Allt hvad jag sett och hört i dessa sköna dalar,
Om Riddarn med förtjusning talar.
Med hvilken skonsamhet bemöttes ej min far
Som fången, af förtviflan slagen,
Uti sitt sista hopp bedragen,
Ett mål för Riddarns omsorg var.
Och hvilken omsorg! Ömheten och styrkan,
Som lugnar sinnet och som hjertat rör,
Förente sig deri. O! det min plåga gör,
Att ej min tacksamhet får sträcka sig till dyrkan! —
Till dyrkan — ja, jag känner här,
(lägger handen på hjertat)
Att han mitt hjertas afgud är.
Min själ är ren, det vet du store
Försonare och Gud, på hvilken Riddarn tror.
Det förekommer mig som han din afbild vore.
Din lära, tolkad af min bror,
Sig väg till mina känslor banat,
Med lidelser jag rönt, med dygder som jag anat.
Gjut äfven i min faders bröst
Din höga sanning och din tröst.
(Hennes åtbörder röja en brinnande och stum andakt.)
CHOR af Tärnor.
Försökom skingra denna smärta,
Som herrskar i dess ädla hjerta.
(De närma sig.)
Hon synes vara stadd i bön.
Hvad hon är ung, hvad hon är skön!
(Emoina, som hört de sista orden, sansar sig under synbart bryderi.)
CHOR af Tärnor.
Då Sverges Kung din fader unnat
Det skydd, som Riddaren förkunnat;
Sänk ej din blick mot jorden ner.
Sköna Furstinna, sörj ej mer.
EMOINA, märkande ett korss, som den främsta Tärnan bär på bröstet.