Under hela den tid af nästan 3 veckor vi voro här och shekhen agerade mål, voro utom 3 à 4 inga andra frågor före. Såsom ett exempel vill jag i korthet uppteckna ett sådant mellan en af byns shekher och hans dorrah, d.v.s. den gamla hustrun sedan mannen jemte henne tagit en till. En morgon medan vi suto och drucko vårt kaffe, kom en medelåldrig qvinna instörtande till oss på gården, gråtande med halftäckt ansigte och ropade: fi 'ardek fi 'ardek, fria mig på ett eller annat sätt från min man, han slår och misshandlar mig, sedan hans nya hustru kommit i huset har jag ingen fred. Hon uppmanades att berätta sin historia och sina klagomål mot sin man. Hon gjorde det under snyftningar och med den naturliga vältalighet, som man här får höra äfven hos det lägsta folket. Shekhen lofvade genast skicka efter mannen, förhöra honom och sedan ställa saken till rätta. Ungefär en timma derefter infann han sig äfven hos oss. Vi suto, som vanligt vid dylika tillfällen, på mastaban jemte några af byns äldsta, som råkade vara hos oss. Sedan de vanliga helsningarne af salamat och tajibin voro vexlade samt upprepade emellan hvar och en bland oss och den ankomne, började shekhen på att qvestionera honom. Mannen i fråga var en kort undersätsig man, med särdeles sol- och väderbitna drag samt ett ljust i rödaktigt stötande skägg, kallande sig Bedavi, ehuru redan hans farfar kommit från öknen och bosatt sig här. Han hade dock bibehållit en betydlig del af sin häftiga Beduinkaraktär och var såsom Beduin klädd blott i en hvit lång skjorta. Han började sin historia med något saktmod, men så snart han kom in i den steg hans häftighet, och de barska Arabiska strupljuden flögo med största skyndsamhet jemte spottdropparne ur hans mun. Han var ovanligt rik på eder och försäkringar, svor vid shekhens skägg och den shekh effendins som satt vid hans sida, tog dervid ofta lent med tummen och pekfingret och slätade våra skägg, han svor vid våra och hans fäder, som voro i grafvarne, vid Herren och hans bok, uppmanade oss som oftast att nedkalla Herrens välsignelse öfver profeten, för att liksom lugna oss och sig sjelf. Historien med hans dorra var i korthet, att han varit bortrest på någon vecka samt vid sin resa uppmanat henne att väl föda och sköta en ung stut, som han lemnade hemma. Vid sin återkomst hade han funnit den afmagrad och vanskött, derföre slagit sin hustru och då hon tog emot samt med ord utöste sin vrede öfver honom, hade han i sin häftighet sagt henne: inte motallaka, härefter stannat någon minut och sedan tillagt: va bittalateh. Härjemte voro andra småsaker, såsom att hustrun tappat bort en nyckel och ej väl rostat mannens bröd till qvällsvard &c., hvilket, utfördt af Beduinen med alla försäkringar och vidlyftigheter, upptog mer än en timma. Saken afgjordes här så, att vittnen som voro närvarande vid tillfället skulle afhöras; vi blefvo inviterade till hans hus att intaga vår middag och derjemte afgöra saken. Vi kommo dit inom en stund, nu kallades ännu dorran fram att höras, och hon började den gamla historien mcd förevitelser mot sin man, som var närvarande, samt kunde ej hålla sig från att utösa sin ovilja mot den nya hustrun, kallande henne dotter af en kristen och en Judeflicka m.m. och kan jag ej mjölka så bra som hon? kan jag ej koka din bamia (en sorts grönsak) lika väl som hon? På båda sidor var häftighet och animositet, det äkta paret skrek temmeligen häftigt emot hvarandra. Slutligen afhÖrdes 2 vittnen och shekhen afgjorde saken så, att Bedavin tog sin hustru tillbaka och skilsmessan, ehuru yttrad med de olyckliga orden vabittalate, ansågs som enkel. Men orsaken var att Bedavin hade gjort det lilla uppehållet mellan de föregående orden och detta tillägg, hvilket i den sekt hvartill han hörde, nemligen Shafi, gjorde skilsmessan ogiltig, men ej så hos Maliki och Hanafi sekten; likväl hade Bedavin högtidligen försäkrat för sitt samvetes frid att han yttrat dessa ord samt hela skilsmess-formeln med full afsigt och i dess fulla betydelse. Härefter tog shekhen det äkta parets händer och förestafvade Bedavin återtagningsformeln; de voro nu åter äkta makar, dock, tror jag, som hund och katt samt ej särdeles till behag för Bedavin. Härefter intogo vi en god måltid och begåfvo oss bort sedan Bedavin stoppat elma'lom i shekhens hand. Medan min shekh sålunda var upptagen hela dagen med afgörande af mål och tvister, hade jag å min sida icke mindre talrika besök af byns folk, som sökte hjelp och råd för sjukdomar. Man hade nemligen genast de första dagarne af vår härvaro erfarit att jag var läkare; alla voro nu sjuka och behöfde hjelp, dels för verkliga, dels för inbillade krämpor. Som jag vid min bortresa från Kairo alldeles ej beredt mig derpå, hade jag inga medikamenter med mig eller något annat än mitt kirurgiska bestick. Jag fann mig nu i något svår belägenhet för det myckna folk, som öfverhopade mig med begäran om bot, då jag ej kunde göra annat än skrifva åt dem recepter till apoteket i Kairo eller ge dem några råd, så godt jag visste. Några tänder ryckte jag ut och gjorde några åderlåtningar, men det var ock allt. Dock hade jag nöjet att såsom läkare komma upp i ett harem, der 2 unga flickor voro plågade af en lindrig ögonsjuka. De voro döttrar af för detta Turkiska kashifen eller domaren i byn och just i knoppningen, hvarken mogna eller omogna, de mest retande och tjusande flickor jag sett. Liksom deras mor och några andra qvinnor, hvilka voro närvarande, voro de i allmänhet icke blyga eller skygga, jag såg fritt i deras obetäckta ansigten och fann mig särdeles trefligt under den tid af ungefär en timma, jag satt uppe hos dem. För öfrigt tillbragte jag tiden här mest med att ströfva omkring, dels till närbelägna byar, bland hvilka en betydlig, Ashmon, der en gång i veckan hålles marknad mest på kameler och annan boskap, dels till Nilstranden och på fälten, hvilka dock nu till större delen stodo gråa och fula, remnade och sönderspruckna, liksom gapande efter flodens snart väntade öfversvämning; blott här och der funnos fält med vattenmeloner, pumpor och grönsaker. På åkrarne höll man öfverallt på att tröska det för omkring 2 månader sedan skurna hvetet. I allmänhet voro vi särdeles väl upptagna af byns folk, blefvo alla dagar inviterade af någon bland dess äldste så till middag som qvällsvard, hvilket sednare mål vi vanligen förtärde i stort sällskap, sittande på något tak i månens eller stjernornas sken, ty ljus och lampa är en lyxartikel, som man här föga eller allsicke känner. Maten bestod nästan uteslutande af grönsaker, hvaribland företrädesvis tvenne, bamia och melohijeh, äro ypperliga; härtill fårkött eller någon stekt gås eller höna. Vanligen äfven i smör rostad ris, som är särdeles god, men svår att äta med fingren, emedan riskornen trilla bort emellan dem, om man ej, såsom folket här vanligen gör, knådar dem tillsammans förän man stoppar dem i munnen, men detta är åter motbjudande. Dock kan jag ej neka att folket genom sin påhängsna välvillighet och artighet blef mig i längden något tråkigt; jag fick sällan eller aldrig vara ensam, man gick beständigt ihop med mig att jag skulle stanna här, taga mig hustru härifrån, så och skörda fälten såsom de, samt lefva och dö med dem såsom en fellah. Så hade här på landet i det gamla Egypten ungefär 3 veckor förgått af den hetaste sommartiden, hvilken detta år (som man sade) råkade vara ovanligt svår och tryckande. Jag hade dock hela tiden befunnit mig ovanligt väl, ehuru jag ej såsom folket här flydde middagssolen och tillbragte tiden för den värsta kejale uti sömn, utan valde just företrädesvis denna tid af dagen till en simfärd uti floden. De sista dagarne af min härvaro började mina gamla vänner bölderna helsa på mig och stego upp på åtskilliga ställen af min kropp, derjemte ett rödprickigt smått utslag på veka lifvet, hvilket så snart jag kom i svettning kliade och stack mig som synålsuddar. Jag förstod nu att jag var inbegripen i någon sorts acclimatisation och låtsade ej om hvarken det ena eller det andra, samt tror att jag deri handlade bäst. Tiden var nu inne för oss att bege oss bort och anträda färden till Tanta, egentliga målet för vår resa och det som hufvudsakligen förmått oss att lemna Kairo.
Här i Tanta ligger nemligen begrafven en Vali eller helgonshekh Sejid Ahmad Elbedavi, eller såsom han företrädesvis vanligen kallas blott Sejid, (en titel, som egentligen tillkommer de från profeten härstammande sheriferna) eller Shekh el'arab, en titel som ännu äfven ges åt alla Beduin-shekher. Dessutom ger man honom namn eller egentligen epiteter till oändlighet, såsom Abo faras och andra, hänsyftande på hans stora undergörande kraft och hans verksamma förmedling hos Herren, i hans tillbedjares alla trångmål och svåra belägenheter. Man säger i allmänhet här: såsom profeten är alla profeters herre, den första och den sista och det fullkomligaste af hela skapelsen, så är ock Essejid alla helgons herre, sultan elavlija. Också anropas han vid alla tillfällen; då man trött och utmattad sätter sig eller efter en lång sittning sträcker ut sina hopsutna ben, glömmer man ej att stöta ut en from ejaculation af: ja Sejid, ja Shekh el'arab, jemförelsevis oftare än man brukar: ja Sejidna Hossein eller ja Sejide, menande Sitte Zeineb, profetens dotter. Man berättar om honom oändliga och förunderliga underverk eller karamat, bland andra att han under profetens tid, då han ännu ej var född eller ej ens i sin moders lif, uppträdt i verlden i mensklig gestalt och hjelpt de rättrogna i deras fejder och härnadståg mot de otrogna. Så skall under dessa tider lefvat en kristen jättekämpe, som stiftat mycket ondt och förorsakat stora nederlag bland de rättrogna. Imam Ali ibn Abi Talib, islams svärd och tappraste hjelte, utbad sig af profeten att få gå i envig emot denna vidriga jätte, hvars namn jag ej kunnat fa reda på. Då profeten med alla sina råd och afböjningar ej kunde förmå Ali att afstå från sin föresats, gaf han honom slutligen tillstånd att bege sig å väg. Ali gaf sig åstad, beväpnad med svärd, stridsyxa och spjut samt träffade jätten i hans slott och utmanade honom. Jätten kom ner och gjorde med Ali öfverenskommelsen, att han skulle få slå honom ett hugg med hvart och ett af sina 3 vapen, utan att afvärjas eller hindras deri, men att jätten sedan skulle få slå blott ett enda slag med en trädspira, som han hade i sin hand. Ali gick in på vilkoren, slog honom med sitt spjut, men det brast i spillror, slog honom med yxan, men den studsade tillbaka i stycken från jättens förtrollade kropp, slog honom med svärdet men det tuklöfs utan verkan. Nu stod Ali der med krossade vapen, säker att hans sista stund slagit. I hans vånda steg en uppenbarelse ned till honom att af jätten begära anstånd en liten stund, tills hans broder skulle ankomma och få slå honom ännu ett slag. Den hjeltesinnade jätten gaf honom detta anstånd och se i detsamma synes en kort ömklig gubbe komma ridande på en halt och skrabbig häst, med ett stycke vassrör i sin hand. Jätten frågade: är detta din bror? Ali hade knappt hunnit bejaka denna fråga föran den skröpliga gubben var anländ till platsen och rörde blott med sitt vassstrå jätten, som föll ner och bet i gräset. Gubben försvann i luften med sin häst, undan Alis ögon och tack. Då Ali kom tillbaka till profeten och berättade hvad som passerat, underrättade honom profeten att denna gubbe var Sejid Ahmad elbedavi, som efter kort tid skulle födas och uppträda i verlden. Men äfven ännu, sedan så många sekler gått öfver hans multnade stoft, gör han dagligen stora underverk. Bland dessa äro de vanligaste att han nästan årligen befriar och hemtar till sin stad någon muslim-fånge från de kristnas land och sätter dem ofta, uttryckligen för att visa det vara hans verk, i deras bojor och block på spetsen af hans moskés minaret eller på toppen af sin kobba, dit utan underverk ingen mensklig varelse skall kunna uppstiga. Så har han äfven detta år bragt en fånge tillbaka från Drusernas land. Denne man skall hafva följt Ibrahim pashas armé under fälttågen i Syrien, der jemte 12 hans kamrater blifvit tillfångatagen af Druserna, hvilka födt och gödt dem samt årligen till påsk slagtat en af dem och deraf gjort ett ståtligt högtidsmål. Nu voro alla den ifrågavarande fångens kamrater slagtade och blott han återstod för innevarande års påsk. Han var en from tillbedjare af Essejid och ropade dagligen och stundligen: ja Sejid ja Sejid madadek. Natten före hans offer, då han i sin ångest ropade på sitt helgon, uppenbarade sig för honom en gammal gubbe med ansigte som fullmånen och ett silfverhvitt skägg, frågande om han önskade befrias från sitt fängelse. Fången sade: ack huru skall jag gå ut härifrån, då hundrade bommar stänga mig, bojor och block tynga mina leder? Gubben sade: statt upp och följ mig. Fången vaknade i morgongryningen och befann sig på åkerfälten under Tanta, uti den så kallade guru d.v.s. den släta och jemnade plats af åkern, på hvilken man tröskar eller utkör hvetet. Det der arbetande folket ser honom och frågar hvarifrån han kom samt hvem han var. Han berättar sin historie till alla närvarandes stora förundran. De taga honom och föra honom i sina bojor upp till kadi i Tanta, som anser händelsen vigtig nog att förtjena hufvudstadens uppmärksamhet, skickar mannen till Kairo, der han frågas och perqvestioneras af shekh Ettamin, muftin för Hanafi sekten här. Detta hände allt före vår afresa från Kairo och man berättade då allmänt att muftin funnit karlen vara en lögnare och bedragare, som uppfunnit och utfört hela historien för att vinna medlidande och pengar. Men på landet och under vår färd till Tanta, äfvensom i Tanta, berättade man saken vara fullkomligen sannfärdig; att man på citadellet i Kairo sett i böcker som fördes under Syriska kriget och der funnit mannens namn samt hans uppgift af åren och händelserna fullkomligt sanna, att man firat honom, betalt honom den innestående solden för 13 år och afsändt honom till Tanta, för att der visas såsom ett exempel på Sejids underverk. Dock kunde jag ej få se honom der, oaktadt alla de efterfrågningar jag gjorde. Till denna undergörande och fromt älskade Walis ära hållas i Tanta 3 fester årligen, en liten i Moharram, en några månader derefter, och den egentliga stora, högtidligaste festen uti Regeb. Det nästan åligger hvarje from muslim eller räknas honom åtminstone till stor savab att göra sin zijaret hos denna shekh och höja böner till honom, isynnerhet under hans fester; min shekh, som i allmänhet är en särdeles bildad, men from och med orubblig öfvertygelse islam och Sunna tillgifven moslim, försäkrar mig att han i alla svåra belägenheter, dem han råkar ut för, alltid anropar Essejid eller Essejide Zeineb om hjelp och till dem, eller företrädesvis den förre, gör sin istikhareh, då han omedelbarligen derpå i en dröm blir af honom eller henne upplyst om den väg till räddning han bör taga. Men det är icke en from religiös tro eller piös kärlek till detta helgon, som lockar alla hit. Jemte festen och dermed följande religiösa ceremonier hålles här en marknad, ovilkorligcn den betydligaste i hela denna trakt och kanske en af de största i verlden. Denna samlar hit handelsmän af alla möjliga slag och från alla trakter, ej allenast från Egypten och Syrien, utan äfven från Hegaz och aflägsna trakter af det Turkiska väldet, samt kristna och Judiska penningvexlare. Bland andra såg jag här en, såsom han sjelf sade, i Moskwa bosatt _Bokhara-_bo, hvilken näst mig säkert var den längst bort ifrån komna. Andra lockas hit af begär efter nöjen och förlustelser; man säger att i hela verlden ej finnes glädje och fröjd, såsom på Sejids festen. Qvinnor af alla slag, såväl ärevördiga matronor som yngre hustrur och flickor, begagna tillfället och anledningen af en zijareh hos Sejid för att på denna korta tid af en vecka göra sig fria från det tunga ok och de stränga tyglar, hvari de i allmänhet hållas. De strömma hit i stora skaror, dels följda af sina män, dels utan dem med deras tillstånd och locka säkert med sig ett stort antal af Egyptens glädjelystna ynglingar. Här ges fritt rendez-vous mellan älskande och for mången yngling, som kanske länge förgäfves smäktat att se sin dyrkades anlete, höjes nu den förargliga slöjan. Danserskor, ghavazi, sångerskor, 'avalim, och alla andra fröjdetärnor, som i Kairo blott i största tysthet och hemlighet få finnas, öfva här sina konster med den mest obundna frihet; gatorna äro fulla af obeslöjade Pafoner, som med henna -färgade fingrar och kohl -tingerade ögon, med sina nätta jernblecks castagnetter på sina röda knogar eller en liten tambour de basque uti handen, söka att förtjusa männerna. Man skulle anse det för ett förnärmande af Sejids helgonperson och kanske äfven för ett tecken till misströstan om hans förmåga att genom sin förmedling hos Herren kunna tillfyllestgöra de små förseelser, hans fromma besökare och besökerskor göra sig skyldiga till under hans fest, om man ville lägga band på friheten och tygellösheten. En festdomare, detta år Abbas basha, är väl alltid tillsatt att hålla ordning och skick bland den otaliga folkmassan; men han och hans tjenare äro uppfostrade i samma tro och samma kärlek till Sejid, så att blott det gröfsta oväsendet, såsom gräl och slagsmål på gatorna, tyglas af dem. Allt ursäktas här med språket: she lillah ja Sejid, hvilket man hvarje ögonblick hör och sjelf bär på tungan; ty det passar nu till allt tänkbart. Blir du knuffad i den förfärliga trängseln, eller bli dina kläder sönderrifna, och vänder dig om för att gräla, får du svaret: she lillah ja Sejid samt får lof att nöja dig dermed; köper du någonting och prutar bort hälften af den först fordrade summan, säger du, såväl som säljaren, she lillah ja Sejid; tappar du något, får du till tröst höra: she lillah ja Sejid; med ett ord det finnes intet tänkbart i verlden, hvarken af godt eller ondt, hvartill dessa ord nu ej passa och som de ej godtgöra. Nu hör man intet annat än Sejid, Sejid; ederna och försäkringarne vid profetens skägg, vid Herren och hans bok, äro nu alla glömda för: vahejat essejid. Du bör således ej undra att min shekh och jag, redan långt före den instundande festen, beslutit oss till att göra vår pilgrimsfärd till en så mäktig patron och ett så allmänt älskadt skyddshelgon.
Detta hade egentligen förmått oss att lemna Kairo jemte våra studier der, och sedan vi nu tillbragt några veckor i shekhens hemby bland Egyptens fellaher, gåfvo vi oss den 23 juli å väg, ridande hvar sin åsna, bland hvilka den ena, utom min lilla person, äfven bar vårt lätta bagage och vår ej obetydliga matsäck. Det var egentligen den första färd jag gjorde till lands här, och det var ej utan stort nöje jag red fram på Egyptens gamla heliga jord. Vägen gick till största delen längs de kanaler, som man på alla håll leder upp från floden för att vid öfversvämningen vattna fälten. Det är förvånande att se huru bedröfligt och uselt dessa kanaler äro underhållna, ehuru landets fruktbarhet och årets hela gröda nästan uteslutande beror af dem. Och det är ändock med våld och tvång från bashans sida, de tröga och arbete fruktande fellaherna nödgas hålla dem helst så till pass i stånd. Landet är, såsom du vet, en oafbruten slätt, blott här och der några sandhöjder, på hvilka alltid någon by är uppförd. Ät vester begränsas synkretsen af den på något afstånd från Nilen strykande sandåsen, som utgör gränsen mot Afrikas öknar, och längst ner åt söder ses, hvarthelst man färdas, de väldiga, nästan hela Nildalen dominerande pyramiderna. Hvad man i allmänhet saknar är träd och planteringar; fälten begagnas blott till åker, ifrån hvilken man årligen tager 3 särskilda skördar. Blott vid byarne ses här och der, dock i allmänhet till ringa antal, träd och trädgårdar; men de palmluuder, som man förut sett framför hvarje by, äro nu till stor del nedhuggna, sedan bashan satt 1,5 piasters skatt på hvarje palmträd. Sålunda utan skugga och utan skygd för den hetaste sommarsolens strålar, begåfvo vi oss öfver de nyss mejade gråa och spruckna fälten; hunno middagstiden fram till en af Egyptens största städer Menof, gästade der hos en af min shekhs slägtingar och begåfvo oss vidare. Här satte vi på en färja öfver en liten kanal och jag kunde vid anblicken af vatten ej hålla mig ifrån att simma i den, ehuru dess bruna och smutsiga utseende ingalunda var särdeles inbjudande. Jag tappade dervid ett par färgade glasögon, som jag på färden begagnat emot de stickande solstrålarne, och fick naturligtvis trösten af she lillah ja Sejid. En af våra åsnedrifvare hittade en pung full med tobak, just då hans egna medhafda tobak blifvit slut, och min shekh hittade en piska för sin lata åsna; detta var she lillah ja Sejid och ett talande stort bevis på hans underkraft. Vi färdades förbi ett stort tal af byar eller småstäder, som alla voro byggda i samma form med hus af obrändt tegel, bland andra en Sershine, der en stor utomordentligt vacker palmlund stod på samma ställe, enligt våra åsnedrifvares berättelse, der fordom under Josefs tid Faraonernas magasiner stått, och der man ännu skall uppgräfva i jorden förborgade skatter, såsom folket här tror. Vi hunno om aftonen fram till en annan betydlig stad, Zurkan, der vi veko in hos en min shekhs goda vän och gamla studiekamrat i Azhar, samt blefvo hos honom på det vänligaste och gästfriaste sätt emottagna, undfägnade och herbergerade öfver natten. Denna stad är kursi, d.v.s, säte för domare och kadi, men ej bender, d.v.s. här finnes intet torg och ingen handel. Följande morgonen gåfvo vi oss bittida ut, provianterade af vår värd med pannkakor och vattenmeloner, samt följda af honom ett långt stycke på vägen. Vi hunno en stund före middagen fram till Tanta, en af de betydligaste Nilstäderna, men hufvudsakligen ansedd och vördad såsom Sejid Ahmad Elbedavis stad. Den är äfven födelseorten för vår Petersburgska shekh Mohammad 'Ajad. Den är belägen på en temmeligen ansenlig sandhöjd, sänkande sig sakta åt södra och vestra sidan, men ansenligt brant på de motsatta sidorna. Man skådar härifrån öfver en ofantligt vidsträckt slätt, afbruten af inga höjder, blott i horisonten begränsad åt alla håll af en krets små byar, hvilkas små planteringar och träd på det betydliga afståndet vexa tillsammans till ett vackert skogsbryn. Nedanför staden flyter med sakta ström den så kallade Sejids kanal, uppgräfd först i östlig, sedan med en rät vinkel rätt i norr gående rak sträckning, så långt ögat når. Den är ledd från det så kallade "mellanhafvet" och skall leda ut i hafvet med 2 mynningar. Staden sjelf är visserligen jemförd med sina syskon betydlig och välbyggd, något i Kairos smak, med glaslösa fönsterlufter, med dylika trånga och damhöljda gator. Som vi gifvit oss i tid ut och hunno fram en dag före festens egentliga början, hade vi godt tillfälle att få oss ett litet kyffe till qvarter, före den värsta trängseln. Det första som ålåg oss, sedan vi hvilat litet ut efter resan och tvättat dammet ifrån våra kroppar, var att göra vår zijareh hos Sejid. Vi begåfvo oss till hans moské något före 'asr, funno den, ehuru den är ganska stor, redan fullträngd med folk, samt hade någon svårighet att finna plats till att sitta på och förrätta den under resan uppskjutna middagsbönen. Sedan den var verkställd, gingo vi in i helgonets kobba, helsade honom med den vanliga _selam_helsningen, satte oss i en knut och började mumla suran I S, med täta och skyndsamma hufvudsvängningar. Jag måste dock tillstå att jag gjorde mig inga skrupler att blott mumla och svänga på hufvudet, utan att läsa orden, emedan jag fann större nöje i att se på folket som trängde sig omkring maksoran, kysste den och samlade dess damm, eller huru fokaha ansatte de besökande att för 5 fadda låta dem läsa suran I S till Sejid för deras skull. Sedan vi slutat vår läsning jemte böner om Sejids hjelp, stego vi upp och gjorde vår vandring omkring maksoran, den vi liksom andra kysste och berörde. I norra kanten af kobban står i sjelfva hörnet en sten, med slät lutande yta, i hvilken ses 2 fotspår, som sägas vara efter profetens fötter. Ingen inträder i kobban utan att ödmjukt kyssa dessa fotspår, och äfven vi gjorde så. Så mycket jag kunde se i hasten, voro dessa fotspår arbetade, dertill ännu i groft och klumpigt arbete, samt stenen målad svart. Vi hade nu uppfyllt vår pligt och gingo åter ut i moskén, hårdt ansatta i sjelfva dörren af allehanda sorts folk, som tiggde khamseh lihobb essejid. Jag råkade taga upp min börs och hade knappt hunnit taga derur några slantar för att gifva åt en bredvidstående vattenbärare, samt bett honom utdela sin kruka åt de törstiga lihobb essejid och likabol essijare, föran jag i hast blef omringad af ett förfärligt antal tiggare, barn, gubbar, män, blinda och lytta, som drogo mig hvar och en åt sitt håll, samt skreko mig hvar och en sin tiggformel i öronen, sålunda förhindrande mig att höra de vackra böner och välsignelser, hvilka vattenbäraren höll öfver mig för slanten, såsom: allah jirda 'an sahib essebil, eller: allah iskiha lo min elgenneh. Jag slet mig dock lös ifrån dem och gick ut från moskén, men följdes af en tiggare halfvägs hem på gatorna, under det han oupphörligt upprepade för mig fathe och andra böner, utan att dock kunna förmå mig att ge honom något. Men jag har glömt en hufvudsak före vårt inträde i moskén, som jag ej kan underlåta att tala om. Du vet att ingen otvagen träder in i islams helgedomar och till detta ändamål är hvarje moské på sidan försedd med en såkallad meda. Denna är vanligen en fyrkantig stenlaggd gård, omgifven på alla sidor af små pelargångar, uti hvars väggar finnas tätt invid hvarandra små enmans afträden samt i dess midt en stor vattenreservoir, med ungefär en half manslängds djup. Hit leder en egen dörr ifrån gatan och den som vet sig ej vara fullkomligt ren i musulmanisk betydelse, går först dit in och gör sin tvagning. Det var här äfven vi först inträdde, hufvudsakligen för att slippa lätta våra tunga lif på backarne, såsom här är vanligt. Men vi fingo länge stå och vänta föran vi kunde få oss ett ledigt rum, så fullt var här af konkurrerande sökande, så karlar som qvinnor. Sedan vi slutligen lyckats förrätta den första akten af vår tvagning i enrum, närmade vi oss sjelfva medan för att förrätta det öfriga. Omkring dess kant var fullproppadt med folk, och uti den lika fullt af karlar och barn, som badade sig. Vattnet var af den stora mängden folk, som begagnade det, särdeles smutsigt, så att jag vid den till tvagningen hörande munsköljningen, mad madeh, omöjligen kunde förmå mig att låta något deraf komma i munnen. Dock försäkrade mig sedermera åtskilliga, att så smutsigt det än var och så motbjudande dess utseende, så ljuf och god var dess smak. Ja, man sade att detta vatten hade en särdeles undergörande kraft, så att om någon vore behäftad med någon sjukdom, vare sig hvilken som helst, och badade sig deri, skulle all krämpa omedelbarligen och genast lemna honom. Icke under således att en stor mängd folk begärligt öste derur med sina händer i munnen, att så många badade uti dess vatten, att många mödrar släpade dit sina sjuka barn och tvättade dem deri. Detta inträffade ej allenast i dag och i början af festen, utan alla dagar, så länge den påstod, såg man samma och än starkare trängsel. Man plägade i allmänhet alla dagar göra sin zijareh hos Sejid; jag hörde till och med flere som med sjelfbelåtenhet sade sig hafva 4, 5 och flere gånger om dagen upprepat den. Äfven jag gick hvarje dag under mina vandringar dit, ej egentligen så mycket för att uppvakta helgonet, som fastmera för att betrakta lifvet och den brokiga trängseln der. Genast efter fredagsbönen den 26 juli, hvilken min shekh och jag nödgades hålla uti en annan moské, då redan en half timme före bönens början vi ej kunde finna någon plats i Sejids stora moské, började allehanda sorts krämare utbreda sina småsaker till försäljning, frukthandlare uppställa sina korgar, hufvudsakligen fyllda med de just vid denna tid mognade vindrufvorna, månglare och månglerskor springa omkring med bröd, pannkakor och ägg samt annan provision för det myckna folket, som dels af from tro, dels af lättja, dels kanske äfven i hopp att få stjäla och snatta, tillbragte sin tid nästan uteslutande uti moskén. Trängseln ökades af det oändliga talet fokaha och hemalijeh, vattenbärare, som voro särdeles påhängsna att truga folket till att skaffa sig savab eller förtjenst hos Herren för 5 fadda. De senare spillde ymnigt vatten på golfvet, som jemte smolk hufvudsakligen af frukthandlarenas halm, gjorde det slipprigt och vådligt att beträda samt förorsakade många kullerbyttor i den stora trängseln. För öfrigt såg man der kretsar af glammande och skämtande vänner, till och med månget sällskap som kokade sitt kaffe här i en liten kolpanna. Emellan dem suto män som gjorde bön och ofta derinvid någon flicka, som vexlade kärliga ord med sin tillbedjare, samt kanske stämde rendez vous med honom. Här och der i den vidsträckta, afdelade moskén sågos kretsar af dervisher, som hvar och en på sitt sätt dyrkade skaparen. Somliga suto i krets och sjöngo zikr, somliga stodo, somliga svängde sig och dansade med den uti all orientalisk dans egna frivola och sinliga karaktär. Äfven hade jag nu nöjet att se en melvi eller snurr-dervish, som klädd i sin egna kostym med en hvit, mångveckig, till knäen räckande skjorta, snurrade snabbt omkring på ena foten, ungefär såsom våra dansörer, samt sedan sänkte sig och lät den vida skjortan bredas ut. Alla dessa dansare, sådana här funnos många, buro i sin hand en liten tambour de basque, på hvilken de markerade takten för sina rörelser. Största trängseln var dock i Sejids kobba och hufvudsakligen i dess dörr af utkommande och inträngande skaror. Villervallan nästan ökades af moskéns tjenare, som beväpnade med i ändan två-tre-klufna palmqvistar, ungefär såsom vår harlekins svärd, stodo i dörren och slogo in i hopen. Här förlorade mången sin turban eller något annat stycke af sin klädsel, kanske äfven något från sin ficka. Du ser häraf att helgedomen var förvandlad till en marknadsplats och huru här, liksom uti allt i Orienten, det största lättsinne står vid sidan af det fromma sinnet. Det var ej här man egentligen hade något att njuta af religiösa ceremonier; den som sökte sådant måste bege sig till ett privat hus i staden, der den i Kairo begrafna imam Leiths anhängare höllo den vackraste, utsöktaste zikr, jag ännu hört här. De suto i en utbredd fyrkant på den temmeligen stora gården, på hvarje sida stodo 4 män upprätt, sjungande jemte de öfriga oafbrutet och med samma ton blott: allah. Man frambringar detta ord så djupt ifrån strupen som möjligt och anser skönheten ej ligga i en klar och klangfull röst, utan uti ett liksom af slem surrande rassel, ungefär som tonen af en kontrabas, på hvars strängar silfver-öfverspinningen är lös. I förbigående: man säger här, att till en skön stämma hör en liten heshet. Detta surrande allah frambringar en särdeles effekt, såsom ett oföränderligt accompagnement till solosångames, munshidin, på enkel och okonstlad ton utförda hymner, mest till profetens lof. Det var vid åhörandet af denna zikr, enligt hvad man berättade, som en kristen (somliga sade en Jude, somliga en Frang från Paris) hade i sin hänryckning utropat: la illaha illallah Mohammadon resol ollah, och gått öfver till islam. Som jag här ej hade andra vänner och bekanta än muslim, hvilka alla med särdeles stolthet talade härom, kunde jag ej få några säkra underrättelser om denna sak; dock såg jag ej den zaffe eller högtidliga procession med musik och grannlåter, i hvilken man sade att han genast följande dagen blifvit förd genom staden, sedan han bränt upp sina kafir -kläder och antagit muslims kostym, hvad mig beträffar måste jag tillstå att jag storligen intogs af denna zikr och njöt dervid, ehuru jag naturligtvis ej kände den minsta böjelse att gå från mina fäders tro.
Jag vill nu föra dig från helgedomen ut på de öppna fälten utanför staden, der folkmassan säkert var större, men ej så hopträngd, i anseende till det större utrymmet. Den norra slätten var bestämd åt tälten för de ankomna främlingarne, ty du finner lätt att den förfärliga skocken af kanske några hundra tusen menniskor ej hel och hållen kunde få rum i den lilla staden. Här hade hvar och en stad och by i Egypten, äfvensom vestern och i allmänhet hvarje land, sin bestämda anvista plats att tälta på. Alla resande från samma by förenade sig gemenligen och kom i trupp indragande till Tanta på sina sirligt med bjellror, band och tofsar prydda kameler, lastade med alla lifs- och köksförnödenheter samt beridna nästan endast af qvinnor, en på hvardera sidan af den breda sadeln. Barnen suto äfvén på kamelerna i sina mödrars famnar, men byns män redo vanligen hästar eller åsnor och kabriolerade stolt mellan truppen. Den föregicks främst af 6 eller flere fanor, med de oföränderligen här brukade färgerna rödt och grönt, samt af några pukor, som accompagnerade de förfärligt skrikande och gnällande bukkorna, en sorts pipor med munstycke, liknande mycket vår hautbois. Detta instrument, jemförelsevis det mest älskade och vid alla högtidliga tillfällen mest brukade, bildade i förening med qvinnornas zaghireh, ett sorts fint vibrerande, trillande glädjeskrik, en alldeles förfärlig och döfvande musik. Under de första dagarne af festen, fredagen, lördagen och söndagen, var vägen oafbrutet pptagen af sådana intågande skaror och så långt ögat kunde nå på den vidsträckta slätten, sågos från alla håll folkskaror strömma hit. De drogo gerad fram till den norra slätten och uppslogo sina tält på den bestämda platsen. Hvarje by hade gemenligen blott ett gemensamt tält och gemensam provision &c. Det roade mig särdeles att vandra mellan tälten och se på lifvet här. Som byns alla qvinnor kokade gemensamt och hvar och en ville koka på sitt sätt, uppstod oupphörligt gräl dem emellan, hvilket fördes med den vanliga ifvern och skriket. Barnen, som funnos till ganska stort tal, sprungo half- eller hel-nakna, smutsiga och svarta omkring kistor och packor i de fullträngda tälten. Här satt en recitator med sin tambour de basque, berättande någon amourette för de uppmärksamt lyssnande qvinnorna; der bredvid kanske en fikih, som läste koran för fromma män. Rundtomkring gingo månglare, som utbjödo leksaker för barnen eller knifvar och andra jernsaker, hvilka man till min förundran gaf epitetet Englizi. Dukarne och tygen, som likaväl äro af Europeisk fabrication, ger man dock ännu vanligen epitetet Istambuli. Den jemförelsevis, isynnerhet om aftnarne, lifligaste punkt af denna stora tältplats var det nordvestra hörnet, der en rik fellah Abolghét hade lägrat sig. Denne man skall för omkring 10 år sedan uppträdt såsom en undergörare och samlat anhängare omkring sig. Pashan hade tagit honom, satt honom i fängelse och låtit korbagera hans fotsulor. Härvid hade mjölk flutit ner för hans svullna fötter. Man hade vidare bundit stenar vid hans fötter och sänkt honom i Nilen, men stenarne flöto upp och buro mannen öfver vattenytan. Pashan sålunda försäkrad om hans helgonnatur, ger honom jord och vidsträckta skattefria fält, dem han nu bebor och odlar jemte sina anhängare. Han hade till Sejids fest hemtat med sig 300 ardeb hvete, jemte annan provision och boskap, för att dermed spisa fattiga. Hit samlades nu hvarje afton till hufvudmålet ett stort tal fattiga, så karlar som qvinnor. Maten framgafs dem uti en sorts små lårar, tre eller fyra tillsammans gående på hjul. Så snart fatte, en här mycket vanlig rätt af i smör rostadt brutet bröd, framsattes i sina lårar, störtade de deröfver som glupska ulfvar, grälade och knuffades om plats. Äfven spisades ett stort antal af hans vänner och andra uti tält, dit maten frambärs på vanligt sätt på brickor. Dessutom samlades hit stora hopar af åskådare, som voro nyfikna att se tillgången och hans stora kök, der 30 till 40 större och mindre kitlar stodo på elden. Sedan folket var spisadt, hölls äfven zikr i tälten af hans anhängare och andra. Midtpå detta fält höjde sig bland tälten ett stort vackert, i flere rum afdeladt, grönt tält för festdomaren Abbas basha. Hvarje afton uppkastade han härifrån raketer och en afton afbrände han ett litet, men ganska vackert fyrverkeri, till stor fröjd för det skenälskande folket, som packade sig deromkring så nära, som de vakt och ordning hållande soldaternas nebboter och käppar tilläto. Derinvid stodo på något afstånd från hvarandra 3 feststänger, 'amod el'id, illuminerade om aftnarne med i bågar upphängda lampor. Då man gick från detta fält till det lika stora östra fältet, möttes man på vägen af alla Orientens folknöjen, såsom havi, konstmakare som med sitt följe af små svarta pojkar och flickor öfvade sina plumpa konster, interfolierade med grofva qvickheter och religiösa språk, t.ex.: den sämsta af allt folk är den, som vägrar att säga: la illaha illallah och ge en slant åt den behöfvande. Härvid hörde man omedelbarligen från hela den stora skaran, som kanske just i samma ögonblick gapskrattat åt den fulaste plumphet, det högtidliga sorlet af deras trosformel, upprepad med allvarlig och bestämd ton. Vidare såg man här sångare af alla slag, recitatörer och alla slags orientens musikanter, hvar och en med sin krets af åhörare omkring sig. Bland annat äfven ett skuggspel eller camera obscura, inuti ett litet af halmmattor uppslaget skjul, på hvars tak, till folkets stora skratt och gäckeri, satt en docka föreställande en stor och väldig, sirligt utspökad Frangisk matrona, i kapott, strumpor och skor, med obeslöjadt ansigte och parasol. På kanten af vägen såg man för hvarje steg tiggare, så karlar som qvinnor, nakna med blott en gördel om lifvet eller höljda i smutsiga trasor, som knappt höllos tillsammans. Qvinnorna hade sällan försummat att hemta med sig sitt eller andras barn, det de hängde splitternaket vid sina blottade bröst, en sak som dock i allmänhet är mycket vanlig här. Dessa tiggare höljde och nedsmorde sig med damm och smuts samt rullade sig i stoftet i ordets egentligaste betydelse. Somliga hade blottat sina kroppar för att visa de sår och den skabb, hvaraf de voro betäckta, allt för att väcka medlidande. På mig gjorde dessa tiggare ett högst vidrigt intryck och det var sällan jag kunde förmås att ge dem någon slant. Det var på denna nöjets, förderfvets och uselhetens väg, man spatserade fram till det östra fältet, som var bestämdt till boskapstorg. Här såg man nu österns största och egentligaste skatter: de så högt älskade och i sjelfva verket äfven älskliga kamelerna, de vidtbesjungna ökenskeppen; de stolta och smidiga hästarne, Beduinernas ångmaschiner; de feta ulliga fåren och den väldiga hornboskapen. Här och der voro tält uppslagna för boskapens ägare och väktare, samt ett stort antal säljare och köpare, som med den vanliga orientaliska misstänksamhetens forskande blickar tittade djuren i munnen samt åt alla håll betraktade dess leder och lemmar. Betraktadt från en hög begrafningsplats, som dominerar fältet, hade det stor likhet med en kamperande ryttaretrupp. I den östra sträckningen af kanalen, som begränsade fältet, låg fullt med större och mindre Nilbåtar, hvilkas besättning grälade och hojtade på sitt sjömansspråk. Den intressantaste punkten af detta fält var dock dess sydöstra hörn, der den såkallade mai'ab var, d.v.s. banan för kapplöpningar till häst. Dessa banor voro 3, dock ej på något sätt instängda, utan bildade af 2 mot hvarandra stående rader af åskådare. Hit samlades alla dagar, hufvudsakligen i morgonsvalkan, shekher från kringboende Beduinstammar eller bychefer, klädda i sin vanliga kostym af en vid, till fotknölarne räckande svart defijeh, gjord i form af en skjorta och skylande hela den öfriga klädseln af en vanligen röd koftan och hvit sodeiri. De sprängde raskt fram på sina qvicka stutar eller stolta hingstar och samlade sig tillbaka till banan. Här kom man öfverens om de 2 kämpar som skulle täfla, och sedan detta var bestämdt tog den ena af dem i sin hand en nebbot, en slät ungefär manslång trädspira, ett mycket vanligt och nästan det enda af landsfolket här brukade vapnet, vägde den i sin hand med sirliga svängningar, tills de båda kämparne gåfvo sporrar och spände ut. Den nebbot beväpnade, om han hann förbi sin motståndare, kastade som ett kastspjut sitt vapen på honom; han fick sig en dugtig stöt i sidan eller i axeln eller på någon annan del af sin kropp, om han ej kunde fånga upp den och kasta den tillbaka. Man sade mig att sådana nebbot -stötar ofta gifvit dödsslaget. Den otaliga skaran af åskådare, som stod här omkring, följde med den mest spända uppmärksamhet alla rörelser och hvarje steg, samt gaf i än dofvare, än högljuddare sorl sitt bifall tillkänna eller sin ovilja; man pratade och räsonnerade om de kämpande, och den som vunnit öfver de andra fick namnet: faris elbergäs. De gjorde snusförnuftiga anmärkningar och mente att hit borde bashan komma och deltaga i den manliga leken eller åtminstone se derpå, men han springer i ter'an (kanalen, hvars underhållande är ett högst förargeligt arbete för fellahen ) och snokar på arbetet der. I allmänhet tyckte jag mig här, men ock endast här, förmärka ännu en gnista af Arabens stolta och fria sinne; jag försummade heller ingen dag, då jag började mina vandringar, att först gå hit och se på kämparne.
Vill man härifrån till staden så stiger man uppför den höga sandhöjden, på hvars brant, såsom annorstädes, stod fullt med små provisoriska, af halmmattor för tillfället uppförda stånd och cafén. I de förra utbjöds mest frukt, samt af kockar och kokerskor färdig kokad mat, men hufvudsakligen hummus, en sorts i ugn lätt torkade ärter, emedan hvar och en Sejids besökare af bruket var tvungen att taga sådant med sig härifrån, för att vid sin återkomst utdela bland sina vänner i små hvitblåa näsdukar eller hvita handdukar. Inne i staden möttes man dock af den värsta trängseln på de trånga gatorna och af det brokigaste hvimlet. Ibland de hvita Arabiska turbanerna och de röda långtofsade Turkiska tarbosherna såg man tillfälligtvis någon Frang, med den här så hatade hatten, med väldiga blåa eller gröna glasögon på sin näsa; emellan de täta skarorna såg man soldater och ordningshållare, som oförväget och utan försyn slogo in i skocken med sina nebboter eller hippopotamus -piskor, hvarthelst de träffade. För hvart steg gräl och knuffar, ofta slagsmål, som genast skildes eller bortbråkades af mellankommande; ehuru Araben ej berusar sig (jag har under hela denna tid ej sett mer än 2 fulla män), gör han dock oväsende och stoj samt skriker vida högre och barskare än våra fulla Finska bönder; men i slagsmål nyttjar han aldrig knif, blott knytnäfvarne, dem han dock rör klumpigt och dåligt till örfilar och slag. Hans största fröjd tyckes vara trängsel och skrik, hvarföre han här i Tanta var rätt i sitt esse. Blef man så starkt knuffad att man tyckte sig ha anledning att gräla, fick man svaret: är det ej molid nu och tycker du dig vara ensam på gatan? Ej allenast under dagen räckte denna trängsel, den fortfor hela natten öfver oafbrutet, och det var egentligen nu du borde hafva sett de trefliga Araberna. Folket är i allmänhet under dagens tunga hetta och göromål nog vresigt och otrefligt. Om aftonen då de mättat sina magar med den förnämsta måltiden vid esha, sätta de sig vanligen i små kretsar, antingen på backar under den milda klara himmelen och i aftonens ljufva smekande nordan eller vestanfläkt, der de förtroligt glamma om sin vördade religion och dyrkade profet eller om sina verldsliga göromål och händelser; eller ock sätta de sig i de talrika cafén, som finnas här öfverallt, samt fröjda sig mer än Cresus de Lydiers kung vid sin pipa och sin kopp. Här var dessutom i hvarje café någon sångare eller sångerska, någon musikant eller sagoberättare, någon dansare - aldrig danserska, ty dessa visa sin konst blott i husen, sedan pashan helt och hållet förbjudit dem att existera. Så genomvakade man oftast hela natten ända till morgonbönen. Araben älskar i allmänhet särdeles nattvak och anser denna tid äfven vara den lämpligaste för religiös andakt; man tror himlens portar då vara öppna och de böner man då uppsänder genast komma in och upptecknas i boken hos Herren. Deraf alla zikr och alla khatme nattetid. Men jag måste skynda mig till slutet på den långa festen. Fredagen den 2 augusti var sjelfva slutdagen och natten förut den egentliga leilet el kebireh. Man hade såsom vanligt ej med några grannlåter eller yttre glans firat denna natt: inga raketer, intet fyrverkeri, blott zikr och Koran. Man hade fredagsmiddagen en half timma före sjelfva middagsstunden utsjungit från alla minareter Selam, bestående mest af välsignelser och lof öfver profeten, då jag i helgedags drägt begaf mig ensam (ty min shekh älskar ej buller och trängsel) till en i ena ändan af staden belägen moské Bosa. Här hade Sejid under sin lifstid alltid plägat hålla sin fredagsbön och sedan göra en liten spatserridt omkring staden. Till hans minne iakttages ännu alltid under hans fester detta bruk af hans khalifeh. Jag hade hemma gjort min böntvagning, så att jag nu ej behöfde tränga mig omkring meidan. Jag trädde således gerad in i moskén och tittade åt alla håll för att finna plats. Den egentligen för bön bestämda pelargången, der member står, hvarifrån khatiben håller sin khotbeh, var full; de andra pelargångarne voro lika fulla och jag gick något förlägen och flat omkring mellan de till bön ordnade raderna. Midt på sjelfva gården stod ett träd som spridde en ringa skugga; äfven här var fullsatt af folk. Jag måste således besluta mig att taga plats i en gles rad på sjelfva gården. Jag utbredde så min näsduk på marken och gjorde mina 2 knäböjningar, helgedomshelsning tehijet el mesgid, och satte mig sedan att vänta bönens början. Under det jag väntade satte sig bredvid mig en shekh, som erbjöd mig ena kanten af sin utbredda defijeh att sitta och knäböja på. Midtunder middagssolens lodrätta strålar, utan skygd och utan en vindfläkt, tillbragte jag här en het halftimma badande i svett, hörande de vilda utropen af hänryckta män, som läto mig ana hvad följderna kunde bli om sådana menniskor visste att en kristen hund satt ibland dem. Slutligen hördes dock adsan och stunden till bön. Jag förrättade min bön säkert, utan fruktan och äfven utan några följder, men i anseende till det stora afståndet hörde jag nästan intet af kkotben. Genast efter bönens slut strömmade den stora massan i förfärlig villervalla ut genom den trånga dörren. Äfven jag kom lyckligen ut och såg nu på gatan vår khatib, Sejids khalifeh, till häst jemte några andra dels till häst, dels till åsna. Trängseln var här förfärlig, så att man ej kunde frivilligt röra sina fötter; de hunno ofta ej till marken, utan man fördes blott med skocken, som hojtade, skrek och slogdes. Bland annat såg jag här en stor tjock väldig matrona som, säkert för starkt skuffad, utdelade dugtiga örfilar och slag åt en kanske 20-årig man. Han var så flat och förvånad öfver gummans käckhet, att han utan motstånd och alldeles tyst tog emot huggen. Sedan jag sålunda blifvit ett stycke framförd af skocken, fann jag för godt att vika af på första tvärgata och på en omväg hinna upp processionen, som för hvarje steg och hvarje stund ökades af en ny följare. Processionen, askarek, föregicks af en stor hop nebbotister, som då och då gjorde en låtsad fejd i luften med sina käppar, för att skrämma folket och Öppna väg. Näst efter dem följde en liten kavalkad af kameler med stora pukor, dugtigt dunsade af bredvid sittande män och accompagnerade af de förfärligt gnällande bukkorna, likaledes blåsta af kamelberidna kindrunda män. Efter dem följde sedan den egentliga skaran af Sejids dyrkare, som i de löjligaste förklädningar och de putslustigaste fasoner visade Sejid sin aktning och kärlek. Somliga voro grön- och rödmålade i sina ansigten, i allehanda roliga harlekins-kostymer, med t.ex. urgröpta vattenmeloner fullsatta med tofsar och fjädrar till hufvudbonad. Somliga höljde sig i halmmattor, somliga voro nakna, bärande störar eller stora trädstammar eller palmqvistar, skrikande och stånkande i sin religiösa exaltation. De flesta hade småbarn med sig, antingen framför eller bakom på sina hästar eller åsnor; dessa voro alla, såsom de flesta af folket denna dag, prydda med en tartosh, en röd eller blå pappersstrut i form af en sockertopp, som de stucko på sin turban eller sitt nakna hufvud. Andra åter voro grannt och prydligt utstyrda i silfver- och guldbroderade kläder, med stora turbaner eller moklor vridna i rödt och hvitt. Men jag skulle förgäfves söka påminna mig och förgäfves söka beskrifva alla de tokroliga figurer jag här såg. Det hela liknade den brokigaste och löjligaste maskerad. Efter dem kom Sejids khalifeh, värdigt höljd uti en lång, fotsid, röd mantel, gibbe och flitigt kysst af de kringstående åskådarne på sin högra hand, der han makligt red fram på sin stolta häst. Tåget slutades af en liten trupp bashans nodsam eller soldater, föregångna af filipipare och trummor, ty bashans egentliga, i Europeisk smak inöfvade musikkorps var ej tillstädes. I denna procession sade man sig äfven se den af Sejid från Druserna befriade fången, samt den Frangiska renegaten; men oaktadt alla mina efterfrågningar af bredvidstaende män, kunde jag aldrig få reda på någon bestämd: man pekade än på den ena, än på den andra. Till godt slut, sade man, skulle khalifeh äfven förrätta doseh; men jag var så trött, att jag fann för godt gå hem. Härmed var nu den brokiga och underliga festen slut och allt folk, som ännu var qvar, skyndade sig ut från Tanta. Som under min vistelse här de bölder, hvilka börjat uppstiga på mig uti Baranijeh, blott ökats och en äfven behagat placera sig i sätet och sålunda gjorde en åsneridt för mig omöjlig, hade min shekh och jag tagit oss en liten båt, på hvilken vi följande dagen stego om bord och anträdde hemfärden på floden. Den 3 dagars långa resan var, blott med undantag af den stränga hettan, särdeles rolig, såväl för det här i allmänhet mera odlade och trädgårds-lika landet, som hufvudsakligen för det stora följe vi hade med oss, hvilket dagar och nätter på sina båtar sjöng och spelade, liksom fordom på de roliga marknadsfärderna från vårt gamla Äbo. Tillbakakommen till Kairo, får jag höra att Petersburgs shekhen ( Tantavi ) varit här och äfven i Tanta, derifrån han gerad gått till Alexandria, för att anträda sin återresa till sin älskade kejsarestad. Det gjorde mig oändligen ondt att ej få träffa honom, men det var kanske bäst i den ställning jag här står.
Detta hade jag nu sammanrispat, då jag i går, den sista augusti, erhöll ditt vänskapsfulla bref från Ristmäki af den 3 juli, jemte min moders deri inneslutna. Detta var mig så mycket kärkomnare, som jag en lång tid med ovanlig oro längtat efter underrättelser från eder. Med bortlemnade af all tack, den jag hjertligen borde frambära dig för brefvet, vill jag hellre taga mig friheten besvara några af dig deri omnämnda punkter. Hvad således först beträffar det förkomna brefvet från Alexandria, gör det mig ondt att det ej kommit dig tillhanda. Jag skref det i en särdeles glad sinnesstämning, i den första entusiasmen öfver österns land och dess folk, samt om nästan de bästa vänner och redligaste män jag ännu lyckats träffa här. Missförståndet med shekh Tantavi härleder sig troligen deraf, att han ansett det till Bonsdorff adresserade brefvet vara ämnadt till dig; deraf hans ord i hans Arabiska bref till dig. Jag är säker pä att det aldrig kommit fram till honom. Af allt det föregående ser du att jag under hela min vistelse här passerat för en muslim. Ställningen är just ej vådlig, ty folket här är ett förvekligadt uselt folk, utan manligt mod och manligt sinne, derföre äfven utan redlighet och ära. Det är ej sådana man fruktar. Man behöfver blott se dem stint i synen och de våga ej gläfsa, liksom hunden skäller blott på den som springer, eller man kan med en bakhshish köpa deras tro och deras religion. Men denna ställning har varit besvärlig. Jag har ofta med tysthet nödgats höra skymf och smälek öfver mina trosförvandter, sett det löjliga, under hela hans uppfostran och lif inpräglade, djupt inrotade hat och förakt en muslim bär till oss; jag har fått tåla mången knuff och månget ord, som jag i Frangiska kläder ej behöft, ty Frangerna äro i allmänhet fruktade; jag måste under hela min vistelse på landet göra mina 5 dagliga böner, från hvilka jag sällan kunde stjäla mig undan. Men jag får ock till vedergällning heta shekh och effendi, jag får höra mången hjertlig muslims utgjutelse, som en Frang aldrig får höra, jag har obehindradt gått i deras helgedomar och jag har ej blifvit bedragen och uppdragen så mycket, som en Frang här alltid och oundvikligen måste bli. Huru jag först kommit att bli ansedd för muslim vet jag ej, ty jag har mig vetterligen ej för någon gifvit mig ut derför och aldrig blifvit derom frågad. Men hvad skola de annat tro, då jag gör med dem deras bön? Jag är öfvertygad om att flere, kanske större delen storligen misstänker min islam och min läras renhet,> men man säger mig ingenting och jag säger dem ingenting och så går det dag för dag. Hvad ditt projekt och svar på min förfrågan beträffar, om möjligheten att förlänga min vistelse här, tackar jag dig hjertligen derför och finner det godt, kanske det enda möjliga, men jag har fått tigga mig fram redan för mycket på högre ort, så att hvarje ny bön och petition är ett dödsslag för mitt sinne. Vill ej konsistorium på någon enskilds eller rektors proposition anslå mig helst en ringa summa, måste jag försöka draga vexel på mina vänner. Kanske törs jag räkna på 10 till 12, som hvar och en ville våga 50 rubel silfver för att forsla mig fram i Arabiens öknar, samt utan särdeles kännbar förlust och stor harm kunde förlora dem, i fall mina ben skulle hvitna i öknens sand. Den minsta möjliga summa, jag ser mig komma till rätta med, vore 600 till 700 rub. s:r. Med dem skulle jag försöka draga mig fram under året 1846, i hvars slut det stipendium, jag nu åtnjuter, åter anslås ledigt. I slutsommaren nämnda år 46 skulle jag jemka mig till Aden eller Gadde - eller möjligen Kairo, och insända min ansökning om att ännu för de följande 2 åren 47 och 48 erhålla detta stipendium. Sedan jag sålunda 45 och 46 färdats bland Wahabiter samt på norra och vestra sluttningen af den stora öknen, skulle jag använda de följande åren för de södra och östra delarne af den och för Himjaritiskan. Att i nästa sommar vända tillbaka till mitt älskade land och redliga vänner, sedan jag gjort blott en liten skuttresa till Wahabiterna, publicera något drafvel om dem och vinna Europeisk ryktbarhet, har, utom det första, intet behag för mig och det sednare är otänkbart. Mig lockar ej ryktbarhet och ära. Hvad som hittills fört mig fram, och Gudi lof jag tycker mig kunna säga det, ännu för mig och mitt sinne framåt, kan jag ej göra reda för; men det vet jag och vet det säkert med mig att det ej är begärelse efter ryktbarhet och timliga förmåner. Du vore sjelf säkert föga belåten med att se din vän snopen och flat komma tillbaka med oförrättadt ärende, sedan han ljugit sig till stipendium af konsistorium. Jag måste således stanna här. Vid min afresa från Helsingfors mente Ilmoni, som under hela det sista året omfattade mig med den utsöktaste godhet, att en proposition i konsistorium om ett helst ringa understöd lätt skulle kunna gå igenom. Vill du härom sondera dem som känna huru affärerna stå, gör du mig en stor tjenst. Låter det ej göra sig, helst utan min ansökan, eller med min ansökan om förlängning af ledigheten i min tjenstlösa tjenst, ber jag att du vid tillfälle måtte rådgöra med min vän Conradi, om han i mitt namn eller egentligen för min skull kunde och ville hopskaffa 12 eller 14, som ville gå i borgen för mig på en summa af 700 rub. s:r. Deraf skulle 100 rub. s:r afsättas för betäckande af intresset för omkring 3 år; resten skulle på den vanliga vägen afsändas till mig och hållas mig tillhanda hos Fraesnell i Gaddeh i slutet af året 1845, till hvilken tid jag hoppas kunna draga mig fram med det lilla jag sparat och vet att jag ännu har att få. Att min vistelse här i Kairo blifvit så förlängd var mig oundgängligen nödvändigt för språket, på hvilket jag nu väl kan göra mig förstådd, men på långt när ännu ej fått den Arabiska organen. Men som jag ser att dertill åratal behöfvas, vill jag ju förr dess hellre bege mig af härifrån. Dock som jag vet att några af mina Alexandria vänner, hvilka sett mig i deras stad i Frang-kläder, detta år göra sin pilgrimsfärd, anser jag det vara rådligare att först efter dess slut bege mig till Mekka och söka upphinna den derifrån återvändande Wahabit-karavanen. Dessförinnan står jag nu åter i begrepp att bege mig till öfra Egypten med en viss Kasan-kandidat Dietel, som jemte sin vän Berzin, hvilken längesedan lemnat Kairo, gjort färder uti Persien och Syrien. Jag vill dock i alla fall fasta här i första veckan af den nu inom 12 dagar börjande Ramadan. Dock är resan ännu ej säkert bestämd. Detta bref, som jag efter vanligheten ber dig godhetsfullt meddela Conradi, torde hinna dig i medlet af oktober. Jag ber dig innerligen i slutet af samma månad skrifva hit till mig med de underrättelser och råd du möjligen kan gifva mig. Ditt svar kan hinna mig här i medlet af december till julklapp. Vid denna tid måste jag göra mig lös härifrån, sedan jag afsändt, såväl det jag lyckats samla för vårt anatomiska kabinett, som böckerna. Hvad dessa sednare beträffar, har jag oaktadt all ospard möda kunnat få reda på ganska få dugliga. Utom de tryckta böcker för omkring 550 piaster, jag nu har hos mig, har jag åtskilliga goda manuscripter i fikh och tewhid och bijan m.fl. dylika vetenskaper, till ungefär ett lika belopp. Historiska verk finnas här nästan ej alls, sedan Fransoser och Engelsmän plundrat bort allt. Min shekh och jag hålla nu på att springa efter ett manuscript af Ashmoni, och jag efter den för studium af Beduinseder så vigtiga Antar, som jag är på spåren. Något godt manuscript af den Arabiska Kamos har jag ej kunnat finna, utom till enormt pris; den tryckta Turkiska öfversättningen har jag hos mig. Den goda upplagan af Tusen ock en natt är utgången och säljes till dubbelt pris mot det förra, som var blott 80 piaster. Den persiska Hafids, hvaraf första delen saknas i boklådan, säljes äfven till dubbelt pris komplett. Jag hoppas dock före min afresa rätt och gagneligt kunna använda den anslagna summan af omkring 4500 piaster. Dock vill jag taga några hundra piaster med mig, om jag händelsevis (såsom jag hoppas) hos Wahabiterna skulle finna goda böcker. Hvad ett förökadt anslag för bokuppköp beträffar, är jag nu just lika noga derom. Jag har haft stort besvär och språng för dem jag nu anskaffat samt torde sjelf få minsta gagn deraf. Jag behöfver väl knappt be dig ha besväret och godheten att gå till min mor och syster, uppläsa för dem de bitar ur detta bref, som du anser passa och roa dem, samt underrätta dem om att jag oföränderligen mår väl, sånär som på bölderna, hvilka allt sedan min återkomst oupphörligen plåga mig och hufvudsakligen sätta sig omkring högra knäet, så att jag har största svårighet vid att såväl gå som sitta. Jag har dock nu slutligen förmått mig att börja litet medicinera för dem och hoppas snart kunna köra dem ur min kropp. Jag skulle gerna skrifva dem några rader om Arabiska kokkonsten och Arabiska fruar; men jag är så trött af detta långa bref, (hvars läsande jag önskar ej måtte lika mycket trötta dina ögon, som mina finger sjukas) att jag ej orkar mera. Jag bor nu sedan min återkomst hos min Arabiska shekh, der jag intar en stor salong eller orientalisk ka'ah, äter och lefver med honom såsom en bror och en medlem af hans familj. Hans hustru, hvilken såsom alla fruar här af medelklassen, ej är stort annat än en piga i hans hus, jemte hans gamla svärmor, pysslar och passar upp mig mer än behöfligt, ehuru jag sällan får se en skymt af frun, aldrig en glimt af hennes ansigte. - Och nu haf en fridens helsning från österns land och från din nordiska vän!
V. Afdelningen.
Ramadan i Kairo. 1844.
Dagbok, Sept.4.
Hade mycket att pyssla med mina bölder; pulvret, som jag tagit in, låg och qvalde mig. Gick först efter maghrib till cafét i vårt granskap och hörde på en Sha'er, som nu tyckes sitta här alla aftnar, ehuru han ej lyckats samla något stort auditorium.