Broder! Ehuru jag så nyligen, d.v.s. i början af september skref till dig ett långt bref och jag sedan dess äfven ej erhållit några underrättelser från de hemmavarande (utom ditt kärkomna bref då, jemte mammas deri inneslutna), kan jag ej nu underlåta att underrätta dig och genom dig mina anförvanter och vänner, derom att jag nu står färdig inom några dagar anträda en resa till öfra Egypten. Redan i det senaste brefvet nämnde jag mig ha för afsigt att färdas dit, for att der tillbringa ungefär 2 månader tills vallfärden till Mekka skulle väl taga slut, hvilken jag ännu detta år anser ej vara rådlig för mig. Då hade jag aftalat att göra färden till öfra Egypten med Ryska kandidaten Dittel från Kasan. Men äfven af honom blef jag narrad på ressällskapet; ty i slutet af september reste han bort till Alexandria och derifrån vidare till Konstantinopel. Ledsen att sålunda för andra gången se min plan för resan omintetgjord, tvekade jag hit och dit umder ramadan -fastan; bland annat tänkte jag bege mig till berget Sinai och se de ställen der Herren talade med Moses och der Israels barn vandrade fram i öknen. Under det jag redan gjorde anstalter och förberedelser för denna resa, föreslogs mig af min särdeles gynsamme vän doktor Prunner att företaga färden till öfra Egypten i sällskap med hans kollega från Alexandria doktor Schlederhaus, hvars bekantskap jag äfven personligen gjort i sistnämnda stad, samt en Österrikisk målare Sattler, hvilka båda nu voro här och gjorde sig färdiga till resan. Min gamla lust att komma dit upp vaknade åter, så mycket mer som jag nu råkade få det bästa ressällskap jag möjligen kunde önska, och dessutom blef befriad från alla bestyr, som rörde hushållningen under resan. Jag har således nu beslutit mig och är verkligen glad att hafva sluppit ur den villrådighet, hvari jag för någon tid befunnit mig. Den 29 oktober torde vi vara färdiga att embarquera och resan är beräknad till på det allrahögsta 3 månader. Ehuru nu detta, jemte underrättelsen om min oföränderliga välmåga i detta i alla afseenden af vår Herre så rikligen välsignade land, är hufvudanledningen till dessa rader, kan jag ej underlåta att i korthet lemna dig en beskrifning på den nu lyckligen slutade ramadan -fastan och den derpå följande, egentligen 3 dagars, men till 5 dagar förlängda, högtiden eller el'id elsoghaijar, som man vanligen kallar den. Ramadan börjades här efter den vanliga borgerliga räkningen den 14 september, d.v.s. den föregående dagen vid solens nedgång. Jag kom just den 13 på eftermiddagen hem från en några dagars färd till en liten, på sjelfva kanten af den stora öknen belägen stad Khanka, och fann gatorna alldeles ovanligt fulla med folk, såväl för fredagens skull, som isynnerhet för morgondagens börjande fasta. De suto rätt njutande af pipan, kaffet och det förtroliga glammet, vid åtankan af att i morgon var denna fröjd slut. Deras fasta, som du vet, består i att från morgonrodnaden till solens nedgång njuta ingenting; icke allenast mat, utan äfven vatten oeh tobak är förbjuden, med ett ord allt som kan njutas med de yttre sinnena eller på något sätt gifva keif, d.v.s. muntra, t.ex. att vid badning doppa sig i vatten; undantag härifrån, så vidt jag vet, gör blott att lukta på blommor. Snus är tillika med rökning förbjudet; likaså all beröring med qvinnor, äfven blott att smeka eller kyssa dem, med mera, som du allt kan läsa i hvilken fikh -bok som helst. I det långa kapitlet om ramadan afhandlas dess stora företräden framför andra månader, hvarpå följande profetens ord må tjena såsom ett exempel, bland de många jag har i en framför mig liggande fikh -bok: kal 'alaihi ssalato vasselam, paradiset ( elganneh ) utsmyckas år från år till den instundande ramadan, första aftonen af denna månad susar en vind fram under Herrens thron samt spelar i bladen på paradisets lustgårdar och i dess dubbeldörrar; horis med de blixtrande ögonen skåda härpå och utropa: o Herre gif oss till äkta den af dina tjenare, som fastar denna månad, att våra ögon må fröjda sig öfver honom och hans öfver oss; den som fastar, honom gifver Herren en blixtögad horis till äkta, i ett tält af en hvit urhålkad ädelsten, på hvarje tärna 70 prydnader, hvarje af olika färg, och 70 särskilda slag af väldofter, sittande på en kanapé af rödglimmande rubin, inlagd med agat och på 70 täcken fodrade med diamanter; detta för hvarje dag du fastar af ramadan, utom belöningen för dina goda handlingar. Dessa och dylika fröjder utlofvas åt den rättrogne fastaren. Icke under således om man vinnlägger sig om, att göra sig förtjent deraf och att man så högt uppskattar denna månad. Och ehuru jag tror, hvad så många Orientens beskrifvare säga, att de förnäma Turkarne och en stor del af så till sågandes "der neue islam" sätter sig öfver fastan i våra upplysta tider äfven här i österlanden, så vet jag och har nu sjelf varit ögonvittne till den stränghet, med hvilken de flesta Araberna här iakttaga den, samt den vördnad och aktning de i allmänhet bära för den. Ibland dem isynnerhet min shekh, som är en i allo särdeles aktningsvärd man, ej allenast såsom muslim, utan såsom menniska i allmänhet. Såsom jag redan i senaste brefvet underrättade dig om, bor jag nu, sedan vår hemkomst från Tanta, uti hans hus och det har varit mig till stor vinning uti alla afseenden, isynnerhet den att jag med honom fått genomlefva ramadan. Lefnadssättet under denna månad är såtillvida motsatt det under det öfriga året, att inan nu gör dagen till natt och natten till dag, uträttar sina göromål och sörjer för sin mage under natten, men vanligen sofver bort den långa, torra dagens tråkiga fasta eller åtminstone största delen af den. Alla divaner äro öppna om natten och här afhandlas nu alla mål, ty om dagen äro de slutna; lika är fallet med handelsbodarne. Morgonen, som annars är så liflig och rörlig här, är nu en dödsstill natt och solen går hela denna månad upp öfver sofvande. Först middagstiden, som vanligen är tyst och död, emedan man då tager sin siesta och sofver bort elkejale, börjar under ramadan staden att vakna. Arbetsfolket och de simplare krämarne vakna då upp, gå till sina gÖromål och öppna sina små bodar, men den mera välmående borgaren och bättre köpmannen beger sig ej ut förän mellan middagen och 'asr, d.v.s. omkring kl. 2 eller, som man säger, bein elhossatein. Vid 'asr ser man allt folk i full verksamhet, köpmännen i sina bodar, vanligen med en stor mängd af sina bekanta och vänner, som samla sig ut för att prata bort fastans tråk; jag tyckte mig i allmänhet finna att gatorna och bodarne under hela denna månad voro betydligt rörligare och lifligare än på andra tider. Men hvad jag saknade var förnöjdheten, som man vanligen ser på folkets ansigten här då de sitta sysslolösa och språka. Men hvarifrån skulle nu förnöjdheten komma, då de ej fingo njuta pipan och kaffet? I stället för pipan, som eljest nästan hvar man bär i sin hand, (med en egen, alldeles karakteristisk värdighet, med dess hufvud bildande ungefär en 60° vinkel mot marken) ser man nu nästan hvar och en släpa i sin hand en smal, än längre, än kortare rotting, hvilken liksom allt under ramadan fått ett eget namn. Man kallar den nemligen sava meh, och om personen som bär den säger man: fulan misik el sava meh, d.v.s. han fastar. De tyckas vara rätt snopna öfver detta utbyte af vapen, ty man ser dem gå trumpna och tvära, samt spotta omkring sig ungefär som nostras Tulindberg. Men detta sednare har en annan anledning; ty sväljer man ner spotten i mun, så har man brutit fastan och det åligger en kada, d.v.s. en annan dags fasta efter ramadan, I bodarne hör man gräl och krångel, deras glada blick och hjertligt lifliga: va'alaikum essalam äro nu kalla och liknöjda. Man säger att de äro mutejisin, d.v.s. korta om näsan. Det sämre folket ser man öfverallt råka i slagsmål, hvilket annars ej är särdeles vanligt, och de draga hvarandra nu rätt skoningslöst i shoshe eller den hårtutt de vanligen lemna qvar midt på hjessan, Hvad sjelfva lefnadsordningen beträffar och tiden att äta, är den ganska olika i olika hus. Jag vill beskrifva den korteligen, såsom vi brukade. Kort före solens nedgång stod aftonvarden färdig på vår bricka, ställd på ett litet bord. Piporna voro istoppade och shekhen bad mig komma ut, ty vi åto vanligen på fashan under bar himmel, ej inne i rummen. Han skyndade alltid med att allt skulle vara färdigt innan maghrib-adan, ty det är sunna efter profeten att skynda sig med att bryta fastan. Vi suto så 4 à 5 minuter vid det färdiga bordet och frestade våra ögon med att betrakta maten, utan att tordas röra den. Nu hördes 4 minuter efter solens nedgång adan från en aflägsen minaret, hvarvid vi, såsom här är brukligt, sade halfhögt för oss sjelfva: allahu aadsam, och jag grep först till snuset och tog 2 à 3 väldiga prisar samt genast derpå till ett stort glas sockervatten, som med bismilla och alhamdo lillah tömdes, derefter upprepades det vanliga hanijan med svaret hannakom ollah. Härefter åts ännu några af de nu just mognade härliga dadlarne, för att med sött riktigt bryta fastan. Nu kom den egentliga maten, bestående nästan uteslutande af grönsaker, hufvudsakligen melohijah och bamia. En för ramadan particulier rätt var kishk, bestående af hvetemjöl hopkokadt med en sorts förträfflig halfsur mjölk, ungefär sådan som vår gäsmjölk. Sedan dracks kaffe, röktes och pratades till närmare esha. Emedan jag här ställt mig så, att hvar och en af oss gör sin bön för sig, så har jag hela denna tid sluppit att göra den, emedan shekhen, som aldrig försummar någon af bönerna, alltid gör dem nere i sina rum. Vid esha eller genast derefter gick jag ut vanligen ensam, ty shekhen är för mycket äkta arab och österlänning för att idas vandra omkring med mig; han föredrog att mest hela natten sitta i en midt emot vår port belägen barberar-butik, en samlingsplats för hans vänner och grannar. Öfverallt hvar man nu gick fram om aftonen och natten, vid hvilken tid utom ramadan det vanligen är dödstystnad på alla gator, var nu fullt med folk, alla bodar öppna, alla skoflickare och andra professionister i fullt arbete i sina små butiker. Men jemförelsevis största trängseln var i de många caféna, af hvilka en otalig hop nya tillkommit enkom för ramadan. Här suto stora skaror af skäggubbar, ovanligt nytra sugande på pipan och sörplande på koppen, samt vexlade förtroliga ord eller suto med långa, förundrade ansigten och hörde på Abu Zeidi berättare. Det är förunderligt att betrakta åhörarne af en sådan sagoberättare. Ofta stannar armen halfkrökt med koppen i näfven, ofta pipan halfhöjd till munnen, af förundran öfver den underfulla sagan. Men dessa berättare äro ock mästare i sin konst, det går med en förundransvärd blandning af liflighet och lugn, hvilken måste hänföra äfven den, som ej kan tro och för sanning antaga dessa sagor. Emedan deras lokal är det prisade Maar umna eddynja, som folket stolt kallar det här, (ypperligare och bättre än hvilket intet land på jorden tros vara) väcka de så mycket större intresse hos folket. Nu under ramadan voro oändligt många nya berättare tillkomna. Utom dem roades folket i cafén af sångare eller läsare ur Siret Antar eller af en Arabisk konsert och andra vanliga nöjen. Det jag vanligen roade mig med, var att höra en gammal hvitskäggig sagoberättare, turvis med en zikr, som man höll i moskén af sultan Muaijad. Hit plägade jag ofta gå och sätta mig på trappan vid den shekh, som förestod och ledde zikren. Som jag första aftonen jag var der, vid min bortgång stack honom en piaster i handen för det kaffe, hvarmed han uppvaktat mig, såsom vanligt är vid dylika tillfällen, var jag särdeles välkommen den andra dagen. Nu ställde jag mig i ringen af de zikr -sjungande Bejomi -dervisherna, råmade med dem mitt allah fram ur det djupaste hål af min strupe, samt runkade i samma rythm med dem mitt hufvud; deri anfördes vi af en gammal shekh, som stod med oss i ringen och med sina händer, liksom en kapellmästare, angaf takten af de olika, ofta förändrade rythmerna, Till vårt råmiga tutti, eller hellre chör, sjöng en så kallad munshid sin lofsång öfver profeten, på sin i grunden enkla, men med finurliga passager och tremulationer utsmyckade ton. Det hela var vackert och högtidligt, och detta högtidliga dämpade min skrattlust vid tanken på min löjliga ställning. Väl var shekhens hand i afton, då jag vidrörde den utan att lemna i den någon slant, kallare än förut, men jag fick i det stället berömmet att vara en man af ahl illah och ahl ilkoran. Härmed roade jag mig ofta under ramadan. Det var nästan den enda zikr jag fann på här. Men ramadan är äfven häri olika den öfriga tiden af året, att man nu under natten föga sysselsätter sig med religiösa ceremonier. Om natten sörjer man för sina nöjen och tillfredsställande af sina kroppsliga behof, men dagen eller en större del af den tillbringar man i moskéer med bön. Så samlades ungefär en stund före 'asr stora hopar, isynnerhet Turkar och skaror af vallfärdare, som tillbragte ramadan här ( rammado ), till Hassanein moskén, gjorde här sin middagsbön och 'asr -bön samt tillbragte den öfriga tiden närmare maghrib med att höra på en Turkisk föreläsare, som på detta språk föredrog Tefsir öfver åtskilliga Koran surer, eller på en annan Turk, som föresjöng Koran, eller på någon af de Arabiska föreläsarne, eller ock med att betrakta böcker som bokmånglarne utbredde till salu. Det var roligt att se huru de äkta Arabiska i mjugg skrattade åt de Turkiska shekhernas tunga och tjocka uttal i Arabiskan. Det ar ock nästan omöjligt för en Turk att få ett rent uttal i detta språk. Jag vandrade några gånger omkring här i Hassanein i den stora trängseln, men fann just ingenting som roade mig. Jag begagnade vanligen mina dagar under ramadan med att göra små ridter ut till berget Mokattam eller såsom det här uteslutande kallas Gujushi. Dels på höjden, dels i sluttningen af detta förunderliga, på såväl naturliga, som af menniskohand gjorda grottor så rika berg, och på ökneslätten derunder, står en otalig mängd af fordna herrskares och helgons grafvar, vanligen ombyggda af en liten moské eller mosalla, bland andra äfven en lång rad af Mameluck herrskarnes vackra mausoléer, bildande liksom en stad af grafvar, ännu i sitt förfall vittnande om den ursprungliga stora anda som lefvat i dem och deras tid. Ungefär 5 à 6 äro ännu välbehållna, de öfriga förfallna och begagnas till stor del till kamelstall för de karavaner, som dagligen gå af och an till Suez och Syrien. Nära intill dem i samma sträckning är äfven den såkallade Karafeh elmugavirin, der för lärdom och helig vandel berömda shekhers grafvar stå från aflägsnare och nyare tider. Till denna trakt och isynnerhet till det härliga berget, ställde jag under ramadan särdeles ofta mina färder. Mina åsnedrifvare, som i sin fasta ej voro särdeles belåtna med att springa efter sin åsna i öknens solbadd, ropade som oftast till sin och min tröst: shej lillah ja ramadan, och då jag sprang upp på bergtopparne samt i grottorna, der det rädda folket tror finnas blott 'afarit och Beduinröfvare, tog man mig ofta för en Vali, stående omedelbarligen under allahs skydd. Hos dessa forntidens sultaner och heliga män gjorde jag min zijaret och läste i deras kubbor invid sjelfva maksoran fathe eller tilläfventyrs någon annan sura. Afven besökte jag inne i staden åtskilliga gamla moskéer, som jag förr ej besett, hufvudsakligen den äldsta invid gamla Kahira byggda moskén af 'Amru, Egyptens första muslimeröfrare; en annan näst denna bland de äldsta af Tailon, jemte andra, äfven den utomordentligt praktfulla moské, som nuvarande pashan håller på att bygga invid sitt citadell på ruinerna af Selaheddins gamla palats, hvaraf ännu väldiga granitpelare äro qvar. Denna nya moské blir invändigt beklädd med den vackraste, ofta mångbrokiga porfyr från det närbelägna berget, slipad och faponerad på det vackraste. Det enkla och just genom sin enkelhet storartade, som ligger i islams första byggnader här, saknas dock i denna moské, och allt det arbete, all den konst, med hvilken man sökt ersätta den ursprungliga stora andan, är i jemförelse med den ringa. Detta var min sysselsättning om dagarne under ramadan, om nätterna vandrade jag omkring till några timmar före fastans början. I stället för den vanliga midnattssången, som man hör från minareterna, eller den så kallade Ula, hörde man nu vid samma tid en adan kallad elabrar, bestående af 5-9 versen af Suran Insan, hvilka korta verser framsjöngos långsamt från de hela natten illuminerade minaret-gallerierna. Ungefär 2 timmar härefter hörde man en annan adan, bestående af den vanliga fredags- selam öfver profeten. En timma härefter ungefär hördes ett långt upprepadt Irfa'o, d.v.s. tagen bort maten, och derefter adan till _fagr_bön. Denna adan kallas adan esshurb, emedan hvar och en som ännu ej druckit sitt lystmäte påmintes härigenom att släcka sin törst, så länge det ännu var tillåtet, ty ungefär 20 minuter derefter börjades fastan. Min shekh och jag gjorde vanligen vårt nattmål, kalladt suhur, vid selam. Det andra målet vid maghrib kallas frukost, fotor. Vid midnatt redan börjar en man, kallad musahhir, gå omkring med en liten såkallad tar, ett litet skinnbespändt instrument i form af en tambour de basque, men utan klockor och slaget med en liten sticka. Till detta accompagnement sjöng han alldeles monotont böner och önskningar till invånarne i hvarje hus af hans distrikt, nämnande hvar och en vid namn och tilläggande dem allehanda vackra epiteter, isynnerhet fruarne i husen, som han kallade de gömda ädelstenarne. Han stannade vid porten af hvarje hus, jemte en liten gosse som bar hans lampa, och hans sång räckte 5 à 10 minuter. I slutet af ramadan fick han sedan sin drickspenning eller hellre sin årslön, ty hans embete var nu slut till nästa ramadan. För öfrigt hade man allehanda nya saker nu enkom för ramadan, hvilka alla hade sina namn häraf eller af något hörande dertill. Så gingo hela natten om gossar och bjödo ut en sorts med smör bakadt bröd, som vanligen och i den vanliga formen kallas helt simpelt kahk; nu hade de en litet förändrad form och kallades sohaijar, med de nätta Kairoboernas stora böjelse att forma nätta diminutivord. Äfven helsningarne och de vanliga komplimenterna voro nu nyancerade, i stället för vahashtinna och dylikt hörde man nu: ramadan karim, med svaret: ma hadish akram min allah, samt de nu redan från den följande festen anticiperade, såsom: ta'eish liamthalo, eller: allah ja'od 'alaikom va intom bikheir &c. Hvad nu särskildt mig beträffar och min fasta, så fastade jag blott den första dagen för att se huru svårt det skulle vara, och jag kan ej neka att, ehuru jag sof bort en stor del af dagen, den dock blef mig ganska lång och fastan på snus hufvudsakligen svår och tung. Hvad måste den då ej vara för arbetsfolket, som måste arbeta större delen af dagen, ofta i plågande solbadd, utan att få smaka en droppa vatten. De öfriga 29 dagarne af denna månad gjorde jag mig inga scrupler af att snusa och dricka vatten, ehuru jag naturligtvis gjorde det så att ingen muslim såg det. Hvad maten beträffar förtärde jag på hela dagen vanligen ingenting, hade ock föga behof deraf, i anseende till det dugtiga nattmål suhur, som vi gjorde omkring kl. 3 eller 4 på morgonen. Men som jag oftast tillbragte hela eftermiddagen på färder till bergen och utom staden, hände det ofta att jag ingen dryck vatten fick och blott sällan kunde stjäla mig till en pris snus. Så hände det ofta att jag i sjelfva verket fastade, utan att dock någonsin, såsom det tillkomme mig i min föregifna Hanafi sekt, yttra nijet hvarje afton till följande dagens fasta. Det var vanligt uti de flesta något bättre hus, att under hela denna månad ha 2 eller flere fokaha, som hvarje natt gjorde en khatme, d.v.s. läsning af hela Koran. Detta är icke allenast en religiös handling, utan äfven det hufvndsakligaste nöjet hvarpå folket här bjuder hvarann, ungefär såsom hos oss en musiksoirée. Min shekh önskade att äfven vi skulle göra så; men emedan jag alltid ledsnat ut att höra en sådan khatme och blott en kort stund funnit nöje vid den, samt dessutom ville använda mina nätter till att drifva omkring bland folket, så kunde jag ej gå in derpå. Deremot gjorde jag nu i mina rum den 27 natten af ramadan, den så högt respecterade leilet elkadr, en khatme. Trenne de bästa Kairos fokaha läste och sjöngo for oss jemte ett litet sällskap af vänner kitab allah il'aziz, samt till godt slut fathe för Sid Vali effendi. Desse fokaha voro högst roliga och qvicka män, 2 af dem blinda, liknande mycket våra musici äfven i den goda appetit de hade, sedan de slutat sitt föredrag. Den följande aftonen gick jag med min shekh i den invid vårt hus belägna moskén Ghamri, och gjorde med församlingen den under hela ramadan öfliga teravih bönen, hvilken jag såväl som min shekh hittills försummat under hela månaden. Denna bön består af 20 knäböjningar med 10 särskilda selam helsningar och således äfven 10 särskilda nijet. Efter den läses ännu vitr bönen, som dock hos Maliki och Shafi sekterna är olika den hos Hanafi. Det var ej utan att de många knäböjningarne, alla tillsammans med esha bönen utgörande 27, tröttade mina jemförelsevis styfva knän; men jag ville dock och måste göra dem, för att se huru det gick till in praxi. Söndagen den 13 oktober voro ramadans 30 dagar till slut fastade; om man ej annars visste det, hörde man det af barnen, som sprungo omkring på gatorna, skreko och sjöngo bukra l'id narbah va nzid, jemte andra rim, som deras sinne och rika språk ingåfvo dem. Det är ett oföränderligt bruk här, att hvar och en skall vara nyklädd på denna fest, eller åtminstone bära något nytt i sin klädsel. De sista dagarne af ramadan såg man derföre en ovanlig rörelse och liflighet på gatorna, isynnerhet på de betydligare handelsplatserna och torgen. hvar och en skulle köpa sig något, ehuru priserna nu naturligtvis voro betydligt förhöjda. Måndagsmorgonen kom min shekh upp till mig, klädd alldeles ny från topp till tå. Vi togo hvarandra i händerna och upprepade de vanliga gratulationerna: kulli sana, eller 'am va inta tajib, allah abkakom limithlo &c. Vi skyndade oss för att hinna till moskén och med församlingen göra våra 2 knäböjningar, högtidsbönen, och höra khotbe; men jag hann ej i rätt tid dit och fick ej öfvervara den. Kaffet, som vi eljest dricka uppe hos mig, dracks nu nere i porten med öppen port. Snart kommo våra vänner från granskapet, vexlade med oss handslag och gratulationer samt drucko kaffe. Vi suto här kanske omkring 2 timmar, allt emottagande gratulanter. Jag var dock alltför nyfiken att se verlden ute, för att längre sitta stilla. Jag gick så ut och vandrade omkring i staden. Allt såg nu särdeles festligt ut. Alla bodar voro slutna, gatorna rensopade och putsade, men isynnerhet allt folk utstyrdt i nya kläder eller åtminstone snyggt och rent. Mest roade mig barnen, som svängde sig åt alla håll och mönstrade än sina nya röda skor, än sin nya tarbosh, än bredde ut sin nya koftan, för att se om den satt väl. Flickorna äfvensom hustrurna hade ny henna på sina fingrar och ny kohl på sina ögonbryn, bredde ut sina nya slöjor och vredo på sina granna, men förargliga ansigtsslöjor, säkert lika förargade som vi att nödgas bära dem, samt gömma undan sina behag för sitt harim -fängelse.
Men jag måste spara fortsättningen, jemte beskrifningen på den nog besynnerliga processionen med Kisveh till Hassanein moskén, till en annan gång. Jag kommer just nu från Bolak, dit jag fört mina saker om bord; i morgon före solen skola vi embarquera i gamla Kairo. Så torde väl nu den så ofta planerade och så efterlängtade resan till öfra Egypten komma att gå för sig, i ett högst eget, besynnerligt sällskap. Tänk dig en Tysk doktor, anställd i pashans tjenst vid hospitalet i Alexandria, hvilken med allt sitt läkareskap är något sjuklig, såväl till sinne som till kropp; en målare från Wien, hvilken såsom äkta Tysk synes vara en flitig penselgnidare, utan att vara någon stor genius; men tredje mannen är min Arabiska shekh, som följer med för att med mig fortsätta våra studier och dessutom plugga litet modern Arabiska i doktorn; till fjerde man en — kalla mitt lilla och underliga jag hvad du vill; tolf Arabiska båtsmän samt några passagerare, dem vi lemna fri passage, bland andra en Maltesare, den store och vidtfrejdade hieroglyf-läsaren prof. Lepsii tolk.
För Bonsdorff följande: samlingen af Nilens fiskar är nu färdig, 40 species, så när som på några, hvilka ej kunna fås förän litet längre fram på vintern; en samling af Egyptens foglar, utgörande 80 species, torde jag ha färdig inom en månad; qvadrupederna äro svåra, så när som på en såkallad Faraosråtta, har jag ännu föga af sådana, torde dock framdeles kunna få en hyena, gazell, shakal, jemte åtskilligt annat. Möjligen torde jag komma öfver något i öfra Egypten. Bokaffären: jag har några ypperliga manuscripter, bland andra Sojoti, Gulistan med Arabisk kommentar, ett ännu vackrare msc. af Bostan med Turkisk kommentar och randglossor, ett Persiskt-Turkiskt lexikon, en geografi af Ibn el vardi &c. Jag spekulerar på Hagi Khalifas ypperliga verk i Arabiska litteratur historien, men 2000 piaster tyckes mig nog mycket för mina små tillgångar. Jag har nu funnit en bokshekh, som har goda saker men är dyr. Jag har leinnat honom en förteckning på äskade böcker och så snart jag kommer tillbaka torde jag på tillbörligt sätt med lätthet få slut på de återstående omkring 2000 piasterna af det lilla anslaget.
Och nu farväl, måtte julen och nyåret komma öfver dig, de dina och oss alla, glada, friska och nöjda i de olika, vidt aflägsna trakter af verlden der vi befinna oss. Om du ännu ej skrifvit mig svar på mitt sista bref, och äfven om du skrifvit, skrif mig ännu ett vid dettas ankomst; det träffar mig antingen i Kairo, som jag nu ej torde kunna lemna förän i februari, eller i Gidde. Se till att du lagar så, att jag kan rätt tillbringa och få slut på året 1846 i Arabien. Jag kan ej uppgifva tanken på att stanna längre tid i Orienten, sedan jag nu i mitt tycke ganska väl preparerat mig. På mitt utseende och äkta Arabiska skägg taga numera alla menniskor mig för en Oriental och muslim; jag har på senare tider märkt att föga dertill fattas äfven uti mitt språk, isynnerhet i uttalet. Haf godheten gå till min mor och syster, lemna dem underrättelser om mig och tacka dem för deras sista bref. Helsa äfven mina vänner, som till äfventyrs fråga efter mig, vasselam!
VI. Afdelningen.
Resa till öfra Egypten och Nubien. 1844.
Dagbok, Okt. 31.
I anledning af den underrättelse jag i går afton fått af Pruner, att jag nemligen skulle ha bref på posten, begaf jag mig vid solens uppgång dit. Posten var ännu ej öppnad, utan jag satte mig i en liten bod derinvid att språka med en Italiensk skräddare, som talade litet Franska. Han var antingen af naturen, eller emedan han stigit för bittida upp, något sömnig och dåsig. Han sade sig vara hemma från Algier och förundrade sig öfver min kostym samt mitt Arabiserade väsende, ty han höll mig först för en ibn elbalad. Slutligen kommo postens tjenstemän. De genomsökte alla bref och stannade blott vid ett, frågande om jag vore Armenier. Till slut befanns att jag intet bref hade, såsom jag ock förutsett, emedan alla mina bref komma genom konsulatet. Sedan jag kommit hem, packade vi våra få qvarblifna saker på den medhafda åsnan och gåfvo oss på väg till Gamla Kairo. Vår bark låg vid fum elkhalig, jag kände igen den på dess flagga från långt håll, och stannade med min åsna derinvid. Shekhen, som hade en särdeles dålig och lat åsna samt en ännu sämre åsnedrifvare, red förbi utan att bli mig varse då jag stannade. Då jag gått om bord och slutligen saknade honom, förmodade jag hvad äfven fallet var, att han ridit förbi. Jag satt således upp igen och begaf mig ner åt Gamla Kairo till, då jag på vägen hann honom och vände om till kanalmynningen. Under tiden hade äfven våra två reskamrater kommit om bord; medan de sysslade med att packa in och ordna vår provision samt andra saker, gick shekhen och jag upp i cafét, under hvilket vi lågo, drucko kaffe, togo oss två kahk, några rattikor och litet dukka samt åto frukost. Vi fingo ännu länge vänta på vår betjent, Mohammad, som blifvit uppskickad för att köpa höns; slutligen kom han dock och vi voro färdiga att lägga ut. Då vi voro flott och gingo för god vind mellan Roda och fasta landet, sysselsatte shekhen och jag oss med att ordna vår lilla, men särdeles nätta khazne, som nu skulle bli vår gemensamma boning för 2 à 3 månader. Sedan såväl vi, som våra reskamrater i mak'ad voro ordnade så godt sig göra lät, rustades till mat omkring kl. 3. Måltiden gick till fullkomligen på Europeiskt sätt med knif och gaffel. Shekhen var mindre förlägen än man kunnat tro, han använde liksom jag dels knifven och gaffeln, dels hufvudsakligen fingrarne. I allmänhet stodo vi ännu denna första dag alla på en något beträngd och litet främmande fot med honom, men det ger sig väl snart; öfverhufvud tror jag att vårt, så olika till nation och syften sammansatta sällskap, skall komma att passa väl tillsammans. Vi gingo allt för god och ifriskande vind framåt, med det väldiga berget Torra till venster, der man ser underliga formationer och grottor, liknande hus med portar och brolika hvalf. På högra sidan väldiga skogar och lundar af palmer, sådana jag ej sett i lägre Egypten. Öfver dem höjde Gizeh och Sakkara pyramiderna sina väldiga toppar. På venstra sidan strök berget närmare stranden, mellan det och floden var föga odlad jord, blott sand och berg. På den motsatta högra sidan gingo bergen på stort afstånd från floden, emellan dem voro palmlundar och odlad jord öfverallt. Vi passerade Bessatin på venstra sidan, höllo an i byn Torra, der en artilleri-skola finnes med vacker trädgårdsanläggning. Här hade doktor Schlederhaus att aflägga en visit hos föreståndaren, en Italienare, hvilken förut hade varit anställd här såsom läkare. Han dröjde nog länge hos föreståndaren och kom slutligen ner åtföljd af denne samt 3 à 4 Turkar. För att undvika frågor och deras sällskap, låtsade jag sofva samt kom ej alls ut från vår khazne. De suto här en stund, drucko vin och kaffe, samt begåfvo sig så bort. Vi lade åter ut och gingo med god fart fram ända till solens nedgång, då vi togo land under en liten by Halavan. Vinden blåste ännu god, liksom under hela natten; men vi, isynnerhet doktorn, ansågo oss skyldiga att vänta litet och afvakta d:r Lepsii tolk, hvilken vi erbjudit att få följa med oss till Assuan och redan fört en stor del af sina saker om bord i går, men i dag ej hunnit om bord för krångel i tullen. Vi åto en lätt qvällsvard af thé, mjölk, smör och ost a l'Anglaise. Doktorn, hvilken såsom en äkta Tysk vill profitera af allt, föreslog att vi skulle tala Engelska i stället för Tyska, emedan vi alla tre litet förstodo detta språk. Vi började således dermed och till min ledsnad fann jag att mina kamrater ej voro mäktigare språket än jag. Deri, liksom öfverhufvud i vårt samtal, kan shekhen ej deltaga, utan sitter derunder litet flat och ledsnande, men hvad är att göra? Jag sof min natt ypperligt, liksom alltid om bord på ett fartyg, äfven då Nilhafvets vågor plaskade om sidorna på vår lilla bark.
Nov. 1.
Lade ut vid soluppgången och gingo för god vind. Stränderna voro enahanda, blott att bergen nu började draga sig längre från stränderna, dalen sålunda vidga sig och gifva rum för vidsträcktare odlingar. Man såg öfverallt underliga bergsformationer, än höjande sig i pyramidaliska spetsar, än sträckande sig i långa väggar. Sakkara pyramiderna syntes hela dagen, äfven högre upp en nedramlad. Nilen var bred och väldig, tycktes ofta vexa ihop med det släta landet till ett verkligt haf, utan synlig gräns framför oss. Sällskapet om bord är trefligt; äfven sjöfolket, som roar sig med zummaran och tarabukkan, till hvilken musik, accompagnerad af de andras handklappningar, den qvickaste ibland dem dansar. Vi passerade åtskilliga små usla byar och seglade hela natten för god och ganska frisk vind.