Du ofta talt, min far,
Om märket, som min bror på högra skuldran bar.
En korsad qvist, som föll och skrämde
Min mor, kort förrän han blef född…
PATER ANTON, ytterst lifligt.
Jag bär
Ett märke…
WÄINÄMÖINEN, utom sig.
Låt mig se!
(Blottar Pater Antons skuldra och utropar.)
Min son, min son du är!
(Omfamnar Pater Anton med häftig känsla. Allmän rörelse.)
Min Soini, o mitt barn! Dig sluter jag i famnen —
Hvad känsla utan namn! — Jag gråtit dig som död! —
Du lefver, o hvad fröjd! —
(till Emoina)