Vi helge din harm.
Fädernas ära,
Fädernas lära
Väpne din arm.
Må Svenskarnas Borgar med jorden jämnas.
Hämnas! hämnas! hämnas!
HAMNAR, som upstiga omkring Wäinämöinen.
Hvilar du Son?
Vårt stoft trampar våldet. Hör du dess hån!
ALLMÄN CHOR.
Kivutar, rör i din väldiga gryta,[7]
Maka om bränderna, elden gör stark.
Härlig är fångsten hvaraf du får skryta,
Svenskarmas hamnar till plågornas mark
Drifvas i hopar. Öppna din boning;
Hämd! hämd! hämd!
(Vid en harmonisk och ljuf melodi visar sig hastigt ofvan om den sofvande Emoinas läger Vålnaden af hennes mor, omgifven af ett klart sken.)
VÂLNADEN, med mild stämma.
Försoning.
WÄINÄMÖINEN spritter till, vaknar, och alla syner försvinna.
Hvad syner? Hvilka ljud? — En dröm. Hvad kan den båda?
Osynliga makter omgifva mig här.
Försoning! — Ljusa hamn! — Hvad känslor hos mig råda!