Den af oss, som vet mer om Gudars dolda råd.
Uti naturens gång, må fram som Höfding stiga;
Men den som mindre vet, må tiga
Och lyda. Täflar du med mig?
JOUKAVAINEN.
Jag täflar. Hvari röjer sig
Din visdom, gamle Man, som ej försvara kunnat
Mot Svenskarna de fält du ärft.
Min kraft, den har jag sjelf förvärft
I skogarna, som skygd dig unnat.
Göm detta minne i din barm,
Och frukta för den Gud, som herrskar i min arm;
Hans namn är styrka. Räds, att mot hans lagar bryta.
Han segrade i natt; han ernar segra nu,
Han alltid segra skall. Men du,
Af hvilka bragder kan du skryta?
Jo, af förräderi, att rycka undan mig
En flygtinge, hvars digter dárat dig.
För qvinnoböner vek du gått att äfventyra
Den aktning ibland oss du njutit, gamle man.
Den egen känslas svaghet ej kan styra,
Ej frie männer styra kan.
EMOINA.
Barbarer, låten mig förklara…
WÄINÄMÖINEN, afbrytande henne.
Tag hit min harpa, jag vill svara.
(Han præluderar.)
JOUKAVAINEN, till sitt folk.
Gubben på sin harpa slår,
Hörom svaret, som jag får.