Du öfverraskar mig. Djupt känner jag mig rörd.
Ett handslag.
(Sträcker handen.)
JOUKAVAINEN, slående sin hand i Riddarens.
Bergfast tro!
RIDDAR CARL, till Wäinämöinen.
Jag önskade bli hörd
Af dig, du ädle Drott, som lyckan förolämpat,
Men som mitt hjertas hyllning fått.
Du har ej känt den Gud, mot hvilkens kraft du kämpat.
Jag varit i hans hand ett ringa verktyg blott.
Förlåt mig pligtens tvång! — Kom, blif i dessa bygder
Af alla sedd som far, och skänk oss dina dygder.
En mera nära rätt att vörda dig som far
Mig i försoningsstunden låfva.
Men ej som segrens skörd, som hjertats fria gåfva
Din dotters hand för mig ett himmelskt värde har.
Jag älskar henne ömt, dess bild i hjertat buren
Ger höjning åt min själ, förhärligar naturen.
Ett namn, min Konungs nåd, ett, kanske aktadt, svärd,
Det är mitt enda hopp att anses henne värd.
Sköna Emoina! förtro dina öden
Åt detta hjerta, som brinner för dig.
Tag mot min trohet in i döden,
Och folkets kärlek dana kring mig.
WÄINÄMÖINEN, till Emoina.
Vill du bli christen?
EMOINA.
Ja.