Af de samtalande personernas dräkter kunde man förstå att de tillhörde det högvördiga prästeståndet. Deras ända till halsen igenknäppta svarta rockar med de hvita, flere tum breda nedhängande kragarna, de svarta kalotterna, som endast tilläto en krans af stripigt hår sticka fram rundt om ansiktet, angåfvo nämligen otvetydigt att så måste vara förhållandet. Båda hade synbarligen för länge sedan öfverskridit mannaålderns gräns och åren hade gått fram med djupa fåror i deras anleten. Men motståndet mot ålderdomens härjande hand hade varit olika. Hos den ene, den högvördige biskopen Juslenius, hade det varit kärft, vresigt, och hans anlete bar nu efter slutad strid en nästan asketisk prägel. Hos den andre åter, prosten Sinius, hade det varit mjukt, elastiskt, eftergifvande men på samma gång segt, och uttrycket i hans fylliga ansikte gaf också till känna att det måste finnas kvar inom honom en god portion af lefnadslust och förnöjsamhet både med sig själf och andra.
Deras blickar, som ofta mötts under samtalets gång, lade denna skillnad ännu skarpare i dagen; ty då den förres talade om den flinthårda viljekraften, de stålsatta grundsatserna, hvilka ingenting fick ändra, tydde den senares i stället på en lika hög grad af godlynt undfallenhet för andras kraftigare viljor.
Det hade rådt en stunds tystnad, då Juslenius, efter att hafva kastat en hastig blick ned på gatan, vände sig till sin kamrat, som långsamt bläddrade i en tjock foliant, med orden:
»Min ärade broder säger alltså att både Plato och andra forntidens vise hafva talat om Terra atlantis, hvilken Atlas skulle hafva burit på sina axlar, och som skulle hafva inneslutit en himmel med trädgårdar, där frukter af guld och ädla stenar växte. Men hur kan väl detta bevisas? Af hvad som är kan man nog sluta sig till hvad som har varit, och visserligen är det troligt att det funnits en tid, då alla växter gått fram ur sina första frön och alla djur ur sina ägg – men att det land, som först fick skåda denna härlighet, varit våra förfäders, därom är jag icke på något sätt öfvertygad af hvad min ärade broder nyss anfört. – Godt och väl alltså», tillade han, i det han reste sig upp, »hvad min ärade broder anfört om åtskilliga författare – och vare det långt ifrån mig att på nytt vilja jaga gallan i blodet på en gammal vän genom att blotta den lucka, som klarligen och tydligen kan märkas i argumentationen – men så länge det icke till fullo, hoc est in logico, kan bevisas, hur förvandlingen från en leende lustgård till ett land af is och snö är försiggången, är jag af motsatt mening.»
»Salig Olof Rudbeck och flere andra vidt fräjdade auktoriteter hafva likväl påstått», inföll Sinius med ett godmodigt leende, »att Sverige var de gamles Manhem och att detta var ett paradis och en boning för gudar; samt att både Pallas, Flora och Venus, för att icke tala om andra lustgudinnor, där blifvit födda och uppammade samt lefvat tillsamman med de andra svenska fruntimren och först i en senare tid flyttat sig längre ned åt södern.»
»Dumt snack, om Rudbeck så talat», svarade biskopen häftigt. »Utan orsak och medel, hvad verksamhet finnes i naturen? Då de hedniska poeterna tala om paradiset, kalla de visserligen, som min ärade broder säger, tiden för en stadig vår, ver temporis, ver ætatis, ver mundi, ver æternum – men huru kunna vi väl finna de orsaker och medel, som af ett paradis med växter, frukt och timlig ljufvelighet i största öfverflöd gjort ett sådant island likt vårt?»
Den något öfverlägsna ton, hvari denna fråga framställdes, kunde emellertid ingalunda rubba den andres godmodiga lugn.
»Homerus, poeternas rätte fader, bevisade ju solklart», svarade Sinius säfligt, i det han lutade sig fram öfver bordet, »att både Flora, Pan, Pomona, Venus och Pallas haft sitt tillhåll här i norden. Tiden, då de vistades här, har ju till och med fått namn af guldåldern; sedan kom silfveråldern, därpå koppar- och järnåldern och ...»
»Leråldern», inföll Juslenius skrattande; »ja, jag känner fullständigt terminologien och har till och med nyligen läst min ärade brors senaste disputation om »Theoria telluris eller planeternas första tillkomst och söndring från sitt Chaos» – men min käre broder skall icke taga hett vid sig för hvad jag nu säger», tillade han, då det ändtligen syntes på prostens röda ansikte att han icke var alldeles otillgänglig för en viss författarefåfänga. »På det att det goda förhållandet oss emellan icke må förspillas på sådana svårbevisliga hypoteser, vill jag gärna så till vida gifva med mig, att jag tror att Sverige möjligen i forna tider varit, i jämförelse med hvad det nu är, ett paradis och ett Kanaan – samt vill gärna äfven medgifva, att vårt land kunde hafva haft de åbor, som min ärade bror talat om, redan vid Noaks tid. Men låtom oss nu återgå till vårt egentliga ämne och rådgöra om tillståndet, sådant det för närvarande är i landet; hvilket, Gud bättre, är långt ifrån sådant som det borde och kunde vara.»
»Den som vill knäppa nötter med dig», sade Sinius, i det han torkade sig i pannan, »får icke godt om förtjänsten. Näst den långe grefven på riddarhuset med de stora skospännena, känner jag ingen, som äger större förmåga att få min annars lugna galla i jäsning. Men in nuce, hur var det nu med hufvudfrågan? Min högvördige broder är således fortfarande ogunstigt stämd mot våra sträfvanden?»