Gudalära;
Trycktas böner;
Fädrens ära,
Fädernas hamnar nedkalla oss.
RUHO, fram på scenen.
Nedan om forssfallet alla sig samle.
Nu tar han harpan, vår Höfding, vår far,
Kalewas Son, Wäinämöinen den Gamle.
Lyssnen till ljuden; o! lyssnen en hvar!
WÄINÄMÖINEN, uppe på klippan vid sin harpa.
Vaknen, vapenföre, vaknen,
Friheten i Finland saknen!
Ödsligt öfver öde grafvar
Tryckta tyna tysta slafvar.
Irrande i imme-skrudar
Hasta hamnar, hasta Gudar
Mana mandomen och styrkan
Hämnas hädda fäders dyrkan.
Gudarna hädas;
Stjernor ej skina.
Fädren försmädas;
Vindarna hvina.
Vinden hvinar, tallen susar;
Glömda gömmors kraft framrusar;
Glömda Gudar nederstiga
Hämdens här till härnad viga.
Ur hemlandets vallar
Nu hamnar framrusa,
Vid vågen som svallar,
Vid forssen de brusa,
Kring skakade tallar,
Kring harpan de susa:
Vaknen, vapenföre, vaknen,
Friheten i Finland saknen!
CHOR.
Vi vaknat, vi vaknat,
Vi tändt våra bloss.
Den griftro J saknat,
Förvänten af oss,
J hamnar, som stigen
Ur hemlandets barm.
J hem-Gudar, vigen
Till seger vår arm
Mäktige Ukko, helga vår harm![4]
För Wäinämöinen med silfrade håren,
Och för Emoina, så fager som våren,
Sträck utur molnen din skyddande arm!
WÄINÄMÖINEN, nedkommen på scenen jemte Emoina.
Trofaste Finnar! Korsets läror härjat
Nog länge öfver våra fäders ben.
Tid är, på renad jord, att dagens klara sken
Höjs, öfver kullens topp, mot friheten J bergat.
De forssar, sjöar, fält, der lifvets första år
Likt glada morgondrömmar ilat;
De tegar fädren plöjt, de hyddor, der de hvilat,
Allt väntande framför oss står;
Och hösten närmar sig; och hämden vägen visar;
Och Svensken, oberedd, med fasa sakna skall
All hjelp ifrån sitt land; den stängs af hafvets isar.
Må våren vittna om hans fall!
Anropom Gudarna. Vi deras bilder finne
Hos Siarn Turilas. Vid helga trädets stam
Han lyckligen dem doldt. I morgon är hon inne
Den stund de åter träda fram.
Från Kyro skogens djup ren hinna bordt hit nära
Den unge Joukavainens tropp.