RIDDAR CARL.
Träd, Pater Anton, fram, att inför landsmän bära
En helig gärd åt sanningen.
(till Wäinämöinen)
En röst, mer kär än min, utveckla må den lära,
Som manar till försoningen.
WÄINÄMÖINEN, efter att en stund hafva kämpat mot ett mägtigt intryck framträder med sin harpa. Pater Anton möter honom med ett korss.
Bestrid ett Väsen, om du gitter,
Som uppbyggt uti djupets famn
En verld nedom sin fot, från klippan der han sitter;
Och Ukko Jumala är detta Väsens namn.
(Sätter sig vid harpan.)
Herrskaren sitter på klippiga stolen,
Verldsödets harpa invid honom står.
Lifvet upprinner och upp ljungar solen:
Allt som den Gamle på strängarna slår.
Gudarna kommo på tonerna neder;
Och hvarje makt öfver fasorna rår.
För deras verkan sig stoftet bereder:
Allt som den Gamle på strängarna slår.
Hvar utaf dem fick sitt Rike att styra,
Men efter den öfver gränsorna går
Kommer en ton, som bestraffar hans yra:
Allt som den Gamle på strängarna slår.