Får han din dotters hand?
WÄINÄMÖINEN.
Den mäst sig höljt af ära
Uti vår frihetsstrid, har rätt till detta hopp.
Åt den som själens höghet parar
Med tankans eld i styrkans år;
Som ypperst mot min väntan svarar,
Uti den strid som förestår;
Bland minnen af de flydda åren,
Vid foglars sång på friad strand,
Och glädjen, blommorna och våren;
Jag skänker min Emoinas hand,
HOR
Kucku, kucku, hembygdens kucku
Ljudar på befriad strand,
Då när Räddarn af vårt land,
Får till lön Emoinas hand.
EMOINA, afsides.
Kucku, kucku, anande, kucku,
Känner du mitt hjertas val,
Tystna då i lummig sal,
Rörd af mina gömda qval.
WÄINÄMÖINEN.
Sjung, kucku, sjung, från denna mängd af sjöar,
Kring uddar, vikar, näs, i slingrande förbund,
Der forssars vreda svall förbyts emellan öar
I lugna, spegelklara sund.
Vid åsars tall och dalars ljusa grenar,
Till Satakundas elf, af vexlad fägring rik,
Två stora vattendrag du moderligt förenar
Invid din strand, du vackra Vik,
Der är jag född, der önskar jag få hvila.
Der är en luft så frisk, der är en äng så grön,
Der gjuts i själen lugn, dit mina tankar ila,
Jag aldrig sett en nejd mer skön.