Sept. 20.

Fick sofva i dag till middagen, då jag steg upp. Sedan jag skrifvit litet, satte jag mig att reparera min slarfviga koftan och fick tiden så till slut tills någon timma efter middagen. Jag gick nu ut och begaf mig i största maklighet till Azbukijeh. På vägen såg jag 2 unga män, som tycktes varit i stort och allvarsamt slagsmål med hvarandra, ty de voro båda nerblodade i sina ansigten. En stor skara af qvinnor omringade dem, der de ännu höllo hvarandra i kragen och flämtade, försökande att skilja åt dem. En liten flicka, kanske en dotter till en af de grälande, sprang gråtande omkring och försökte draga alla förbigående män till för att skilja dem. Slutligen hemtade hon en soldat, som förde dem i korakon. De voro bröder och hade nyttjat något tillhugg af jern, så att den ene hade ett stort sår vid tinningen och den andre i pannan. Det är sällan, nästan aldrig jag här sett blodsår. Jag gick så till Dietel och blef sittande hos honom ganska länge. Han berättade sig 2 gånger fått snubbor af Kasanska universitetets kurator, for de förändringar han gjort i sin reseplan. Huru olika vårt universitet, som sagt mig alldeles ingenting, ehuru jag ej det minsta följt min först gjorda reseplan! Sedan jag kommit hem någon timma före maghrib och gjort mitt mål, begaf jag mig åter till Dietel för att efter öfverenskommelse afhemta honom. Vi gingo ut, följda af hans 2 betjenter och äfven portvaktaren Mohammad, således med ett följe som om vi varit Turkiska magnater. Vi suto först en stund i vekalen, der shekh Ismain berättade sina sagor för ett öfverfullt auditorium, gingo sedan upp till Muajads moské, satte oss der på trappan och hörde på en vacker zikr. Denna zikr, ehuru ej af de vackraste, var dock ganska högtidlig och särdeles rik på nyanceringar i rytm och ton. Vi begåfvo oss sedan hem en stund efter midnatt. Jag kom hem alldeles utmattad och medtagen, med en liten feber, i allmänhet högst ömklig, troligen efter någon liten förkylning, som mig ovetande kommit öfver mig.

Sept. 21.

Vaknade bittida alldeles ömklig, liksom sönderhuggen i hela min kropp och alla lemmar. Jag begaf mig dock ut en stund före middagen och gick till Dittel. Medan vi suto der kom en tärna till honom, med hvilken han hade mycket bestyr och prat om Fatimah, som han tycktes mycket värdera. Samma flicka kom äfven sednare dit och tiggde penningar för sitt besvär, det hon haft för Dittels skull at i söka reda på Fatimah och tala med henne. Hela hans förhållande och uppförande häri misshagade mig på det högsta, jag fann mig högst tråkig och generad dervid. All sorts ridderlighet för glädjeflickor i allmänhet, men isynnerhet för orientens, är verkligen malplacé. Han tror sig älskad af sin Fatimah och det nästan förekom mig som han äfven älskade henne, såsom han sade för den stora likhet han fann mellan henne och en flicka i hans hem — den narren! Det är 2 klasser i samhället, som öfverallt i verlden och i alla stater äro till det närmaste lika, nemligen de såkallade förnäma eller noblessen och glädjeflickorna. De äro de båda extremerna och stå hvarandra nära uti karaktär; hos den ena och den andra finner man vanligen samma innobless. Den som vill se ett folks lynne och karaktär, finner den aldrig hos dessa klasser. Jag blef sittande hos Dittel ända till närmare ' asr, då jag gick hem. Efter maghrib, sedan jag ätit och hvilat mig litet, gick jag åter till Dittel, der jag nu träffade Köhler. Han talade om sin mors otröstlighet öfver sin yngre sons bortresa, huru hon ännu plägade sätta ett couvert för honom, m.fl. andra tokskaper och narraktigheter. Frid öfver dem som i lugn lida skilsmessans tunghet! Vi gingo sedan ut med Dittel och begåfvo oss till det stora rymliga cafét nära Babessharijeh, der 2 de vanliga khoval dansade. Jag blef dock ej länge der sittande, utan gick bort och lemnade Dittel ensam. Af hans sällskap samt stora följe betjenter har jag ingen fröjd, och finner nu som förr att jag har roligare samt är nöjdare att vandra ensam omkring, än med sällskap som ej rätt passar mig. Då jag lemnat honom träffade jag just Hassan Saleh, som till min förundran var högst vänlig och fryntlig. Jag kom i natt bittida hem vid midnatten och tog mig en liten lur förän shekh 'Ali hemtade vårt nattmål. Han talade mycket om en plats, som han hade i perspektiv vid tryckeriet och om hvilken shekh Shihab, som han i afton besökt, uppmanat honom att bemöda sig. Härtill var nödigt att han lofvade inspektorn öfver tryckeriet 2 månaders lön af sin egen och att genast betala den första månaden. Shihabs hustru, som nu blifvit åter upptagen till nåder af sin man, var äfven med i spelet och shekh 'Ali högst bevågen. Till shekh 'Alis beröm måste jag dock säga att han ej litade på allt detta, utan med from hängifvenhet lemnade hela saken i Herrans hand, yttrande i anledning häraf många fromma språk ur Koran och ur eget hufvud.

Sept. 22.

Gjorde en promenad utanför 'Adavi stadsporten och trädgårdarne deromkring. Inkommen i staden gjorde jag ännu en liten vandring der, så att tiden hade lidit till mellan ' asr och maghrib, då jag gick hem. Efter vårt aftonmål gick jag ensam ut och begaf mig till Azbukijeh. På bron här träffade jag shekh Ibrahim Elhanbali. Efter den långa tid som vi ej sett hvarandra, var nu vahashtinna och andra komplimenter rätt på sitt ställe. Sedan de voro vexlade oss emellan, satte vi oss hos Hanafi och drucko hölv. Han var som förr tråkig och pjåkig, rädd för hundar på långt håll &c. I går berättade shekh 'Ali att Ibrahim haft missödet, då han spatserade i ett stadsqvarter, att möta ett sällskap (troligen af hans många ovänner) som slog turbanen från hans hufvud. Kom sent hem något efter selam och fann shekh 'Ali sofvande. Jag lade mig äfven, men sedan jag somnat och sofvit godt en stund, kom shekh 'Ali upp med vårt nattmål och väckte mig. Nu först fick jag höra att man under natten i Ramadan gör 3 adaner från minareterna, först vid midnatt elabrar, bestående af den vanliga abrar, någon timma derefter esselam, den vanliga fredags- selamem, och vidare kort före adan el fagr den s.k. adan esshurb, för att påminna den törstige att dricka före fastans början.

Sept. 23.

Gick ut till Khan elkhalili och vandrade omkring. Der var stor trängsel af folk, isynnerhet af främmande, som tillbringa Ramadan här och sedan bege sig till Mekka på vallfart. Perser, Turkar, Kurder, Tscherkesser m.fl. såg man här tränga sig fram och handla. Det var i allmänhet högst lifligt. Jag vandrade sedan förbi Azhar och Hassanein, i hvilken senare moské och deromkring det isynnerhet var mycket folk. Begaf mig sedan på omvägar till Dittel, som nu fått de väntade brefven med underrättelser från Alexandria, hvilka hos honom stadgat beslutet att slå resan till öfre Egypten ur hågen och att redan i dag ge sig på väg till Alexandria. Så gick äfven denna plan och detta hopp att komma till öfre Egypten för mig öfverända. Detta jemte Dittels rustningar till hemfärden nedslog mig alldeles och jag blef vid dåligt lynne hela dagen, såväl under det jag satt hos honom, som sedan jag kommit hem. Jag blef här ända till någon timma före maghrib, allt under det Dittel packade in och lagade sig i ordning. Dock till slut såg han sig icke kunna bli färdig i dag och uppsköt resan till morgon bittida. Gick så till shekh Ismain i vekalen och blef der sittande en lång stund att höra på honom. Gjorde sedan ännu en vandring och blef sittande hos en annan muhaddith; men jag var verkligen ovanligt nedslagen och förstämd, samt hade ingen ro, hvarken i min kropp eller mitt sinne.

Sept. 24.

Får i allmänhet ej mera sofva på morgnarne, hvaraf jag så väl hade behof, dels för att ersätta den genomvakade Ramadann -natten, dels för att få slut på den långa och tråkiga dagen. Gick till kansliet och tog litet penningar af Köhler. Efter middagen läste jag åter ett pensum med shekh Ali i Alfijeh. Hans långa och beständigt med samma ord upprepade kommentar blef mig förfärligt tråkig. Jag hade i allmänhet obeskrifligt ledsamt i dag och visste ej huru jag skulle få min dag till slut. Gick vid 'asr till kutubijeh och tog slutligen det länge påtänkta manuscriptet af Sujuti om Kairo. Efter maghrib gick ner till Azbukijeh och satte mig i Grekcafét, der jag litet blundade på seriren.