JOUKAVAINEN, framkommen ensam, främst på scenen.
Jag, Joukavainen, öfvervunnen!
En tapprare än jag är funnen;
Och dock jag andas än! — Och grämelse och harm
Ej förmågan i min barm,
Ej släckt mitt ögas ljus! Hur kan med Riddarns mildhet
Förenas sådan kraft? — Nu blygs jag för min vildhet.
Mitt segervissa mod mig fram mot honom dref;
Han mig på lifvet sprang. — Jag föll, och fången blef —
Men huru fången? — Ej förnedrad,
Ej skymfad. — Nej, tvärtom af fienderna hedrad.
Ej hämd för Kyros brand. — Jag, här bland Finske män! —
Det är en högre dygd, jag kände icke den.
CHOR af Allmogen till Joukavainen.
Herre, hvars tapperhet alla berömma,
Stå ej så dyster, dela vår ro.
Sök ibland oss att Er olycka glömma,
Kom ibland oss att bygga och bo.
DE SAMMANSVURNA, till Joukavainen.
Forntida Gudar vi, lycklige, glömma
Kring denna kulle i christelig ro.
JOUKAVAINEN.
Fången kan icke sin olycka glömma,
Tvungen af segrarens vink att bero.
CHOR af Allmogen.
Svenskarna mottaga mandomen, äran,
Som sine bröder, det känne vi;
Och hvar och en, som blir christen till läran,
Hyllas och skyddas och genast blir fri.