I dag, liksom redan de 2 eller 3 föregående dagarne, börja folkhopar draga hädan med samma pomp och ståt som de tågat in, dock icke fullkomligen så ståtligt. Man hör pukorna dunsa vid de skrällande piporna och det ännu finare och hvinande qvinno saghiret. Men äfven funnos de som i dag först anlände, ehuru till ganska ringa tal. Jag tillbragte min dag som vanligt med att vandra omkring, först på mal'ab för att se på kappryttarnes birgas och sedan på malaka att se lifvet i tälten. Simmade i ter'an och dref omkring i staden. Nästan i hvarje café var en eller två khoval, som dansade sina lasciva danser för ett stort antal åskådare, icke allenast inne i cafét, utan äfven för det sämre folket utanföre, som trängde sig omkring dörren för att få se en glimt in. Trängseln var som vanligt stor och nästan ogenomtränglig. Äfven funnos khoval som gingo omkring, stannade utanför bodarne, dansade och öppnade nätt sina castagnetter för att i dem fånga upp en 5 eller 10 fadda. Äfven jag träffade ut för en sådan, då jag satt på en bod- mastaba, köpte tobak och hörde på en Arabisk krigsman. Han berättade om Frangernas barn- och fattighus-inrättningar, huru hos dem inga tiggare eller fattiga alls funnes, utan alla bestämdes till något arbete och om de voro lytta på någon lem t.ex. armar eller händer, lärdes de och höllos till att arbeta med fötterna. Men deremot förebrådde han de kristna att renlighet ej hörde till deras religion. Det är en förebråelse som jag ofta hört, hvartill jag ej kan inse grunden, då vi dock i allmänhet och utan motsägelse äro mycket snyggare och renligare än de. Men kanske är det derföre att vi ej på våra afträden tvätta oss bak och fram med vatten. För öfrigt var i afton inga särdeles lustbarheter, såsom sällan hos musulmän aftonen före fredagen, utom möjligen någon zikr eller någon kkatme.

Aug. 2.

Efter en liten morgonvandring kom jag bittida hem och blef hemma sittande med shekh 'Ali ända till middagen, då hans systerson Mohammad följde mig till moskén Bosa. I denna moské hade nemligen Sejid under sin lifstid plägat hålla fredagsbönen och till hans minne håller hans khalifeh den nu äfven under Sejids -festen här. Tvagningen till bön hade jag förrättat hemma, behöfde således ej här besvära mig dermed uti den trånga medan. I porten lemnade mig Mohammad och jag inträdde, men fann alla 4 pelargångarne så fullproppade med folk att jag omöjligen kunde finna någon plats i någon rad. Midtpå gården stod ett träd och äfven derunder var fullt med folk. Sedan jag sålunda vandrat en stund omkring, ej utan att vara litet flat och utan att finna någon passlig plats, fann jag mig tvungen sätta mig i en rad som intagit sin plats midtpå gården. Jag bredde ut min näsduk på säfven och strået, som var lagdt på marken, förrättade mina 2 knäböjningar, tahijat elmesgid, och satte mig så midti den brännande middagssolen, utan det minsta skygd och utan den minsta vindfläkt. Som det var temmeligen bittida och man just hade sjungit selam, fingo vi sitta länge och vänta förän bönen börjades- Jag plågades oändligen, icke allenast af hettan, utan ock af en böld, som gjorde min sittning särdeles svår och plågsam. Bönen förrättades dock slutligen och gick för sig som vanligt, men i anseende till det långa afståndet från imamen kunde jag ej höra just någonting af hans khotbe. Så snart bönen var slut skyndade sig alla ut med största brådska, för att se och deltaga i den procession, som khalifen nu företog, dels inuti, dels utanför staden. Äfven jag trängde mig fram och kom, ehuru med stort besvär, ut på gatan samt såg nu här män till häst eller ridande på åsnor, utspökade och utklädda på det löjligaste, brokigaste sätt. Jag kunde dock omöjligen tränga mig genom skaran, utan följde med skocken, i hvilken folk grälade på hvarandra förfärligt. Bland annat såg jag här en stor, tjock, väldig gumma slåss med en ung man, som hon gaf dugtiga slag. Mannen tycktes af pur flathet ej kunna värja sig från henne, utan lät henne i ro slå honom efter behag. Sedan jag en stund så blifvit framskuffad i trängseln, vek jag af på en tvärgata, för att slippa ur den verkligen svåra plåga hvari jag befann mig, och kom efter några slag ut genom en stadsport, der jag af den stora trängseln slöt att processionen snart skulle passera. Jag stannade här på en temmeligen god plats och hade nu tillfälle att något bättre skåda Öfver den pajazzo -lika, nu äfven af nya skaror ökade processionen. De flesta voro brokigt målade i ansigtet, röda, blå eller hvitfläckadc, med löjliga hufvudbonader, såsom en urhålkad battikha med instoppade fjädrar eller något annat. Somliga voro helt och hållet höljda uti halmmattor, somliga voro mest nakna blott med en gördel om midjan, somliga voro grannt utstyrda med hvita, röda eller rödrandiga mokler på sina hufvuden, eller med andra dyrbara guldbroderade tyg. Flere hade framför sig på sina åsnor eller hästar små gossar och barn, som voro lika grannt eller lika löjligt utstyrda. Processionen föregicks af en stor skara män, beväpnade med nebboter, hvilka som oftast stannade och gjorde med hvarandra en låtsad kamp i luften, eller slogo de in i den hopträngda folkmassan för att skaffa rum åt processionen. Kort efter dem följde de stora pukorna på kameler, 4 som jag vill minnas till antal, och karlarne, som suto på dem, dunsade dugtigt på pukorna. Jemte dem följde de här i all fröjd oumbärliga skrällande piporna. Allt emellanåt syntes i processionen en och annan ensam pajazzo, beväpnad än med en stor oformlig nebot eller trädstam, än med någon annan knÖlig och knotig stock, palmqvistar eller något annat. De flesta buro på sin turban en tartosh, det vill säga en sockertoppslik spetsig strut af rödt papper med några löst nedhängande guldpappersremsor. Icke allenast de som deltogo i processionen, utan äfven andra buro sådana. Långt inne i processionen kom först khalifen; han var klädd i en lång röd mantel eller gibbe, med stor röd turban, utan något slags fladder. Han blef oupphörligt kysst på sin högra hand af bredvid stående fromma åskådare, utan att dock hindras i sin gång på sin vackra häst. Tåget slutades med en liten trupp militär af det vanliga nodsam eller fotfolket, föregångna af trummor och piccolo-flöjter, ty annan militärmusik fanns här ej. Öfverallt på vägen, utanför staden och på alla höjder, stod fullproppadt med åskådare, äfven här hade man svårt att komma fram, utom på långa omvägar. Solen brände hett och luften var full med dam, så att det öfverhufvud var högst besvärligt. Jag följde ock derföre ej med tåget längre än vidpass någon timme, utan begaf mig sedan ner till kanalen och simmade. Gjorde om aftonen en tur omkring de Arabiska horis hus, såg på lifvet der, hörde på deras castagnetter och små tamburer samt betraktade deras dans.

Aug. 3.

Sedan vi för 2 dagar tillbaka ackorderat oss en liten båt att föra oss från Tanta till Kairo, begåfvo vi oss i dag bittida på morgonen, sedan vi druckit vårt kaffe, om bord med vår lilla tross och lade ut. Vi hade hyrt båten enkom för vår räkning och utom oss två samt shekh 'Alis systerson Mohammad, voro blott de 2 båtkarlarne jemte en liten 7-årig flicka om bord. Vägen gick åt öster och sydost längs Tanta - eller Sejids-kanalen; fram drogos vi till det mesta med liban, i brist på vind. Middagstiden ungefär hunno vi fram till den så kallade Sejids-bryggan, som är ny med ett hvalf och ganska vacker. Såsom vanligt de första dagarne af en sjöresa, sof jag nästan oupphörligt hela dagen och förlorade heller intet derpå, emedan den smala kanalens stränder erbjödo ingenting att fröjda ögat med, så mycket mer som de voro så höga, att de fullkomligen betogo utsigten af landet deromkring. Om aftonen blåste en liten NVkåra upp, som förde oss fram till en betydligare by eller småstad Meliq, der vi gingo upp och köpte en förträfflig sötmjölk med ovanligt söt smak, så att jag frågade om de blandat den med socker. Äfven en annan sorts halfsöt mjölk köpte vi här, som mycket liknade vår gäsmjölk och här kallas metarid, af de kärl hvari den göres. Det var från ett kristet med vår rais bekant hus, som vi togo mjölken och den var derföre särdeles ren och god. Ehuru det redan var fullkomligen mörkt, stannade vi ej här öfver natten, utan begagnade oss af den lilla vindfläkt vi hade och seglade vidare, passerade ett invid Meliq beläget stort café vid stranden af floden, der största delen af de oss från Tanta medföljande båtarne laggt till för att tillbringa natten. Från dem hördes nu, såsom förut under hela vägen, starkt skrål, dels af grälande och skrikande folk, hvilket här är så vanligt, dels af pukor och pipor, hvilka fördes hem till Kairo, dels af sångare och andra. Oväsendet och lifvet här var lika, om ej värre än på våra Åländska Bomarsundsbåtar, då de återvända från Abo marknad; äfven här förekom täflan mellan båtarne att komma framom och segla förbi hvarandra, dock ej till den grad som hos oss. Egyptiern och Araben är egentligen ej sjöfolk, blott så mycket som behöfves på den alldeles ej farliga och ej skrämmande Nilen. Den del af floden vi nu beforo kallar man Elbahr elvastani, och den skall genom Sejids kanal gjuta sig ut i Medelhafvet genom 2 armar. Vi seglade om aftonen ännu ett stycke fram förbi cafét, ehuru vår rais tycktes ha stor lust att taga nattqvarter der. Vi kommo dock ej långt, förän vi slogo vår lilla plugg i land och bundo båten vid den, i sällskap med några andra.

Aug. 4.

Halade oss fram mest hela dagen under beständigt gräl mellan raisen och hans karl, som var hans slägtinge och egentligen ingen sjöman. Raisen var en gammal sol- och väderbiten man om några och 70 år, som han sjelf sade, men ännu rask och dugtig. Han hade från sitt 8:e år beständigt seglat och färdats på Nilen. Liksom alla sjöfarande var han vresig och hojtande, isynnerhet då turen kom till honom att draga liban. Då sökte han gräl i den simplaste småsak med sin karl och röt åt honom förskräckligt. Han å sin sida, som ej väl förstod sjömansspråket, hojtade tillbaka och sålunda var beständigt gräl emellan dem. Också kan man ej gerna ha tyngre och plågsammare arbete, än att dra liban i den förfärliga hettan, barfotad på den brännheta marken. Äfven förtröt det honom, som andra, att intet väder blåste. Deremot då god vind blåste upp och han i fred fick sitta vid styret, isynnerhet i aftonsvalkan, var han särdeles munter och berättade oss sagor &c. Vi hunno närmare middagen fram till en af Egyptens betydligare städer Shebin, som ställes i bredd med Menof och Tanta. Vi gingo blott som hastigast upp i land och gjorde våra "orationer", såsom Ålänningen säger. Staden var ungefär i Kairos smak, med fönster och melakif, och förekom mig temmeligen stor. Rundtomkring funnos planteringar och trädgårdar samt nära intill ett litet så kalladt palats, sätet för stadens Turkiska domare. Det låg midti en trädgård och tycktes vara vackert. I allmänhet förekom mig trakten här jemte flodstränderna mera odlade än annorstädes, ty tätt och ofta, nästan beständigt, färdades vi förbi trädgårdar och planteringar, som till största delen voro anlagda af och tillhörande hela byar. De flesta frukter, isynnerhet vindrufvor, sade man mig, hemtas hufvudsakligen härifrån. Sedan vi efter middagen tillbragt den värsta hettan på land, i skuggan af en trädgård, begåfvo vi oss vid asr vidare och hunno snart fram till bryggan Karineir. Den är ny, med 6 små hvalf och på ena ändan en sluss. Båtarne erlägga här en liten afgift för genomfarten. Shekh 'Ali och jag gingo upp, satte oss i ett invid bryggan uppfördt temmeligen stort café, drucko der jemte raisen en kopp och köpte oss några battikhor. Här var rörelse och lif af arbetande folk samt från Sejid kommande resande, och jag trifdes här väl. Men raisen manade oss att skynda, sedan han snart blifvit färdig med liqvidationen och flyttat sin lilla kijase till andra sidan af bron. Vi hade knappt hunnit om bord, så blåste upp en dugtig förlig vind. Straxt nedanför bryggan lupo vi in i den egentliga floden, det så kallade östra eller Dumjat hafvet. Här lågo flere Nilfartyg färdiga att afgå, som det tycktes, till Dumjat. Hafvet här var stort och väldigt, med dess egna enkla men storartade karaktär. Vi och våra kamrater flögo friskt fram för den goda och temmeligen starka kåra, som blåste från aktern. Raisen satt oändligen nöjd och nyter vid styret, men shekh 'Ali var något rädd. Vi kommo i afton ett godt stycke fram och togo land först senare på natten, då vinden laggt sig, under en by, kallad Bershom. Jemte oss lågo här alla våra kamrater och vi utgjorde liksom en liten flotta.

Aug. 5.

Ruskade på oss före solen, höllo vår morgonbön, gingo upp i byn samt köpte mjölk och bröd. Byn var just ej af de minsta, den hade något modernare utseende, med raka och temmeligen breda gator; dock tycktes den öfverhufvud ej vara af de mera välmående och rikare byarne här, ty trädgårdar och planteringar funnos der ej. Vi dröjde ej länge der förän vi lade ut och började åter det tunga arbetet att hala fram vår båt med liban. Det var lugnt och hett hela dagen och såväl folket, som vi, plågades oändligen. Middagsstunden i den värsta hettan somnade som oftast raisen vid styret och fann slutligen för godt att taga i land och ligga en stund bi. Jag simmade här, tvättade mina smutsiga kläder, som jag bar på mig, och lät dem torka på min kropp, hvartill i den heta solen ej behöfdes många minuter. Min näsduk tvättade jag äfven och höll den en stund i handen emot solen; inom högst en minut var den fullkomligt torr. Vi halade oss sedan ömsom fram, Ömsom gingo vi för någon liten vindpust och veko af till det vestra hafvet, för att under Manjal 'aros invänta shekh 'Ali; han hade nemligen om morgonen lemnat oss, för att öfver landet gå till Baranije, taga våra der qvarlemnade saker och låta tvätta mina smutsiga kläder, dem han tog med sig i ett stort knyte och bar på ryggen. Vi hunno en stund efter 'asr fram till stranden och skickade Mohammad upp för att hemta sin morbror. Här lågo äfven 2 andra fartyg, som lastade battikh, och vi kokade kaffe gemensamt med dem. Jag vandrade omkring på den bekanta stranden och fröjdade mig öfver aftonsolens milda och magiska glans, då den gick ner öfver den gamla Nildalen och dess väldiga flod, i hvilken nu ett litet ångfartyg bultade fram till Kairo. Vid esha kom shekh 'Ali och hemtade oss qvällsvard af kokad mat, som vi på länge icke ätit, hvarföre vi gjorde en dugtig måltid i mörkret. Shekh 'Ali var rädd for våra grannbåtar, sade sig känna en man på dem för att vara en skälm, och rådde raisen att föra oss till en närbelägen ö, der ett fartyg från Baranije låg, hvilket äfven skedde.

Aug. 6.