»Är det ej sent att gå ut? Mina ben äro alldeles styfva.»
»Du är öm om mig i dag, käre Lars», sade Svenske småleende, »annat var det i Krakolla, då du körde ut mig i smällkalla vintern för att härda skinnet.»
»Andra tider det», mumlade Lars för sig själf, i det han ändtligen lyckats tända ljuset, som han satte ifrån sig på bordet.
»Nu ger jag den onde både dig och dina tider», sade Svenske, förargad öfver att han icke kunde få en tydligare anvisning, »se bara till att du själf får något till kvällsvard, skall jag nog sköta mig som jag tål.»
Med dessa ord kastade han på sig sin långa ryttarkappa och var redan ett godt stycke ned i trappan, innan Lars hunnit utbyta sitt mummel till något mera begripligt ordflöde ...
Det var redan mörkt, då Svenske utträdde genom porten; men mäster Rinck var nog artig att i egen person följa honom till Storkyrkobrinken och en gång väl framkommen hit, var det icke svårt att se mäster Geists skylt, som föreställde ett vinfat, och hvilken var inifrån upplyst af en rykande talgdank.
Huset, från hvilket skylten stack fram, var litet och oansenligt. Som det var efter den tid på kvällen, då alla krogar skulle stängas, hade dess invånare troligen redan länge sedan gått till hvila. Endast från ett fönster i andra våningen syntes ett matt ljussken bana sig fram genom vecken på de tätt åtdragna gardinerna.
En stund förut hade i det låga rum, hvarifrån ljusskenet
kom, suttit tvänne äldre män, på hvar sin sida om ett skinnklädt bord, hvarpå ett enstaka talgljus flämtade matt i en stor kopparljusstake, belysande rummets enkla, nästan tarfliga inredning. Denna bestod af en i hvitt målad säng med höga fötter och omgifven af slitna sparlakan af grön slessing samt på den motsatta väggen några höga rygglänstolar, öfverdragna med skinn, samt en stor dragkista, med snedvridna messingsbeslag och sprucken stenskifva. De två öfriga väggarna voro fullsatta med bokhyllor från golf till tak, fyllda med gula och hvita pergamentsband, af hvilka senare äfven en del förirrat sig ned till stolar och bord.