Sept. 10.

Gick bittida ut till kutubijeh och bläddrade genom shekh Ahmads alla manuscripter, utan att finna någonting som jag tyckte mig kunna köpa. Stannade äfven vid en annan shekhs bod och betraktade Sojoti öfver Egypten, jemte åtskilliga andra verk, men köpte ingenting. Jag hade emellertid blifvit ganska trött af detta bläddrande och begaf mig hem, sedan jag gjort en liten tur i Ghorijeh. Närmare 'asr begaf jag mig till Bokti för att fråga honom om ett exemplar af 'Antar, som han hade gifvit åt Timofejeff att köpas för 600 piaster. Sedan Timofejeff lemnat det tillbaka, hade han sålt det åt Ahmad elkutubi för 300 — ett vackert småkrämarknep, som han ville begagna mot sin vän Timofejeff.

Sept. 11.

Gjorde på morgonen en lång vandring genom Ghorijeh, genom Bab ezzuele upp till Bab el khalk och derifrån genom Azbukijeh qvarteret till mitt Grekcafé, der jag blef sittande att läsa på Weils "Leben Mohammads " ända till närmare 'asr. Kom derefter hem och började ställa min bössa i ordning tills i morgon, men hade oturen att kratsen lemnade stoppan inne i pipan, hvarföre jag måste föra den till smeden i Muski.

Sept. 12.

Vaknade redan vid midnatt och begaf mig till Jusuf, for att vara säker på att ej förfela vårt möte. Jag kom dock för bittida ut och mötte på vägen fokaha, mest blinda, som troligen kommo hem från någon khatme. Jusuf träffade jag i sin bästa sömn, då jag kom dit klockan half till 2 om natten. Vi togo oss ännu en liten lur båda två tills vid fagr -bönen åsne-egaren hemtade oss 2 ök, jemte 2 pojkar. Vi lagade oss i ordning och begåfvo oss på väg ännu i fullt mörker, stannade i ett café nära Babelfutuh, dit redan folk började smått samlas efter det de gjort sin fagr -bön i moskéerna. Vi dröjde dock ej mer än så att vi drucko vårt kaffe, utan gåfvo oss på väg i den betydligt svala och något fuktiga morgonluften. Vi hunno snart ut till öknen, passerade Demerdash vid dess rand och redo kort derpå genom en betydligare by. Vägen gick allt mellan träd och planteringar, största delen under en betydlig och vacker allé af acacier. Vi kommo förbi ett litet pashans lustslott, till hvilket de flesta af dessa planteringar hörde. De lågo alla på randen af sjelfva öknen och voro till största delen anlaggda i dess sand. Det dröjde ej länge förän vi kommo ut i den och sågo framför oss det stora sandhafvet, begränsadt af en sträckning sandhöjder, hvars toppar reste sig kägelformigt öfver hvarandra. Längre fram på kanten af denna stora slätt hunno vi fram till ett café i en liten by, Matarijeh. Caféhållaren var en gammal man med grått skägg, som genast när vi inträdde började tala om Fransoserna och Bonaparte. Det var nemligen just på denna slätt han slagit läger, utanför detta café. Gubben mindes ännu denna tid och prisade den högeligen: då hade funnits penningar i ymnighet och Fransmännen hade ej varit några gnidare. Han inblandade i sitt tal åtskilliga Franska ord och tycktes aldrig tröttna att tala härom. Det var ej utan att jag roades af gubbens prat, ty det var första gången han berättade det för mig; Jusuf deremot, som hade hört samma historia kanske sina hundrade gånger förut, gick ut med sin bössa längs öknekanten, men fick ingenting. Äfven jag gick ut och fröjdade mig öfver den egna storartade anblicken af öknen, hvilken gjorde på mig samma intryck som anblicken af hafvet; jag kände i mig samma längtan att komma ut på den. Vi begåfvo oss slutligen bort ut på det stora fältet och hunno efter någon timmas ridt till en by Merg, belägen i en stor palmlund, som sträcker sig rundtomkring temmeligen vidt åt alla håll samt nästan helt och hållet skymmer undan de små husen. Här hölls inne i palmlunden ett salu-torg, som besöktes af en temmeligen stor mängd folk. Förnämsta handelsartikeln var naturligtvis dattel, hvaraf man köpte 40 stora fullmogna, svarta, så kallade rutub för 5 fadda, d.v.s. 21/2 kop. koppar. Här var för öfrigt under palmerna ett högst rörligt lif, som gaf mig en oändligen intressant anblick. Bland andra var här en apledare, som med sina 2 stora Hegaz -apor kom hem ifrån Tanta. Vi handlade på den ena af dem, men han var oss för dyr. Ofvanför torget och marknaden var ett litet café, der vi stannade och drucko kaffe samt pratade med en så kallad dabba', hvilken af oss var anmodad att fånga hyenor och andra djur, men härtills ej lyckats få något. Han var en gammal ärevördig man, såsom ock en shekh, hans vän och hjelpare uti hans konst, samt öfverhufvud treflig. Vi blefvo sittande här en god stund att dricka kaffe, pratande med gubbarne, och jag fann mig mycket trefligt. Som det är nästan uteslutande hitåt Europeiska jägare komma från Kairo, känner man dem alla här, är van med och särdeles artig emot dem. Denne dabba' är det som skall hafva försett Clot-bey och alla andra Europeiska naturalhistoriker med djur; han lärer äfven, som det tycktes, förtjenat godt på dem, ty han hade ett välmående utseende. Vägen härifrån gick åter genom palmlunder och andra planteringar, mellan de små kanaler och rännor man öfverallt ledt upp från Nilen. Färden var utomordentligt behaglig, isynnerhet genom eller invid palmlunderna. Vi kommo åter snart ut till ett stort fält af öknen. På kanten af den låg en stor lund af acacia mimosa, der man i cafét sagt oss skulle finnas mycket harar. Vi stego således af och begåfvo oss åt skogen. Men den var så tät att vi blott på få ställen kunde tränga oss igenom, mellan de förfärliga taggarne och törnen af de stickande och uddiga träden. Vi hittade ock ingenting, blott Jusuf sköt en så kallad ökenlärka. I öknen närmare skogsbrynet gingo qvinnor och barn i vall med fårahjordar; barnen sprungo rädda undan då vi närmade oss. Sedan vi vandrat här en stund omkring, satte vi oss åter upp och gåfvo oss ut på Ökneslätten. Sanden var i allmänhet ej särdeles djup, ej heller mycket fin och stoftig, full med små stenar, hvita och runda. Framför oss sågo vi i syn-randen minareterna af den lilla stad, till hvilken vi ämnade oss, och på andra sidan blott sandhöjder, kanske äfven berg, samt deremellan så långt ögat nådde blott himmel och sand. Det var i dag ingen särdeles het dag, små moln drogo beständigt öfver himmeln och emot oss blåste en friskande nordanvind ur öknen. Färden var sålunda i alla afseenden särdeles angenäm och jag fröjdade mig rätt af hjertats grund. Föran vi stäfvade rätt på Khanka, staden dit vi ämnade oss, gjorde vi en liten afväg till en fullkomligen i ruiner gången gammal stad, som ligger på en liten låg höjd, kanske på en halftimmas väg från Khanka. Jusuf sade sig der engång skjutit en panter, och i hopp att äfven nu finna något, såsom äfven för att bese ruinerna, hvilket var hufvudsaken för mig, begåfvo vi oss dit. Den är ej från det gamla Egyptens tider, utan från Arabernas, men från hvilken tid kunde jag ej erfara. Den var till största delen, såsom äfven Khanka, byggd af brändt rödt tegel med mellanlaggda hvarf af den här befintliga sandstenen. Den tycktes för öfrigt ha varit ovanligt regulier med raka gator. Det var med ett eget särdeles nöje jag red mellan de förfallna raderna af hus, hvaraf blott grunden och den nedra delen blifvit qvar; jag lefde nu i verkligheten igenom Arabiska dikter, i hvilka skalden sjunger om sin älskades förfallna bostad. Den ligger midt i öknen och alldeles inga spår syntes af planteringar eller, såvidt jag kan minnas, af vattenledningar. Sedan vi färdats härigenom stäfvade vi rätt på Khanka, förbi en förfallen kobba och en likaså förfallen moské, kommo förbi några grafhvalf och sågo ur ett af dem en svart Saidi stiga upp alldeles splitter naken, utan att ens försöka dölja något alls af sin kropp. Jusuf och jag kallade honom galen, men våra små åsnedrifvare-pojkar kallade honom shekh och Wali. Vi retade en af pojkarne på mannen och han kastade en sten åt den svarte, men möttes blott af "Verwünschungen" och fördömelser. Han, liksom hans tillhåll derifrån han steg upp, hade verkligen något dämoniskt i sig och pojkarne voro rädda för honom. Sedermera bekräftade äfven folket i staden att han var en Wali. Vi redo så in i Khanka omkring middagstiden och togo in i ett så kalladt Vekale, sådana till min stora förundran här skola finnas tvenne. Vi fingo oss här ett litet kyffe till rum, som hade ingen annan Öppning än den låga dörren och var så lågt att jag knappt kunde stå rak derinne. Vi gingo dock ej ditin förän det blifvit väl sopadt och för tillfället så upputsadt som möjligt. Vi gingo ut på det ganska betydliga sok, d.v.s. på gatan, vid hvilken bodarne voro och saker såldes. Vi slogo oss ner hos en kock, som hade 5 grytor på sin eld, och togo oss ett dugtigt mål. Mig smakade dock ingenting annat än en risrätt, ty de andra rätterna hade i min mun smak af ej väl förtennta kärl. Jag vandrade sedan omkring på sok, som var en här ovanligt bred gata och temmeligen rik på bodar, med de vanligastering förnödenheterna, såsom tobak och kaffe. Jag gjorde sedan en vandring omkring i staden, som förekom mig vara en af de större och betydligare jag här sett. De flesta husen voro af brändt tegel och sandsten, men i allmänhet låga, med fönster och gallerverk af träd. Större delen af staden bestod dock af förfallna och obegagnade, äfven kanske obegagneliga hus. Gatorna voro i allmänhet bredare än vanligt och äfven ganska snygga. Jag vandrade sedan utom staden i trädgårdar, hvaraf fanns ett stort tal. Här är äfven ett bashans lustslott, med stora anläggningar rundtomkring. Alla dessa anläggningar och planteringar, som till största delen bestå af palm- och oliv-lundar, äro anlaggda uti sjelfva öknens sand; jag förundrade mig högeligen huru träden kunnat komma så väl upp och på en så kort tid af kanske 10 högst 20 år. Men här var rikt på sakijor och vattenledningar, som man anlaggt öfverallt, äfven på små kanaler från Nilen, som hemtade dess grumliga och feta vatten på sanden. På alla sidor af staden funnos verkeligen stora och vackra anläggningar, men de betydligaste voro dock omkring bashans slott. Äfven var här en ny vacker moské, just i kanten af staden eller nästan utanför den, utom 2 à 3, som voro inuti den. Jag gick dock ej in i dem, emedan jag kommit hit med en Frang och man i allmänhet mycket tviflade på mig här, somliga sägande att jag var en Frang, somliga, oaktadt alla påtagliga bevis (såsom att jag talade Franska med Jusuf ), försäkrande mig vara muslim och gifvande mig selam -helsningen. Sedan jag gjort mina vandringar i kanske några timmar, satte jag mig i ett café och blef der sittande särdeles länge, under det Jusuf gått ut på jagt. Här i cafét suto äfven åtskilliga Turkar, af hvilka här tycktes i allmänhet finnas mycket, och andra af stadens folk. De berättade, att i morgon hitväntades åtskilliga af pashans yngre söner, som skulle komma for att tillbringa ramadan här. Äfven tycktes hit ha kommit folk från Kairo af den förtjenande klassen, såsom barberare och fokaha. Jag gjorde sedan ännu en vandring i och utom staden samt kom till vårt vekale ungefär vid maghrib. Jusuf var äfven tillbaka kommen från sin jagt, ehuru utan att hemta något foglar eller djur; vi gjorde här vårt aftonmål på ost, bröd och dattel, äfven hade vi låtit laga oss kunafa, en rätt som liknar mycket makaroner. Vi blefvo derefter ännu länge sittande på vår mastaba: att samtala, men hade nu slagit om från Franskan till Arabiskan, hvari Jusuf äger stor praktik och färdighet, såsom från helt liten uppfostrad här; dock igenkänner man honom genast på hans organ för en icke Arab. Han tyckes äfven vilja göra sig en ära af Arabiskan, samt anser sig sjelf vara en stor mästare i den.

Sept. 13.

Kommo oss ej alltför bittida upp, men dock så att solen ännu ej hunnit särdeles högt sedan vi tvättat oss och blifvit färdiga till affärd. Yi satte oss upp på våra åsnor och begåfvo oss bort, sedan vi först druckit en kopp kaffe i vårt gårdagscafé. Vi redo nu närmare kanten af öknen och Jusuf steg af med sin bössa, för att fälla hvad han kunde träffa. Han sköt skott på skott, men fällde ingenting. Jag förundrade mig högeligen häröfver, såsom äfven längre fram på dagen och vägen, då han oupphörligen sköt bom. Han tycktes sjelf vara litet flat häröfver och sade sig aldrig förr baft sådan otur. I dag var mycket vatten på vägarne och långa stycken måste våra åsnor vada deri. Vi kommo åter in i palmlunder och planteringar, allt under det Jusuf gick och jagade, utan att få något. Jag köpte dadlar och åt mest hela vägen, emedan jag började bli hungrig efter vår morgonridt. Deras pris var allt 2 torah, (hvarje torah 4 stycken) för en fadda och goz, d.v.s. 2, på köpet. Men troligen just häraf kände jag mig sedan hela dagen ovanligt väderspänd. Vi hunno snart fram till cafét i Merg, der vi åter träffade vår dabba och sinnat sällskap. När jag kom ensam, ty Jusuf hade lemnat sig efter för att jaga, hviskade man sinsemellan frågande om jag var muslim. Till min förundran föregaf min åsnedrifvare mig vara muslim, ehuru han i går tog mig för Frang och till och med kom fram med de få Italienska ord han kunde. Gubben dabba hade under natten fått en så kallad far fi'ran eller masmash, som var bunden inuti cafét; vi köpte den och han stoppade den i en liten säck. Vi stannade en stund i cafét, pratande med gubbarne, innan vi gåfvo oss på väg. När vi kommo fram till sandfältet utanför Matarijeh, veko vi af uppåt för att se på den obelisk, som här ännu står qvar från det gamla Heliopolis. Den står midtuti en trädgård, som jag tror tillhör någon Frang. Obelisken var stor och vacker med hieroglyfer, dock tyckte jag att äfven denna gråsten, såsom vår, vill något förvittra. För öfrigt tycker jag likheten mellan vår och den Egyptiska graniten är fullkomlig. Jusuf försäkrade mig att denna obelisk var det enda, som fanns qvar af den gamla staden, men jag tycker mig ha läst att äfven grafvar skola finnas här. I trakten häromkring tyckte jag mig äfven, såsom vanligt omkring ruiner, se små höjder, hvilka säkert under tidens längd|bildat sig af gruset, kanske äfven af stadsboernas sophögar. Vi hunno fram till cafét hos den pratsamma gubben och rastade en stund. Gubben tycktes i dag ej vara rätt på humör, åtminstone pratade han ej stort. Sedan vi här rökt och druckit kaffe, gåfvo vi oss åter på väg och hunno in till Kairo en stund efter middagen. Det var ovanligt mycket folk på gatorna och man hörde bukra sijam öfverallt. I allmänhet tager man emot fastemånaden med stor fröjd och tyckes glädja sig deröfver. Sedan jag kommit hem, hade jag tillfälle betrakta 2 stora processioner, som gjordes, den ena af shekhen för slagtarena, den andra af den för bagarena. Hela dagen var öfverhufvud stort oväsende och stark rörelse i staden, pojkar sprungo omkring och sjöngo. Om aftonen gick jag ut närmare esha och såg ett kompani eller kanske regemente soldater uppställda i Muski, för att vandra upp till citadellet. Men jag hade begifvit mig ut för bittida, så att ännu ej mycket folk hunnit ut. Jag kom ock snart hem igen och satte mig en stund med 3 gäster, som kommit till shekh 'Ali, en från Baranijeh och 2 från Kavadi. Allt under det jag ännu var vaken om natten, hörde jag buller och stoj på gatan af folk, som vakade genom natten. Jag kunde dock ej hålla mig vaken, utan somnade af trötthet efter färden. Kort före morgongryningen kom shekh 'Ali, väckte upp mig och hemtade mig mat för att göra en liten måltid. Genast derpå somnade jag, men vaknade dock i god tid på morgonen.

Sept. 14

Fastade som en muslim och satte till följe deraf intet i mun eller näsa, icke en dryck vatten och ej en pris snus ens; hvilken senare försakelse ensam egentligen förekom mig svår. Jag ville bli hemma och sofva bort den långa, tråkiga dagen, men fick ingen sömn. Gick derföre ut någon timma före 'asr till Muski och köpte några stålpennor. Här träffade jag en halftassig Tysk skräddare, som jag några dagar förut inbillat att jag var Arab; han höll nu en lång föreläsning att, sedan jag hunnit så långt i bildning och Europeiskt vetande samt isynnerhet talade sa väl Tyska, jag icke mera borde låta det förfalla, såsom de andra, hvilka på bashans bekostnad varit resta t.ex. till Paris, men redan nu (blott några år efter deras återkomst) ånyo blifvit fullkomligen råa och ohyfsade Araber. Då mig här bjöds kaffe och jag vägrade dricka, beskärmade han sig högeligen der öfver och tog det såsom ett bevis på mitt återfallande i barbari. På gatorna var i allmänhet kanske något tystare och trögare än vanligt, dock på långt när ej så som jag föreställt mig. Jag vandrade litet omkring i Azbukijeh -allén och var som hastigast inne hos Jusuf, men kom i god tid hem och träffade en ännu i dag ankommen byshekh från Baranijeh. Genast så snart maghrib-adan hördes, tog jag mig några duktiga prisar snus, som smakade mig alldeles ovanligt väl, samt några klunkar vatten och derpå grepo vi till maten. Min appetit var dock ej alls ovanlig, ty jag hade litet ondt i hufvudet. Efter slutad måltid blefvo vi sittande att prata och röka en stund. Närmare esha gick jag ensam ut och spatsede betydligt omkring, först till Babelkhalk, der jag gjorde några slag, sedan ner till Azbukijeh, der jag satte mig hos Hanafi och somnade små skof på seriren; vidare förbi Shemseddoleh, för att få reda på muhadditen shekh Is'main, men han var ej der, slutligen förbi Azhar och Hassanein. Det var i allmänhet ännu ej mycket folk ute, man tycktes ej ännu rätt vant sig vid den förvända ordningen, att byta natt till dag. Då jag kom hem, troligen något efter midnatten, möttes jag af shekh 'Ali med den underrättelsen, att han varit hos shekh Shihab samt att min afskedade tjenare der klagat öfver det shekh 'Ali varit skulden till att jag skiljt honom ifrån mig. Sejid Ali hade vidare berättat, att jag var en Frang, som blott ställde sig i utvärtes måtto såsom muslim och var det endast sorat an, jemte annat dylikt. Det var dock underligt att shekh 'Ali ej alls tycktes hysa några misstankar om min islam, utan kallade Sejid Ali fjollig och litet vanvettig. Det gör mig verkligen ondt att nödgas bedraga en sådan man som shekh 'Ali, men hvad skall jag nu mera göra? Dock längtar jag allt mera bort härifrån Kairo, ej allenast härföre, utan äfven för det tråkiga och stilla lif jag här för.