RIDDAR CARL, till dem som omgifva honom.
Min tjusning tackar Er. O! må jag blifva värd
En dag de trohetsprof, jag nu hos Eder funnit.
Gån.
(De skingra sig. Riddaren till Finnarna.)
Striden önskar jag, men, Finnar, ej med svärd,
Ty nog af blod har redan runnit.
Nej, strid med tankans fria magt
Jag haft till ändamål allena,
Då här jag låtit Er förena
Förutan något tvång. Jag känner, att man sagt:
När Wäinämöinens harpa klingar
Från samma höjd den fordom gjort,
Då dåna hämdens starka vingar
Från rum till rum, från ort till ort.
(till Wäinämöinen)
Väl, Furste, på den jord som dina fäder gömmer,
Omgifven af ditt folk, träd opp! Nu är det tid. —
Jag vågar mana dig till strid
Emot den Religion du hatar och fördömmer.
Din harpa tag; din stämma veckle opp
De Gudar hämdens läror yrka.
Försoningslärans tro och hopp
Skall möta dig med andans styrka.
WÄINÄMÖINEN.
Jag antar striden. Än en gång
Man höra må den Gamles sång.
SJUNDE SCENEN.
DE FÖRRE. PATER ANTON inkommer, bärande ett korss. Honom följer en CHOR af christne lärans bekännare, hvitklädde. Wäinämöinen betraktar Pater Anton med synbar känsla.