WÄINÄMÖINEN, vid harpan.
Dårliga Ungdom, låt styrkan ej rasa.
Kraften som härjar skall åldras och dö.
Vådeldens broder, den slocknar med fasa.
Vindarna komma och askan förströ.
Styra tillhör ej en kraft som försvinner.
Det föll ett frö ned i jordlifvets famn,
Som växer opp, och ju närmre det hinner
Höjden, sitt ursprung, blir vishet dess namn.
Anar du andan som lifvar naturen?
Röjer du målet för krafternas gång?
Tankarnas väsen hos vetande djuren?
Då är du vis och då tystnar min sång.
CHOR af Joukavainen och Finnar, efter någon stunds väntan.
Sjung, Wäinämöinen, ännu en gång,
Låt höra mer af din härliga sång.
WÄINÄMÖINEN, vid harpan.
Säg, hvem har ordnat de lummiga öar
Du uti böljan ser spegla sin prakt?
Säg, hvem har gjort dessa fiskiga sjöar?
Tryckt uti djupet sin alstrande makt?
Säg, hvems är kraften, som vågorna häfver?
Silar i källan dess svalkande drick?
Färgrika kläder åt blommorna väfver?
Öppnar naturen för vårsolens blick?
Hvem öppnar rymden för foglarnas skara?
Vexternas kalk för de idoge bin?…
Höjderna, lunderna, fjärdarna svara:
Skaparens andedrägt, Verldsharmonin.