Riddarn vet skydda
Vår hydda
Vår ro.
Du honom ditt öde må gerna förtro.
WÄINÄMÖINEN, förenande sin dotter med Riddaren.
I lifvets skiften stödjen ömt hvarandra.
Hvad känslor utaf lugn och sällhet!
PATER ANTON.
O, min far,
Du blir ju christen?
WÄINÄMÖINEN.
Nej. Jag vill till skuggor vandra,
Lyst utaf samma tro, hvarvid jag lefvat har.
Jag alla sett kring korset sig församla,
Men qvarstår dock, ruin utaf det gamla —
Ruin af sanningen — af villan — lika godt,
Jag oförändradt ger det lån af ljus jag fått
Åt danarn åter. Meningar må falla,
Må stiga. Känslan byts ej hos en åldrad man.
Hvar trosbekännare förklarar sin som sann;
Men dygder alstras af dem alla,
Det ser jag, Riddar Carl. Kom i min famn, min son,
I famnen af en hedning, som förlåter
Den kraft som störtat honom från
Sitt välde. Var för Finska undersåter
Hos Sverges Kung en trogen tolk.
De äro danade för heder.
Djupt känsligt under hårda seder,
Till själ och hjerta ett förträffligt folk.
O min Emoina, tryggad för ditt öde
Jag vandrar hädan till de döde!
För sista gången kom, o Soini, i min famn! —
På jorden lemnar jag min harpa och mitt namn.
ÅTTONDE SCENEN.
DE FÖRRE. TURILAS.
WÄINÄMÖINEN, till Turilas.