Sept. 15.

Vaknade ungefår midtpå förmiddagen, betydligt tidigare än jag hade önskat. Sedan jag i går försökt huru muslim-fastan smakar, fastade jag i dag ej egentligen, utan tillät mig vatten- och snus-förtäring, som gjorde att jag utan minsta saknad undvar mat ända till maghrib-adan. Vid middagen gjorde jag en liten spatsertnr och fann till min stora förundran gatorna, der jag gick fram vid Nahhasin, rörligare än vanligt, äfven jemförelsevis färre sofvande i sina bodar, än andra dagar. Man tycktes sitta hos hvarandra i bodarne och roa sig med glam, ehuru kaffet och tobaken saknades. Dessutom tycktes mycket folk strömma till och från Hassanein. Äfven kunde jag ej märka att folket i allmänhet nu var kortare om näsan än vanligt, såsom man säger att det är fallet med dem under Ramadan. Dock såg jag en karl som fördes i korakon och illa handterades af det kringskockade folket. Också sade mina Baranijeh främmande att de varit ute för att handla, men funnit folket så snäsigt och mutejisin, att det ej kunnat bli någon handel af. Jag gick genom Khamsavi ner till Muski och tyckte mig öfverallt finna mera folk än vanligt. Gjorde en liten tur i _Azbukijeh-_allén och gick sedan till Dietel, der jag träffade 4 Ryska sjö-officerare, som kommit hit från deras i Alexandria för ankar liggande brigg samt tillhragt 11 dagar här med att ströfva omkring och se Kairos märkvärdigheter. De voro just nu färdiga att bege sig å väg tillbaka. Af dem var en, som för 13 år sedan hade varit i Finland och tillbragt en vinter på Sveaborg. Han liksom alla var ännu förtjust öfver vårt härliga land och sade sig der ha tillbragt det ljufvaste år af sin lefnad. Han satte sig vid mig och vi pratade mycket om ett och annat. Hans namn var Spitzen och han trodde sig kanske vara af Svenskt ursprung, ehuru hans familj redan 4 sekler varit bosatt i Ryssland och liksom många andra blifvit förryssad. Han hade ock verkligen i sitt ansigte intet Ryskt, men väl den Ryska jargonen och litet äfven den Ryska sentimentaliteten. För öfrigt tycktes de alla 4 vara unga hyggliga män, det var ej utan att jag fann trefnad med dem och Köhler, som äfven kom dit senare. Han, liksom mycket folk detta år, hade varit i 5 dagar plågad af en Nilböld, som stigit upp midtpå magen och hindrat honom att röras ute. Yid 'asr begaf jag mig derifrån och började sakta vandra hemåt. Allt träffade jag samma mängd af folk på gatorna, nu nästan i tilltagande. Sedan vi efter maghrib frukosterat, (man kallar nemligen detta mål under Ramadan frukost), suto vi ännu en stund och pratade med Baranijeh gubbarne, bland hvilka jag numera finner nöje. Öfverallt var nu mycket folk, som satt i cafén eller bodar och förlustade sig med prat vid koppen och pipan. Jag gick omkring för att söka shekh Ismain och fann honom äfven slutligen inne på gården af en vekale; men folkskaran och trängseln var så stor, att jag ej ville gå in af fruktan för hetta och qvalm. Jag vandrade vidare genom Ghorijeh, der det dock var nästan alldeles tyst, förbi Ashar och Hassanein, som dock nu voro tillslutna, samt stannade slutligen i ett café nära intill oss och hörde på en gammal muhaddith, som ej var något särdeles. Sedan jag kommit hem och sutit litet, gjorde vi som vanligt nu vårt andra nattmål suhur, kanske omkring kl. 3 efter våra ur, samt rökte och pratade derefter. Jag forundrade mig öfver shekh 'Ali, som alls ingen appetit har och i allmänhet äter mycket mindre än vanligt; men han mente att det var Herren, som föder oss under fastemånaden med annat än kroppslig spis, samt att det fasta inre beslutet, äfvensom medvetandet af denna månads och dess fastas förträfflighet, gjorde oss mätta och glada.

Sept. 16.

Vaknade ej förr än vid middagen, till mitt stora nöje. Sedan jag ännu pysslat litet hemma, begaf jag mig ut, tog en åsna samt red till Gamla Kairo. Jag red nu förbi den sidan som vetter utåt öknen och betraktade med stort nöje trädgårdarne, som stodo öppna, utan mur eller skrank åt denna sida. Vek sedan af litet åt öknen och kom fram till den äldsta moskén här, kallad Gamia' Amr. Amr har nemligen byggt den, då han under kalifen 'Omar kom hit och eröfrade Egypten. Invid den står qvarlefvor af en annan vidsträckt byggnad, som min gamla trefliga och pratsamma åsnedrifvare sade hafva varit en kristen kyrka. Denna Amrs moské är äfven den största och vidlyftigaste som finnes här, ehuru den ej begagnas mer än en gång hvarje år, nemligen den sista fredagen af Ramadan, då allt folk strömmar dit från Kairo for att hålla fredagsbönen. Vid dess uppbyggande och vid bestämmandet af dess kible skola 40 af profetens ashab varit närvarande, så att man anser dess kible vara fullkomligen säkert och noggrant. Den håller på att alldeles förfalla, men först detta år har bashan derom underrättat sultanen i Konstantinopel; det är på denne senares bekostnad man for närvarande är sysselsatt med dess reparation. Då jag inträdde inom den förfallna porten, såg jag till min förundran att man på yttergården var sysselsatt med krukmakare-arbete. Man förfärdigar här alla kolal, drickskärl och krukor &c. Men detta var dock utom den egentliga moskén och i låga kojor, som man uppfört deromkring. Vid inträdandet på den egentliga moskégården förvånades jag verkligen öfver dess vidd. Den pelargång, som egentligen är bestämd till bön och som innehåller member och dikke, har sex breda rader pelare, parallela med kible väggen, de båda andra pelargångarne tre rader; den med den förstnämnda parallelt gående har blott en rad. Pelarne voro åtminstone till största delen af marmor. Två minareter funnos, men de voro i allmänhet låga och äfven till sin arkitektur högst simpla. I allmänhet tyckte jag det hela bära spår af den Arabiska arkitekturens första enkelhet och barndom. Man höll nu på att reparera, och det vore äfven verkligen skam om man skulle låta denna moské förfalla. Invid porten, då jag skulle gå ut, möttes jag af en gammal språkför gumma, som sade att hennes förfäder led från led varit väktare öfver moskén och visade mig 2 tätt invid hvarandra stående pelare, sägande: den som kunde gå derigenom, vore en god och bra man. Jag bad min åsnedrifvare klämma sig emellan dem, hvilket han ock gjorde, naturligtvis mumlande basmalleh. Derefter gjorde jag detsamma, men fann det verkligen vara trängre emellan dem än jag först tyckt, ehuru jag dock utan stor svårighet kom igenom. Vi begåfvo oss sedan på en annan väg tillbaka, passerade en mellan sandhögarne belägen liten moské för shekh Abo sa'odi el gerahi, till hvars ära hvarje natt mellan tisdag och onsdag hålles zikr och makra. Min åsnedrifvare försäkrade att hvem helst som vore sjuk och besökte honom från vecka till vecka, skulle finna lindring i sina plågor. Vi läste naturligtvis fathe för honom, i det vi passerade. Vi kommo sedan förbi vattenledaren, som går till citadellet och vanligen kallas Essab'a sevaki eller migra, emedan 7 hjul pumpa upp vattnet från floden. Vi kommo så in genom stadsporten vid Sejide Nefiseh och passerade vidare Sejide Rukijeh och Sekkine. På afstånd sågs uppe på berget Sejid Gujushi, herren öfver det efter honom benämnda berget, hvilket gränslöst, såsom min gubbe berättade mig, sträcker sig ner åt Koseir samt vidare och slutar först i Jambo. Han berättade underliga saker om berget och dess patron, att det alltid spatserade med honom, såsom berget 'Arafat med profeten; att de ropade till sina bergök khot, såsom ännu åsnedrifvarne alltid ropa till sina ök vid svårare steg; att berget Gujushi vägrat att stiga på 'Arafat &c. Vi kommo småningom inom staden, passerade en takijeh eller hus och tillhåll för dervisher, der hufvudsakligen blott Persiska dervisher skulle finnas; vidare förbi en Vali eller Mebruk, som beständigt och oföränderligt satt framför en liten zavijeh, aldrig talade ett ord, ehuru han ej var stum, samt blott med tecken yttrade sig för dem, som besökte honom och behöfde hans hjelp. Hans namn är Abdolhuhab, och han betjenas af sin mor, som i hans ställe tar emot de pengar man ger honom för hans helgonperson. Jag skildes slutligen i Muski från min åsnedrifvare, ej utan att på äkta Arabiskt sätt gräla om priset och fråga några bredvidstående, om jag ej hade gett efter kanon. Jag vandrade sedan ännu litet omkring i Muski och hade att göra med Abdolasiz, så att tiden förgick till en stund efter 'asr, då jag gick hem och väntade på den efterlängtade maghribadan. Jag hade dock ej fastat i dag, ehuru jag händelsevis ej kommit att dricka, och för öfrigt tagit mig få prisar från en liten pappersstrut, som jag tagit med mig. Emellertid har jag funnit att Mohammedanska fastan ej är särdeles svår, åtminstone för den som ej har alltför tungt arbete. Också tyckes folket i allmänhet ej anse denna månad för en tung, plågande fäste- och ånger-månad, utan fastmer såsom en tid af fröjd och glädje, ehuru de sätta stort värde på och bära högsta aktning för den. Men så är det i allmänhet med deras religion: den har ej det hemlighetsfulla, dystra och ärofulla som vår, man håller ej moskén för en skräck och bäfvan väckande helgedom, utan fastmera såsom ett hus der man alldeles ej drar i betänkande att t.ex. ensam tillbringa sin natt i ro. Men de flesta af Kairos bättre män hålla 2 fokaha, som från maghrib ända till suhur läsa Koran i deras hus, och hvarthelst man om natten går fram, hör man deras gnällande mumlande. Jag gjorde om aftonen min vanliga spatsertur först till Azbukijeh, der jag såg åtskilliga konsuler och Franger, som i sina vagnar begåfvo sig upp till citadellet, kanske för att helsa den nyss anlända pashan välkommen; sedermera till Ghorijeh, der jag satte mig på en bod_mastaba_ och hörde på en vacker zikr, som man gjorde uti sultan Muajads moské. Sedan vandrade jag hit och dit omkring, stannade slutligen en stund i ett café bredvid vår port och hörde på den gamla muhaddithen. När jag kom hem, följde shekh 'Ali upp med mig och blef länge sittande att prata. Han hade i afton åter varit hos shekh Shihab och derföre föll samtalet på honom. Han berättade nu utförligt historien om hans lif, hvaraf jag förut hört så många mustiga strofer. Denne shekh Shihab, som är Kairos största poet och en af dess utmärktare lärda, har det poetiska felet att supa och berusa sig med arrak samt det högst opoetiska felet att älska gossar.

Sept. 17.

Begaf mig kort efter middagen ut för att träffa Ahmad elkutubi, men fann hans bod stängd. Vandrade sedan i Khan khalili, der mycket folk satt i bodarne samt njöt af den behagliga skuggan och svalkan, som man alltid har här. Det var som vanligt dessa dagar mycket folk på gatorna och stor rörelse. Gjorde i dag äfven en tur i det inre af Ghorijeh, mellan elfahhamin &c. der jag förut varit högst sällan. Jag jemkade mig sedan ned åt Azbukijeh och gick till Dietel. Här träffades äfven den unga Köhler, som sade sig i morgon vara färdig att resa till Alexandria, för att hinna den Ryska briggen och de Ryska officerarne, af hvilka en löjtnant under sin härvaro öfvertalt honom att följa med och träda i Rysk krigstjenst, lofvande honom att bli officer inom 3 år. Jag blef temmeligen länge sittande hos Dietel, Han talade om sina resor i Persien och isynnerhet om en färd, som han gjort tillsammans med en Dansk, Westerdahl tror jag, från Shiraz till Ispahan. Denne Dansk beskref han såsom högst usel och förarglig, målade ut honom verkligen illa, såsom en snusker och tillika lumpen karl. Dietel, ehuru bland de bättre man här har att bjuda på, har dock mycket Ryskt i sig: den vanliga lusten att spela seigneur och se sig omgifven af stora hopar betjenter, den vanliga beundran och förödmjukelsen för högtuppsatta män eller förmän &c. Vi talte om vår tillämnade resa till öfra Egypten och han lofvade i morgon ge sig ut på bestyr om den. Jag kom i dag hem först en stund före maghrib. Sedan vi gjort vår måltid och rökt begåfvo vi oss ut, men shekh 'Ali blef efter vanligheten sittande hos vår granne, en muzejin, och jag vandrade ner till Azbukijeh, der jag efter en liten vandring i allén blef sittande hos Hanafi en god stund. Jag vandrade derifrån upp till Babelkhalk och vidare upp till Dervishernas tekijeh, i väntan att der få höra någon zikr. Men huset var stängdt och alldeles mörkt, de voro troligen engagerade på skilda ställen till zikr, såsom Zeineb, der det sades vara zikr i afton. Det blef mig dock för långt att spatsera ända dit upp, utan vände jag om och begaf mig till Ghorijeh. På vägen här, liksom annorstädes, hörde man från husen fokaha läsa Koran. Det är nemligen vanligt att hvar och en i helst måttligt goda omständigheter lejer 2 eller flere fokaha, att hvarje natt under Ramadan läsa i hans hus. De börja vanligen genast vid maghrib sedan de frukosterat, och hålla på ända till suhur eller nattmålet, som intages omkring en timma före den första morgonrodnaden. Jag satt sedan en stund utanför Muajads moské och hörde på en zikr, men den behagade mig ej särdeles i afton. Derpå gjorde jag min vanliga tur förbi vekalen, der shekh Ismain berättar sina sagor för ett allt lika stort auditorium. En lika stor skara åhörare hade äfven en hop sångare och instrumentalister samlat omkring sig vid Nahhasin, der de föredrogo sin Arabiska musik. Jag vandrade så vidare till Babeshsharijeh och gick in i ett café, der 2 khoval dansade vid en förfärligt skrällande musik af en stor zummara eller säckpipa och en stor tambour de basque. Det var nemligen här Dietels Persiska betjent i går hade sagt sig sett 2 danserskor samt blifvit alldeles förtjust och fröjdberusad af deras dans. Jag igenkände 2 khoval, som jag ofta och vid alla glädjetillfällen här sett förut, men vid dem hade jag redan alldeles ledsnat ut. Persern behöfver i allmänhet ej mycket för att råka i extas; han, liksom ursprungligen Germanen och Nordbon, är af naturen entusiast, så äfven Turken tror jag. Men Araben tillhör ett nyktert, i allmänhet prosaiskt folk och förtjuses sällan af annat än Koran, religion och förnuftiga ord, möjligen äfven af underfulla sagor. Men qvinnor, dans, sång m.m. dylikt frågar han ej så särdeles efter, om han ej dervid hör vackra ord. Hemkommen blef jag ännu en stund före och efter sukur sittande att prata med shekh 'Ali; men det nästan förekom mig, som hade han bakom öronen någon liten misstanka om mitt Frangskap, dock har jag intet säkert märkt.

Sept. 18.

Vaknade till min förargelse temmeligen bittida. Fick med åtskilligt skrifvande dock tiden till slut till litet efter middagen. Gick då ut, tog mig en åsna samt begaf mig af genom Babezzuele och genom Essujufijeh. Dessa trakter äro nästan såsom en egen stad för sig. Underligt är äfven att man kallar trakten vid Ghorijeh och Babezzuele för el Medineh, och säger t.ex. vid Babessharijeh sig vilja gå till Elmedineh, då man beger sig ditåt. Också skall trakten från Babezzuele till Babennasr varit den ursprungliga delen af Kairo, som först byggdes. Vi begåfvo oss sedan förbi Sejide Nefiseh ut i öknen, genom den stora begrafningsplatsen, som ligger der utanföre. Här finnas i allmänhet de vackraste grafvar och vårdar, som jag sett här omkring Kairo, de tyckas äfven vara från jemförelsevis äldre tider. Vi kommo vidare fram till Imam Shafi, på hvars kobba synes en liten båt af metall. I den sade min åsnedrifvare att man i början och midten af hvarje år lade 7 ardeb hvete till mat för foglar. Detsamma har jag ock förut hört; dock förekommer mig båten för liten, för att kunna rymma 7 ardeb. Invid denna moské har Mohammad Ali uppfört en väldig, vacker byggnad med 2 eller flere kupoler, till grafplats för sig och sin slägt. Jag gick dit in beledsagad af en väktare och betraktade grafvarne för redan många hädangångna medlemmar af hans familj. De voro i allmänhet vackra, dock i mitt tycke för mycket tillklottade med guld, röda och gröna färger. Man såg här, som i så mycket annat, att den gamla, enkla, storartade orientaliska smaken gått förlorad och ej mer kan senteras, hvarföre man söker ersätta den med yttre grannlåt. Byggnaden var afdelad i 2 stora hvalf, belaggda med vackra dyrbara mattor och i det inre plats lemnad för Mohammad Ali sjelf. Hvarje dag och nu under Ramadan hvarje natt hålles här en khatme för de här hvilande, hvartill fokaha äro antagna och lönade, boende i egna för dem härinvid uppförda rum. Derinvid är äfven en stor vacker trädgård och ett litet palats, som min vaktare sade bebos af harim. Sedan jag en stund dröjt för att bese dessa grafvar, gåfvo vi oss åter på väg. Det var i dag ovanligt hett och vindlöst, så att färden var något besvärlig, isynnerhet för åsnedrifvaren, som fick lof att springa, törstig och hungrig som han klagade sig vara. Vi passerade på begrafningsplatsen förbi åtskilliga minareter och kubbor, som stodo qvar kanske från sultaners eller emirers grafvar. De voro vackra, ståtliga, ehuru dels förfallande, dels redan till största delen förfallna, och buro tydliga spår efter den första muslim-arkitekturens storhet. Jag steg upp i en hälft förfallen, dock ännu temmeligen väl behållen minaret och fröjdade mig från dess topp öfver den vackra och vidsträckta utsigten öfver Gizeh och Sakkara, pyramiderna samt Kairo, som låg under mig i sin stora sträckning, äfvensom berget Gujushi. Det förargade mig blott att jag ej hade mina glasögon med mig. Sedan steg jag ännu in i en kubba, som var väl behållen och fullkomligen visade den karaktär man vanligen ser i slika byggnader. Vi begåfvo oss sedan in i det ruskiga och förfallande Romeli, ett qvarter mest för slödder och patrask, högst otrefligt och smutsigt. Öfverallt här som annorstädes var rörelse och lif mer än vanligt. Sedan stannade vi utanför sultan Ilassans moské, som jag förut så ofta passerat, men ännu ej besökt. Jag steg af och gick uppför den höga trappan och fröjdade mig redan här öfver de sirliga grannlåterna ofvanför dörren. Inne i den del af moskén, som egentligen begagnas till bön och der man nu höll på att göra 'asr bönen, stod midtpå sahn, som hel och hållen var belaggd med marmor, en liten men särdeles vacker meda. Sjelfva sahn var stor och vidsträckt, som vanligt utan tak under bar himmel, men med höga väggar rundt omkring. Den inre pelargången med member och dikke var likaså stor och vacker. Innanföre var sjelfva kubban. Jag häpnade öfver dess höjd, då jag inträdde, och i allmänhet öfver dess vidd och storartade stil. Så utan- som innantills är denna moské utan motsägelse den största och vackraste som jag sett och som här finnes. Det var ock med särdeles nöje jag vandrade här länge, tittade omkring mig och njöt af svalkan. Inuti kubban var dock ingen egentlig maksora, blott ett simpelt trädskrank, som inneslöt en upphöjning af träd i form af en vanlig kista, på hvilken stod en stor ställning eller hållare af Koran. Denna moské är öfverhufvud den ståtligaste och mest storartade byggnad jag här sett. Jag satte mig åter upp på min åsna samt kom genom aflägsna och förstörda qvarter, såsom Davadijeh &c, fram till Babelkhalk och Muski. Jag hade blifvit ganska trött och isynnerhet törstig samt kände mitt hufvud tungt. Jag begaf mig så småningom hem, släckte min törst stjälandes och obemärkt, samt blef hemma tills vi hade gjort vår frukost. Sedan gjorde jag min vandring till Azbukijeh, dit shekh 'Ali i afton hade begett sig före mig och der han nu väntade mig. Vi suto en lång stund här och togo oss nästan en liten lur på våra serirer i den utomordentligt ljufva aftonsvalkan och det klaraste månsken. Slutligen jemkade vi oss sakta och makligt hem. Shekh 'Ali blef sittande vid vår port, men jag begaf mig ännu ut på vandring. Nu tyckes man egentligen först kommit ratt i ordning med Ramadan, och alla nya cafén ha hunnit bli färdiga. En stor mängd finnes af sådana, hållna dels af Turkar, dels af Greker, och man har vanligen beställt khoval eller musikanter att förlusta folket uti dem. Jag satt en stund och hörde på en Sha'er i Khamsavi.

Sept. 19.

Gick middagstiden ut och vek in hos Kölder, der jag blef sittande någon timma. Hans mor, som var uppe i hans rum, tycktes ännu vara helt nedslagen och sorgsen öfver sin yngre sons bortresa och beslut att bege sig till Ryssland för att göra lycka. Kölder sjelf lärer dock vara en af de mest honnetta man här har att tillgå. Han hade i dag bestyr med att hyra kameler för en Preussisk grefve, som jemte en annan Preussare kommit hit och efter 4 dagars sejour nu gjorde sig färdig att gå genom öknen till Jerusalem. Jag gick derföre med honom ut och begaf mig till Jusuf, som åter gör sig färdig till cn resa till Alexandria och sedan vidare till Damjat. Derefter gjorde jag en tur genom _Azbukijeh_allén och begaf mig till kansliet. Här träffade jag en vandrande Tysk snickargesäll, som kom från Jerusalem och derefter närmare ett år uppehållit sig på berget Karmel. Han var en duktig, ärlig Nordtysk och högst treflig att språka med. Jag gjorde sedan slag hit och dit, för att få den långa tiden till slut, genom de rörligare delarne af staden, såsom Ghorijeh och Nahhasin, samt kom hem någon timma före maghrib. Vid esha begaf jag mig ut till mitt Grekcafé i Azbukijeh. På vägen, då jag passerade Oriental hotel, hörde jag på fortepiano föredragas en af Mendelsohns "Lieder ohne Worte" jemte åtskillig annan Tysk musik. Jag blef länge stående att lyssna. Vid sådana tillfållen är det svårt att hålla contenancen, då hemmet med alla sina minnen mäktigt kräfver ut sin rätt. Jag blef länge på natten sittande i cafét och njöt af det utomordentligt goda kaffet, det härliga milda månskenet mellan de lummiga acacie-träden, samt den ljufva aftonluften. Gjorde sedan min vanliga promenad förbi Nahhasin, hvarest i cafét, der musikanterna voro, så mycket folk var skockadt att de nästan stängde gatan. Jag satte mig slutligen i cafét invid vår port och hörde på en gammal hvitskäggig muhaddith. Dock börjar jag redan bli fullkomligen mätt på Ramadan och dess nöjen, liksom jag i sjelfva verket längesedan blifvit det på Kairo och dess folk.