseende till mina bölder, som jag måste akta, och det smårödprickiga utslag, som jag har på hela kroppen och kliar förfärligt så snart jag det minsta svettas. Efter 'asr gingo vi i ett café, som man uppslagit på stranden af kanalen. Folket satt i fönstren, hissade upp vatten derifrån i sina krukor och tycktes rätt fröjda sig öfver vattnet i deras stad. Dock var vattnet ännu särdeles orent och kanalen i det hela ruskig och förfallen, såsom husen vid dess strand; huru skulle det vara om de ståtliga kanalerna t.ex. i Petersburg vore här? Cafét, i hvilket vi suto, var ruskigt och fullt af sämre folk, så att jag hade ingen fröjd der. Vid maghrib gingo vi efter vår vana till Azbukijeh och suto hos Hanafi; men det är ej utan att jag finner mig något besvärad af min shekh, som jag sällan eller nästan aldrig kan slippa undan, ehuru han säkert är en af de bästa jag här kunnat finna.

Aug. 19.

Gick på morgonen något bittida ut och sökte Dietel, men träffade honom ej hemma. Stannade dock der en stund och talade med min gamla Berberi, som har gammal välvilja för mig. Satt derefter en stund uti mitt café i Azbukijeh -allén samt vandrade litet omkring i Muski och Khanelkhalili, der det i dag var torg- och auktions-dag samt fullt med ankomna Turkar, Krimboer och andra fromma Muslims, som rusta sig till pilgrimsfärden. Träffade åtskilliga bekanta i Muski, bland andra Jusuf och stadsqvarter-shekhen Äbdolasiz. Sedan jag åter en stund sutit i cafét hos Hanafi, begaf jag mig vid esha till Prunner, der jag träffade ett sällskap af 5 Tyskar, bland andra äfven den Tyska sjökaptenen, som gjort resor mellan Gadde och Suez. Han berättade att de 2 Fransoser, hvilka bodde i samma hus som jag de första månaderna af min härvaro, voro tillbakakomna och redan skickat saker upp till Gadde. De hade härifrån begifvit sig till Jemen för att genom Aden tränga vidare in i landet, men kommo således ej långt med sina öfverflödiga förberedelser, och jag tyckte det ej var utan att Wrede gladde sig deråt. För öfrigt var det ej utan nöje för mig att åter tillbringa en stund i Europeiskt sällskap, och samtala med Européer, isynnerhet med Tyskar, hvilkas språk här är mig såsom ett annat modersmål. Jag kom något sent hem, men shekh 'Ali kom dock ner till mig och blef sittande omkring en timma hos mig. Han var nu, såsom i allmänhet folket här, om aftonen gladare och nytrare än på dagen, samt berättade mig mycket från sin studertid i Azhar, hvilket, så väl som mycket annat, öfvertygade mig om att deras studier och all deras lärdom går hufvudsakligen ut på småaktigheter och knoppar.

Aug. 20. Middagstiden vek in hos Jusuf, som jag åter gaf en guinée för preparationen af den nu snart färdiga fisksamlingen; betraktade äfven åtskilligt, som han hade hos sig, af samlingar i Egyptens natural-historia. Fick sedan tag på shekhen Abdolaziz, som hängde länge vid mig och för 5 fadda (som jag gaf honom) vandrade omkring 2 timmar med mig. Han, liksom nästan alla här, låter for några styfver leja sig till hvilka tjenster som helst, och för en bakhskish kan man, tror jag, här köpa pashans hufvud och hvad helst det vara må, af de förvekligade och försmutsade Araberna i Egypten. Jag tillbragte med honom en stund i cafét hos Greken vid stranden af den lilla Azbukijeh kanalen, der man nu släppte in vatten. Folk hade samlat sig i mängd för att se på det inströmmande vattnet, äfven Azbukijeh -qvinnorna kommo ut, satte sig i cafén och rökte i all maklighet sin shishe. Der var en högst behaglig svalka i skuggan af de stora acacieträden, ökad af det uppfriskande vattnet och jag fann mig särdeles väl på min halmmatta, som jag bredt ut på marken. Jag kom hem vid 'asr, läste en stund med shekh 'Ali och blef sedan sittande att prata om studierna i Azhar. Der finnes ingen t.ex. som läser i historien, blott i hadith, dit äfven historien om de 4 khaliferna hör, och få som studera den hemma; blott sådana som om aftnarne göra sig ett nöje af att sitta i sällskaper och berätta, hvilket ej anstode en lärd. Det är förvånande att se huru religionen och studium af det, som närmast hör dertill, uppslukat allt annat samt till och med väckt förakt och motvilja för alla andra studier. Man vet af intet annat än Koran och Fikh, på sin höjd äfven grammatiken, men ett grundligt studium af sjelfva språket finnes här ej. Åfven är det just ingenting annat än Fikh, som kan gifva en någon förtjenst. Vi kommo vidare in på kapitlet om predestinationen och huru menniskans alla handlingar, så goda som onda, äro she min allah. Det är en förfärlig absoluthet och hårdnackenhet som de inlägga i denna lärosats; också är det tillfölje af den, som de med större beredvillighet än vi förlåta menniskors svagheter, samt med större saktmod i allmänhet än vi se på sin nästas fel.

Aug. 21.

Gick ut närmare middagen och begaf mig raka vägen till Grekens café i Azbukijeh, der jag bredde ut en matta på kanalstranden, lade mig på den och läste en medhafd bok. Jag tillbragte så min middagsstund i den behagliga skuggan här och begaf mig hem först närmare asr. Här träffade jag vid min hemkomst Ahmad effendi från Baranijeh, som kommit för att hemta sina färdiga effekter till sin pilgrimsfärd. Han stannade blott så länge han behöfde för att packa in dem för afförandet till Bolak, der fartyget låg, som skulle föra honom till Kenne. Hos mig uppstod nu åter stor lust till färden, men jag kommer väl ock derhän i sinom tid. Efter maghrib begaf jag mig ut till Gemelije för att träffa Abdolkhalik, men han hade redan stängt sin bod. Jag träffade der ihop med shekh Isa, hvilken var vänlig och glad att se mig som vanligt. Satt med honom i ett uselt café hos ett gammalt gråskägg och lemnade honom der efter mig, då jag gick till cafét bakom Sejidna Hosein; blef der sittande att höra på en antari, hvilken, liksom hans kolleger, läste upp ifrån Siret 'Antar ungefär halfannan karras. Som de vanligen äro halfbildade män och ej känna grammatiken, vidare än högst ytligt, är deras föredrag brutet språk. Verserna, som ofta förekomma, sjunga de fram, dock hvar och en på sin ton, ej utan ganska stort behag. Dock faller sig åhörandet af en antari i allmänhet styft, har ej den lätthet och det nöje med sig som det af en muhaddit. Jag blef dock der sittande ända till kl. 3, ehuru jag började bli sömnig och det fina rödprickiga utslaget, som går likt en gördel omkring veka lifvet, kliade af svetten och hettan, samt jag äfven för öfrigt ej var vid särdeles humör, liksom hela denna tid.