Min harpa skall ej mera klinga,
Du helga kulle, från din höjd;
Och känslan sig mot molnen svinga,
Som fordom vid naturens fröjd.
Då framkom allt hvad skapadt andas
Med ilad flygt, med störtadt språng
Då såg man lamm med ulfvar blandas,
Att lyssna, tjuste, till min sång,
Och fiskarna i fjerden spritta;
Och Sjöfrun maka sig på strand;
Och björnen fram ur skogen titta;
Och masken kräla opp ur sand.
Och fält och lunder sig beskruda
Med lifvad grönska, färgors prakt
Och stjerne-rymden hördes ljuda
Om jordens tjusning, Ukkos makt.
Men snart…
Med stormvindens fart —
Sågs blodströmmar gjutas,
Och sällheten slutas
I Borgtornets natt;
Der Jätten bevakar,
Med svärdvana drakar.
Vår röfvade skatt.
EN MAN af de sammansvurna, som smygt sig till Wäinämöinen, hemligt.
Låt harpan få klinga
Från Junturis topp,
Och svärd skola svinga
Ur grafvarna opp.
WÄINÄMÖINEN, som lyssnat, utbrister med smärta, högt.
Den eld är förkolnad
Mig Gudomen gaf.
Jag är blott en vålnad
På frihetens graf.