Sept. 1.

Satt hemma hela dagen och skref till det närmaste färdigt brefvet till Geitlin. Jag var högst ömklig af mina bölder och visste ej rätt huru jag skulle gå, sitta eller stå. Äfven för öfrigt mådde jag ej rätt väl, hade hetta i min kropp och en liten feber. Om aftonen gick jag litet ut med shekh 'Ali och satt hos Hanafi, der aftonsvalkan och den friska doftande luften något vederqvickte mig.

Sept. 2.

Gick middagstiden till Wrede, der jag äfven träffade den Tyska sjökaptenen från Suez. Samtalet föll på de af Tyskarne så högt älskade "Witze", hvaraf de hade en bok full. Jag satt dock ej särdeles länge hos dem för att låta dem taga sig en lur i fred. Gick sedan hem och skref färdiga brefven till Geitlin och Bonsdorff. Jag blott spatserade sedan omkring hela aftonen, utan att sätta mig någorstädes, och träffade mycket folk, som kom hem från Azbukijeh. På hemvägen vid esha träffade jag vid ett nära till vår port beläget café en Sha'er, som med sina berättelser ur Abu Zeid och sina enkla recitationer, accompagnerade af den enkla kemenge, roade ett fåtaligt auditorium. Jag satte mig äfven ibland dem och stannade der tills han slutat.

Sept. 3.

Gick vid middagen till mitt Grekcafé, sedan jag gjort alla mina bref färdiga, och inconverterat dem under adress till shekh Tantavi. Medan jag satt i cafét, kom en stund före asr shekh 'Ali dit från Bolak, dit han gjort en åsnefärd i något gÖromål. Vi suto ännu en stund tillsammans här och drucko kaffe, hvarefter han red sin åsna och jag linkade sakta fram på mina böldiga ben och såriga fötter. Jag lemnade mitt bref hos Köhler och kom sedan hem. Drack om aftonen thé med min shekh och satt en stund pratande. Han frågade mig som ingress, om jag ofta plägade ha drömmar och då han af mig fick nekande svar, sade han sig deremot ofta ha sådana och att de vanligen gingo i fullbordan, ehuru understundom först 1 eller 1,5 år efter det han drömt. Härpå berättade han sig förliden natt hafva sett i drömmen huru en stor kavalkad ryttare i högtidlig procession skred framför honom och likaså efter honom. Han tog det såsom ett godt och lyckligt budskap, bushra. Det är olyckan hos alla lärda, så occidentens som Orientens, att de alla anse sig ämnade till något stort eller till hög äreplats i verlden, och derföre tycka sig vara synnerligen missbytta med den ställning i lifvet de innehafva.

Bref, dateradt Kairo den 3 September 1844.

Broder! det är länge sedan några underrättelser kommit från mig till eder hemmavarande, men ännu längre sodan jag haft några underrättelser från eder. Sedan Bonsdorffs bref af den 18 april, åtföljdt af några rader från dig och min mor, har jag, utom Borgströms senaste bref jemte creditivet, erfarit ingenting från mitt hem. Af ditt lilla bref erfar jag dock att det bref, jag från Alexandria sände dig i medlet af januari månad, ej kommit dig tillhanda. Derföre bör du dock ej skylla shekh Tantavi, ty säkert har det aldrig kommit fram till honom, utan troligen stannat annorstädes på vägen. Af din tystnad nu har jag anledning förmoda, att ett annat bref, som jag den 13 april sände dig härifrån Kairo, lika litet kommit dig tillhanda. Jag hade af fruktan att det ej skulle hinna shekhen i Petersburg före hans afresa derifrån, adresserat det till expeditören af Finska pass Aug. Nygren, med anmodan att hit till mig afsända det svar på mitt bref, jag deri bad dig sända mig före din afresa till Ristmäki. Dock något bref är mig ej tillhandakommet och det är i anledning deraf jag fruktar att äfven detta senare bref ej kommit fram. Vare härmed huru som helst, jag anser mig af din tystnad ursäktad att jag nu ej gör några ursäkter för min tystnad, utan går att, såsom i mina förra bref, i korthet göra redo för den tid som förflutit och sättet huru jag tillbragt den. Vid den tid således, då jag sände dig mitt senaste bref af den 13 april, hade jag anlaggt turbán för beständigt, här af mycken vigt och ovilkorligen det mest an- och afsedda stycket i hela klädseln. Mitt ansigte hade nu äfven fått temmeligen väl den bruna färgen, så att folket, såsom man först vid min ankomst hit sade mig, ej behöfde frukta för min hvita blekhet; jag hade dessutom i min gång och mine försökt inlägga den orientaliska apatin och liknöjdheten samt deri lyckats fullt väl att bli tagen för en muslim. Det var ock nödvändigt numera. Ty sedan profetens fest, som firades mest under bar himmel och under tält, nu blifvit slut, vidtogo andra helgons fester, som firades endast eller hufvudsakligen uti moskéer. För att utan misstanka kunna inträda uti dem och se hvad der föregick, var mig således min forklädning, så till det inre som det yttre, ovilkorligen nödvändig. Den första fest efter profetens var den så kallade molid Sejidna Rossein, bni 'Ali, bni Abi Talib. Som dig är bekant, föreger man att hans hufvud är begrafvet här och hans kropp i Gerbela. Jemte hans broder Hassan har han här en moské, kallad Gamia el Hassanein, som är näst Elazhar den mest aktade moské här, såsom i allmänhet dessa begge helgon äro kanske de mest älskade och respekterade af hela den moslimska verlden, isynnerhet af Turkar och Perser. Sjclfva moskén är hvarken särdeles stor eller vacker, derjemte något mörk, men i allmänhet högtidlig. Innanför moskén är Hosseina kobba eller grafhvalf, temmeligen stort, och i dess midt sjelfva maksoran eller sarkofagen, omgifven af ett vackert, sirligt utarbetadt fint gallerverk af jern och messing. Hvarje dag strömma hit skaror af folk, som göra sin zijare hos honom, helsa honom med Selam, läsa fathe eller någon sura och andra böner, gå omkring maksoran ett hvarf, kyssa den på åtskilliga ställen, samla med handen dammet derifrån och bestryka dermed ansigtet samt bedja honom om bistånd och hjelp. I allmänhet om en from muslim finner sig i någon svår belägenhet, vare sig i andligt eller timligt afseende, tar han sin tillflykt till Sejidna Hossein, gör till honom sin istikhare och finner vanligen (såsom han sjelf tycker) tröst och bistånd. Men det är ej allenast män, som söka sin tillflykt hos honom, äfven qvinnor hafva utkorat honom till sitt helgon framför andra, bland de många helgon och shekher, som här ligga i sina kubbor och små bönehus samt anropas om hjelp och bistånd. Hvarje afton och natt emellan måndagen och tisdagen hålles här inne i hans kobba en makra eller läsning, bestående af Delail elkheirat, en bok, innehållande mest välsignelser öfver profeten, och derjemte en fjerdedel af Koran. Detta är ett bruk som äfven iakttages i många andra moskéer, men makran i Sejidna Hossein eller såsom man nästan vanligare säger Hassanein, är jemförelsevis bättre och föreläsen af ett större antal fokaha eller skriftlärda. De sitta här till ett antal af omkring 30, ofta flere, i 2 rader med ansigtena mot hvarandra och läsa, somliga ur bok, men de flesta dock utantills, efter esha -bönen först El delail och derefter Koran, härvid runkande i temmeligen skyndsam takt på hufvudet och öfre delen af kroppen, samt med den här i all läsning egna mumlande tonen. Det var således detta helgons fest som nu instundade och redan långa tider förut talade man om intet annat an härom. Slutligen började man hänga upp lamporna uti moskén och sötsakers säljare bcgynte slå upp sina stånd utanföre, prydande dem efter vanan här med allehanda röda och gröna pappers- eller silkeslappar. Festen var nu inne, men de första dagarne voro tröga och folklösa. Jag gick dock hvarje afton i moskén och gjorde, som en rättrogen muslim, min zijare hos helgonet, läste honom en sura i någon knut af kobban och kysste flitigt hans maksora; lät äfven tillfälligtvis någon sig utbjudande fattig fikih läsa suran IS eller hjertat af Koran för mig till helgonet för 5 fadda h. e. 2,5 kop. koppar, eller någon vattenbärare utdela sin vattenkruka åt törstiga för samma pris, allt lihobb Sejidna Hossein och mig till stor savab. Hvarje afton under hela festen ålåg det antingen moskéns inspektor, eller någon af de många här befintliga dervischordnarnes chefer, eller någon annan förnäm man af hofvet, att illuminera moskén, och hvarje afton samt de flesta dagar var här någon bland dessa dervischordnar som höll zikr, eller någon kanske flere bland Azhars shekher som höll föreläsningar. Med hvarje dag ökades trängseln af folk och lifligheten så inom som utom moskén, slutligen de sista dagarne af den 18 dagars långa högtiden var det svårt att slippa fram på de närbelägna gatorna och ännu värre inne i moskén; dock klagade man i allmänhet här att festen detta år var dålig och på långt när ej att jemföras med de förra årens, såsom man vanligen här säger: "i dag är bättre än i morgon, och i morgon bättre än i öfvermorgon" o.s.v. Man skyller allt på den orättvisa regeringen och den dsulm, under hvilken man tycker sig smäkta, men det tyckes man ej ana eller vilja medgifva att islam och jemte den folket här hunnit nära sin ruttningsprocess. Äfven bortlemnades i år en mängd af de högtidligheter, som vanligen ses här under denna och dylika fester och om hvilka vi äfven hos Lane och andra läsa beskrifningar, jag menar dem som vissa dervishsekter här utöfva, nemligen att äta ormar, sluka eld, glödande kol och glas m.m. Man berättade mig att förlidet är en man, som ej hörde till Saadi dervisherna, hvilka nemligen genom sin shekhs kerameh och undergörande kraft äta ormar, hade i en berserksgång af religiös fanatism slukat en orm och omedelbart derpå dött. Häraf hade shekhen för orden tagit sig anledning att helt och hållet förbjuda denna kost "en general", och derföre saknades detta år all denna delice. Esavi dervisherna, som äfven likt de flesta andra hade sin afton här, förekommo mig mera berseksgångande än andra, sprungo omkring och väsnades förfärligt i moskén, skrämmande folket; dock såg jag dem ej, såsom man berättade att de vanligen bruka göra, sluka eld eller kol eller hoppa upp i det höga taket, rycka ner lampor och förtära dem hela och hållna med olja, veke, eld och glas. Men den zikr de gjorde, accompagnerad af tambour de basquer jemte allehanda underliga hopp och skutt, dans och skrik, var utomordentligt vild och förfärande, dock ej utan en viss högtidlighet, liksom i allmänhet alla azkar i mitt tycke äro det högtidligaste och sublimaste man njuter i den moslimska religionen i utvärtes måtto. Inne i moskén satt folket i sina små kretsar pratande och skämtande, många med sitt lilla matknyte, barn sprungo omkring och lekte; men emellan skarorna och stojet stodo män, som gjorde sin bön, fromma, andaktsfulla och ostörda af bullret. Der visade sig i allmänhet brokighet och villervalla, som jag äfven sedermera så ofta sett här i islams helgedomar. Jag hade under min vistelse här isynnerhet i senaste tider, sedan jag flyttat till Gemelijeh, der hufvudsakligen endast Araber bo, vunnit flere bekantskaper, så att jag oftast fann någon krets som var mig bekant och i hvilken jag satte mig samt tillbragte mina aftnar i moskén ganska roligt. Aftonen före festens slut var en stor del af staden (hufvudsakligen den del, som ligger i granskapet af moskén, samt utgör det egentliga hjertat och medelpunkten af Kairo) illuminerad och stor fröjd på de folkfulla gatorna. Hvar och en skulle nu ut för att köpa sig litet helaveh eller annat snask och göra sitt besök hos Sejidna Hossein. Kobban och hela moskén var nu fullproppad med folk och det var blott med största svårighet man kunde komma inuti den, eller ens genom dörren; öfverallt i trakten deromkring suto de skrattlystna Kairoboerna i cafén och bodar samt roade sig vid sin pipa och sin kopp, mången äfven med sitt opium och hashishe. Morgondagen var allt slut, stånden nedrifna, folket, som förlastat sig ut, sömnigt, och hvarje gång man träffade någon from shekh måste man göra någon piÖs exclamation med subhana ddaim, hvar är nu gårdagens stoj och glädje? Efter denna fest följde åtskilliga andra, såsom Sejide Nefises och Sejide Sekkines, jemte några andra af profetens närmare slägt eller af ahl ilbet, som man här säger. De voro alla i samma smak, ehuru obetydligare och räckande blott några dagar. Nu hade vid pingst en khamasin hunnit sitt slut, den hade detta år gått förbi lätt och lindrig, utan sjukdomar och fara; blott 4 à 5 dagar af de 50 voro svåra och tunga, med en brännande het, dammfull sydvind, som lät mig förstå hvad den kunde vara om den ilskades. Under dessa dagar, som dock ej följde på hvarandra, var luften förfärligt qvaf och qvalmig, ej egentligen så het som sedermera. Genom fönstren blåste ett fint stoft in i rummen, som gjorde att man ej kunde få ett friskt andetag, och då jag om aftonen efter solens nedgång gick ut, längtande efter aftonsvalkan, möttes jag på de trånga gatorna af samma samom, fylld af damm och af stanken från husen. Någongång begaf jag mig utanför staden åt öknen, och här möttes jag liksom af ett regn af fina sandkorn, som förfärligt basade mitt ansigte och mina till knäet bara ben. Jag blef dock hela tiden oföränderligen frisk och fördrog i allmänhet såväl khamasins qvalm, som den derefter betydliga sommarhettan, fullkomligen väl, bättre än mina Arabiska vänner, hvilka att dömma af deras klagovisor ledo förfärligt. Men Egyptens Araber äro förvekligade och usla, såsom alla måste bli, hvilka bo under denna ljufva himmel och på denna herrliga jord; de kunna ej fördraga hvarken vinterns köld, hvilken är nästan såsom sommaren eller de blidaste vårdagar hos oss, eller sommarens hetta. Tiden förgick mig så småningom, dels under studier, dels i sällskap med nästan alldeles uteslutande Arabiska vänner, hufvudsakligen med min shekh, med hvilken jag läste 2 lektioner på dagen, om morgonen i Alfijeh med en förfärligt lång kommentar af Ashmoni och Ibn 'Akil, och om eftermiddagen efter 'asr mest uti vulgär språket. Denne shekh är ovilkorligen den bästa man jag här träffat tillsammans med, dessutom en i all orientalisk visdom och lärdom väl bevandrad man. Det blef mig nu äfven nödvändigt att göra en liten kurs uti fikh, lör att i grund lära mig känna alla småsaker, som höra till förrättandet af de 5 dagliga bönerna, tvagningen och allt annat, hvari rätteligen hvarje muslim, isynnerhet hvar och en som gör anspråk på någon bildning och framförallt på shekhskap, såsom jag, måste vara bevandrad. Jag var väl först något förlägen att visa min okunnighet uti alla småsaker, som röra religionen i den sekt till hvilken jag anger mig höra, nemligen Hanafi sekten; men min shekh är mycket saktmodig, fördragsam och kanske äfven van vid den ovetenhet och ringa kunskap, man här öfverallt träffar hos de flesta slag af folk. Åfven de mest bildade här ha begrepp om intet eller föga annat, än om saker som höra till deras religion och historien om deras profet samt de 4 khaliferna eller i allmänhet elhadith; det är äfven blott i dessa saker och i grammatiken som föreläsningar hållas i Azhar. Det är förvånande att se huru deras religion sinkat all annan visdom, dödat all annan vettgirighet och väckt till och med vedervilja emot annat vetande. Häromdagen då jag efter min vana gick till boktorget, el kutubijeh, och frågade en shekh om han hade några böcker i historien, fick jag det vanliga nekande svaret och af en bredvid sittande shekh sherif den frågan: hvartill skulle ett sådant studium gagna? Man må för öfrigt veta huru mycket som helst, så har man ingen aktning och får ej gerna namnet shekh, om man ej vid förefallande frågor i fikh kan fälla dom. Du ser således huru nödvändigt för mig och mina tillämnade resor i Arabien detta studium var; jag har nu hunnit åtminstone litet glöta mig fram i detta vida haf och vunnit så mycken kunskap deri, att jag åtminstone i de vanligaste och nödigaste saker ej behöfver blottställa mig. Under lediga stunder begagnade jag tiden att dels gå i moskéer och bese dem, dels sitta i cafén och höra på någon muhaddith, för att öfva mig i språket. Bland andra moskéer, som jag besökte, var Elazhar, hufvudsätet i vår tid för hela den islamitiska verldens lärdom. På den fyrkantiga, af pelargångar omgifna gården sitta kretsar af små barn omkring en shekh, som lär dem läsa Koran, och dels sjelf skrifver, dels låter någon af de längre avancerade eleverna skrifva stycken af Koran på hvita taflor, hvilka gossarne sedan läsa utantill. Inne i pelargångarue sitta andra shekher, allt på golfvet naturligtvis, och murabba' i kretsar af större ynglingar och fullvuxna man, läsande Koran, Fikh och Nahv &c. Dock är Koran med dess tefsir och dess alla vetenskaper det första och det sista, snart sagdt det enda. Man sitter och beter sig i allmänhet under lektionen mycket fritt, flere af åhörarne ligga utsträckta på magen på golfvet, man tyckes prata och resonnera mycket och i all maklighet, För öfrigt är det temmeligen fullt i dessa läsekretsar, hufvudsakligen i en pelargång som egentligen tyckes vara bestämd dertill. Jag gick ofta och spatserade mellan dessa kretsar, men hade aldrig mod att sätta mig i någon bland dem, af fruktan att genast på mitt språk bli igenkänd och misstänkt. Ett annat nöje, som jag ofta brukade göra mig, var att med min tjenare hvarje thorsdagsafton bege mig ut till en nära utanför staden belägen moské för en helgonshekh Demerdash, till hvilkens tjenst och sekt (liksom en stor del af folket till någon annan shekhs) han var invigd. I Demerdashs moské, en half timmas väg utanför staden vid kanten af sjelfva öknen, hålles hvarje thorsdagsafton zikr och makra af hans anhängare eller telamids, som de kallas, hvilka tillbringa hela natten der, dels under dessa och andra religiösa ceremonier, dels under prat och glam. Vi togo vanligen vår kaffepanna med oss jemte någon liten kost, satte oss på fashan eller taket och tillbragte natten ganska roligt, en del af densamma under prat med bekanta, en del sofvande. Det är i allmänhet mycket brukligt att tillbringa nätterna i moskén och det finnes ett stort antal shekher, imamer eller helgon, som hafva sin sekt och sina anhängare, hvilka en bestämd natt hålla zikr till deras patrons ära. Så tillbringas vanligen natten mellan fredagen och lördagen i imam Shafis moské, äfvenledes ett stycke utanför staden, och natten mellan lördagen och söndagen i imam Hanafis o.s.v. Men icke allenast männerna äro invigda i en sekt eller följare af en shekh, äfven qvinnorna ha sina shekher, som de troget besöka och uppvakta på en bestämd dag i veckan. Här finnes nemligen ett stort antal qvinnor, som äro hvad man här kallar melbos, ungefär besatta af djefvulen, hvilken uppenbarar sig i dem på de underligaste och mångfaldigasto sätt; jag har hört alldeles förvånande historier om sådana qvinnor. Så berättade mig en af mina bekanta, en ung i allmänhet bildad man och ingalunda af de mest förstockade muslims, att han hade en faster, som var melbos af en ginn, hvilken på vissa tider ansatte henne med symtomer, som (enligt hans beskrifning) fullkomligt liknade fallandesotens, och att denne ginn talade genom henne, än med karl-, än med qvinnoröst, än på Arabiska, än på Franska; denne ginn var honom, min sagesman, särdeles bevågen, talade ofta till honom och bad honom t.ex. öppna en skåpdörr, då han fann t.ex. pengar eller sötsaker eller frukt, fastän det ej var den fruktens tid på året — med mera dylika tokskaper, dem han berättade mig med full barnslig öfvertygelse om deras sanning. Sådana qvinnor finnas här till stort antal och för att bli fria från denna plågoande eller ej så svårt ansatta af den, liksom inviga de sig till något shekh-helgons tjenst samt göra sig till en pligt att besöka hans kobba och bönehus en bestämd dag i veckan. På dessa dagar ser man dessa bönehus, sådana här finnas många, alldeles fullproppade med qvinnor, som sitta omkring kobban för deras shekh och mest samtala eller sjunga eller höra på någon sångare, hvilken på en högst enkel, mest recitativ ton, berättar någon equivoque historia om kärlek, accompagnerande sig med en liten tambour de basque. Jag hade stort nöje af att tränga mig bland qvinnorna i sådana bönehus och se deras löjliga andakt, genom hvilken de från vecka till vecka tro sig kufva eller minska ginnens makt öfver dem.

En färd gjorde jag ut till pyramiderna, gick in i den öppna pyramidens mörka och förunderliga hvalf, steg upp på den och såg ut öfver Afrikas omätliga sandhaf och öfver den härliga Nildalen. Jag häpnade alldeles for detta underliga gamla storverk från så aflägsna, förgångna sekler, och tyckte på sätt och vis att allt som jag hittills sett var smått och ömkligt vid sidan af denna koloss. Men jag råkade just denna dag befinna mig ej väl, den enda gång jag hittills, sedan min färd från hemmet, befunnit mig illa, och kunde ej rätt fröjda mig, såsom om jag varit frisk och i sällskap med någon god vän eller helst någon annan; men jag var alldeles ensam med min tjenare. Jag vill ej försöka att utsäga något om dem och det kolossala, så kallade Faraos hufvud, ett stenblock, så stort som ett hus, hugget till ett hufvud med ögon och öron m. m. Det har blifvit sagdt och skrifvet så mycket härom, att du med lätthet kan läsa beskrifningar derpå om dig lyster; blott det, att redan dessa allena förtjena en resa till Egypten. När jag kom hem tillbaka, blef jag oupphörligt frågad af mina Arabiska vänner hvad der var att se, samt hvilken anledning kunnat förmå mig att göra en så lång färd, blott för att se på sådana gudlösa verk. Du bör nemligen veta, att det nästan anses som kufr att fara dit och att troligen, ja nästan säkert, ingen enda Arab ens i det närbelägna Gizeh ansett mödan värdt att förspilla en dag med att bege sig dit.

Under dessa och andra sysselsättningar hade nu tiden småningom gått till början af juli månad. Jag hade redan länge förut kommit öfverens med min shekh, att med honom göra en liten färd till hans hembygd, en liten stad eller by på ungefär en dagsresa från Kairo. Vi togo således den 6 juli en liten båt i Bolak, begåfvo oss med strömmen på den älskliga Nilfloden och landade följande morgonen under en by, ifrån hvilken vi på kvar sin åsna redo upp till Baranijeh, byns namn derifrån min shekh är hemma. Han har här sitt eget hus och sin andra hustru, jemte en tredje, som han nyligen skiljt. Dock måste jag till hans lof säga, att han ej lefver med någon annan, än den han har i Kairo. Hans hus här på landet var, såsom nästan oföränderligen alla i Fellahernas land, af obrändt grått tegel, bestående af 2 såkallade ugnar d.v.s. rum med ett kupolformigt tak, utan fönster eller andra öppningar, än ett litet fyrkantigt hål högt uppe i kupolen och en dörr. På golfvet står en stor ugn, utan någon sorts afledning för röken, som sålunda svärtar väggarne, under det den söker utgång genom dörren eller hålet i kupolen. Dessa rum liknade fullkomligen våra Finska pörten och torde under vintern, då de ock egentligen begagnas, vara lika trefliga, men nu under sommaren voro de odrägligt heta, fulla af flugor och annat yrfä. Men de begagnas ock nu ej till annat än förvaringsrum för provision, halm eller dylikt. Den del af gården, som nu uteslutande begagnas, var en liten förstuguqvist, upphöjd Öfver marken en half eller hel aln, gemenligen kallad mastaba, betäckt med ett skjul af vass, hvars strån hängde långt ner. Det var på denna mastaba eller förstuguqvist vi bredde ut våra mattor och togo vår plats. Snart fingo vi besök af byns shekher, som kommo den ena efter den andra och helsade oss välkomna, alla med samma termer och samma komplimenter, som en lång stund upprepades under handslag. Dessa komplimenter voro nästan uteslutande: salamat, alhamdo lillah bisselameh, vahashtinna, tajibin, hvilka upprepades tätt på hvarandra, utan att afvänta svar af den andre, som likaledes oupphörligen frammumlade samma ord. Shekhen är här särdeles aktad och ansedd för en mäkta skriftlärd man, som han ock är; han plägar några gånger om året göra resor hit för att afgÖra mål, slita tvister och skipa lag mellan denna och andra närbelägna byars folk, samt derpå förtjena genom den ma'lom eller penning han fordrar för hvarje mål han afgör. Det var således ej underligt att vi blefvo väl emottagna och genast uppvaktade med mat och vattenmeloner, som hemtades oss på brickor från grannhus. Så föddes vi från gårdarne de första dagarne, men sedan blefvo vi alltid utbjudna i gårdarne till de 2 hufvudmåltider, som här göras, vid middagen och vid esha. Genast andra dagen vi voro här, kom folk som sökte shekhens råd och dom i mål dememellan, och dessa besök fortsattes sedan oupphörligen alla dagar samt hela dagen, så länge vi dröjde här. Målen angingo till största delen skilsmässor mellan män och hustrur. Du vet huru lätt det i allmänhet ar här att gifta sig och göra sig af med sin hustru, när man ledsnat vid henne; till det förra behöfs blott en högst ringa summa pengar, i vanliga fall sällan öfverstigande 20 rub. banco ass., och till det senare behöfs blott orden: inte mutallakah. Ångrar man sig sedan, kan man utan omsvep återtaga sin gamla hustru. Men har man skiljt denne 3 gånger eller en gång med tillägget: bittalateh, kan man ej få henne igen med mindre hon dessemellan varit gift med någon annan. Nu händer ofta att de hetlefrade Araberna komma att i hettan och öfverilningen, vid de ofta och nästan dagligen här inträffande grälen och knuffarne mellan ett äkta par, tillägga detta lilla ord, men snart derpå ångra sig samt söka på ett eller annat sätt genom krångel och lagvräugning få detta ord bort från sina samvetsskrupler. Så uppstå mål om skilsmässa, bittalateh, till stort tal, jemte andra om gräl, gnabb och slag mellan man och hustru.