Jag är besegrad och Gudarna glömmas,
Jag går i högen bland fädren att gömmas.
Mig min enda trosförvandt från ljuset skall skilja.
Du skall högens ingång stänga; det är min vilja.
EMOINA.
Din enda trosförvandt! Jag dig förstår, min far,
Och nu hos dig en bön jag har.
Om ett beslut, som utgör min förfäran,
Du rygga vill, och fly till någon okänd strand,
Ledd utaf denna trogna hand,
Afsvär jag genast christna läran
Med glädje, — ja — i trotts af denna tår,
Som utur själens djup vid Riddarns åsyn går.
WÄINÄMÖINEN.
Du älskar Riddarn?
EMOINA, döljande ansigtet mot sin faders bröst.
Ja.
WÄINÄMÖINEN.
Och ville dock försaka
Den sällheten att bli hans maka,
Blott för din far?