Stån! Rädden äran! Er ej spriden,
Stån kring Er Höfding! Stån mot fienden! —
SÄRSKILTE RÖSTER.
Från alla kanter oss Svenskarna tränga;
Oss flygten de stänga;
Hvad återstår? —
WÄINÄMÖINEN.
Att dö som män
Kring Gudarna.
RUHO, åter tillbakadrifven.
Som de vi falla
I stoftet trampade…
WÄINÄMÖINEN, uttrycker fasa vid åsynen af den hedniska helgedomens förstöring, blir varse Emoina och ilar till henne.
Min dotter!
(med genomträngande ton)