DE SAMMANSVURNA.
Trefnad och ödmjukhet alstrar den läran,
Ljufligt att lyda och kalla sig fri.
JOUKAVAINEN.
Fåfänga maningar! Veten att äran
Följer blott styrkan, som känner sig fri.
TUISKO.
Vår fordna Furste, han, som ifrån denna kulle
Uttalat Guda-ord, och tjusat med sin sång,
Han kommer, Finnar, varen vördnadsfulle,
Och stören ej den gamles gång.
FJERDE SCENEN.
DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN. EMOINA.
WÄINÄMÖINEN.
Fosterlandskänsla, Guda-flamma,
Som lättar tyngden utaf mina band,
Du återstår ännu, du är ännu densamma
Du fordom varit! — Sköna strand,
Ej mer densamma du! — Förtyngd af Riddarmuren,
Är ej så fri, som förr, naturen.
Dock ännu hög står mina fäders graf.
Folk, som mig segrarn nalkas låter,
Se en förjagad Drott framstaplar till dig åter,
Stödd af sin dotter och sin vandringsstaf.
En dyster hamn från fordna tider,
Han emot ättehögen skrider,
Beröfvad allt hvad förr han ägde här
Ett rum, ett litet rum, att hvila han begär.