»In nuce och in perpetuum; – min bror har emellertid mycket rätt däri, att det är af hög vikt att ståndet handlar conjunctis viribus, i synnerhet i frågor som denna, hvilken rör landets sanna förkofring.»
»Lyckliga konjunkturer synas, Gud vare lof, alltmera närma sig ...»
»Min ärade bror menar att krig och undergång kan lättare än eljes beredas vårt land?» afbröt biskopen.
»Vare detta långt från mig, men jag tror att man kan bringa landet till välmåga.»
»Jag känner alltför väl, hvart ni hattar vilja komma med edra fraser om långsamhet och stillasittande», sade Juslenius, i det han reste sig från sin plats och såg den andre forskande i ögonen, »men förr än jag med min röst bidrager till att hetsa folket till krig mot ryssen, förr må hela mitt stift förklara mig vara en ovärdig förkunnare af Guds ord.»
»Är det då icke förenligt både med Guds och människors lag, att de svaga söka finna de konjunkturer, med hvilkas hjälp de kunna återtaga från den starke hvad han med orätt röfvat till sig? Har icke ryssen genom tusende illistiga konster gjort det sista fredsslutet endast till en död bokstaf? Hvem vet väl om han icke redan rufvar på att genom ett plötsligt öfverfall bortröfva ännu mer? Och slutligen, hur har han icke behandlat dem af allmogen, som han röfvade bort under kriget?»
»Sant nog, han framgår grymt, där han får makten, men han är den starke och vi de svage, och mig synes därför klokast att vi med kristligt tålamod vänta och bida på Hans hjälp, hvilken säkerligen en gång skall bistå oss.»
»Har då icke Han redan nu gifvit oss det rätta tillfället? Äro icke konjunkturerna nu så gynnsamma, som de någonsin kunna vara? Turken har ju förtärt ryssens bästa krafter och våra soldater skola för öfrigt nog än en gång veta att slåss mot tio moskoviter!»
»Eländigt prat från ungdomen på riddarhuset», svarade Juslenius och fäste ett par skarpa ögonkast på den talande. »Vi äro ju ännu knappt så starka, att vi kunna stå på våra egna fötter, långt mindre kämpa mot en mäktig granne. Men det är lätt att se hvarthän I viljen drifva folkandan, och vår Herre lärer nog också en gång komma att straffa öfvermodet.»
»Mirabile visu, håller vår Herre naturligtvis endast med ryssar och engelsmän, fredskrukor och mössor», inföll Sinius, som hade svårt att längre spela sin rol som underhandlare. »Om annat hederligt folk, som vill offra lika mycket för ett älskadt fosterland, heter det, att det skall förgås som Sodom och Gomorra endast för att det hyser en rättmätig tanke på ett snart återtagande af våra förlorade provinser. Det skall dock till slut nogsamt visa sig», fortfor han efter en stunds tystnad, »hvilket parti, som vill sitt lands uppkomst och förkofring, det som vill gå i ryskt ledband och dansa för engelska guinéer eller det som sträfvar att framför allt vara svenskt; och svenskt är det att vilja stå på sin rätt och återtaga hvad våldet bortröfvat ...»