(till Emoina)
Du har ej fått de första åren
Vid elfvens lummigt krökta strand
Uppväxa, likt en ros om våren
Uti ett fredadt blomsterland;
Nej, dina första blomningsdagar
Hos en förjagad far, i öknars djup förgått.
Nu skall den hämd, som mig ledsagar,
Bereda dig en bättre lott.
EMOINA.
Ack! hämden ej min själ behagar
Jag danades att älska blott.
Nej, din Emoina aldrig saknat
En sällhet som för hjertat var.
Jag gladt ur milda drömmar vaknat,
Att slutas i din famn, min far.
Då sommarns fägring ögat glädde,
Jag njöt dess lifvande behag.
Då vintern allt i drifvor klädde,
Jag lyssnat till din harpas slag.
Ett bättre öde jag ej känner,
Men sakna skall det lugna tjäll,
Der, i en krets af dina vänner,
Jag njöt naturen och var säll.
För detta målet, dit du sträfvar,
En hemlig oro varnar mig.
Förlåt, min far, din dotter bäfvar,
Men skall i döden följa dig.
WÄINÄMÖINEN
(till Emoina) (till folket)
Ej bäfva, hoppas blott. Gån, våra båtar lagen
I ordning nedom forssens fall,
Vid lugna bugten der. Vid första skymt af dagen
Min röst till aftåg mana skall.
CHOR af folket i det de gå af scenen.
Gryningen på glittrande bölja
Tyde Wäinämöinens makt.
Kraftfullt tagom då i akt
Åraslagens jemna takt,