Jag kommer!
(blir eldskenet varse)
Hvad fasa!
O Gudar, jag darrar — Hvar är du, min far? —
Är detta din vilja att lågorna rasa
Och varelser lida?
(En Svensk Riddersman synes från en klippa på andra sidan om forssen, förföljd af Finnar. En, som på något afstånd ifrån de andra är nära att upphinna honom, störtar han i forssen, hvarefter han försvinner bland klipporna i rigtning uppåt, förföljd af Finnar.)
Ha! — Riddarn det var.
Han, skyddarn af min faders dagar!
Barbarer, hören mig! —
(Ilar till forssbrädden, der hon stannar med uttryck af förtviflan.)
För klipporna jag klagar
Och kan ej rädda! —
(Högt oppe i fonden synes en båt, häftigt roende öfver elfven i lugnvattnet ofvanom forssen, och kort derefter flere andra båtar, som förfölja.)
Ack! — Der syns han i en båt —
Nu når han denna strand. — — De honom förfölja! —
Han flyger bland klyftorna, kommer hitåt
Mot Finnarnas skaror. — Skall honom jag dölja? —
Ja, ropar känslan, som bor i mitt bröst.
(till Riddarn)