Sjöfrun hastar opp att oss följa[5]
Frusande i våra spår
Kammar hon sitt långa hår;
Manar segren att bli vår.
ANDRA SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA. KARLAR och TÄRNOR af Wäinämöinens betjening, som vid ett tecken af honom i början qvarblifva, men sedermera aflägsna sig.
WÄINÄMÖINEN, (som under slutet af Choren gått in i kojan, återkommer derifrån med uttryck af sorglighet).
Förgängligheten tryckt sin stempel
På detta fridens fordna tempel;
(till betjeningen som qvarstadnat)
Nu bräckligt, fugtigt, kallt. Man nedom denna sten
En björnhud brede öfver mossa, ofvanföre
Vid trädens grenar fäst ett skygd man göre;
En stockeld der; oss lemnen sen.
Mitt barn, i denna nejd jag hvilat
Från jagtens mödor mången gång;
Och bildningen kring rymden ilat
Med ungdomskänslans djerfva språng.
För sinnena naturen blänkte.
Vid böljor, gnyende förbi,
Som perlors glans mot solen stänkte,
Flög rik och hög min fantasi.
Harmoniskt sammangjöt sig dånet
Af forssens fall med vindens sus;
Och hjertat kände himla-lånet
Af lifvets kraft och tankans ljus.