Värden på stället, den välfödde mäster Rinck, jämte ett par rödkindade tjänstflickor i bindmössor och redgarnströjor, hade emellertid skyndat sig att lösgöra de resandes sadelsäckar. Den först nämnde gjorde sig samtidigt underrättad om de resandes namn och karaktär, hvarifrån de kommo, samt frågade, då de sade sig komma från Finland, om öfverresan gått lyckligt, om de glömt att låta visitera sina saker vid Norrtull, om beslagskarlarne varit höfliga, om skjutshästarna från Ensta varit goda att rida på o. s. v., samt skyndade sig därefter, så mycket hans små korta ben förmådde, uppför en smal trappa, för att visa vägen till ett tarfligt möbleradt rum i tredje våningen, där han slutligen lämnade sina nya gäster med många bugningar, önskande dem i all ödmjukhet, som han sade, en lugn och angenäm sömn och hvila under hans ringa tak.
Vi vilja nu dröja några ögonblick, för att gifva läsaren en närmare beskrifning på de båda ryttarne, under det att de, vid det sparsamma dagsljus som ännu lyckades tränga sig in genom de smutsiga fönsterrutorna, uppacka sina små ryttarkappsäckar.
Den yngre af dem båda, eller den som under det samtal, för hvilket vi nyss redogjort, titulerats ers nåd, var en helt ung man – på sin höjd några och tjugu år. Utan att kunna kallas sköna, verkade hans anletsdrag tilldragande på åskådaren för det allvar, paradt med ungdomlig friskhet och oförvägenhet, som de uttryckte. De djupblå ögonen talade både om ett klart förstånd och medfödd karaktärsfasthet och gåfvo i förening med de gula lockarna åt det samma en äkta nordisk prägel. Han var därför en vacker typ af den urgamla Svenskesläkten, hvars namn han bar; äfven hans yttre i öfrigt passade därmed i stycke. Växten var reslig. Hans väl proportionerade lemmar tydde på en för hans ålder icke vanlig styrka. På alla hans rörelser kunde man också märka, att hans uppfostran icke skett under inflytelsen af ett vekligt salongslif, utan snarare i skog och mark tillsammans med björnar och vargar eller med kärfva bussar i fäkthuset eller i ridsalen. Intet af den tidens så i de yttersta detaljer ceremoniösa och cirklade umgängesmanér tycktes hafva hittat vägen till hans läromästare.
Det kunde därför icke förefalla besynnerligt att hans dräkt icke var i öfverensstämmelse med det vanliga bruket utan redan vid första ögonkastet förrådde landsortsskräddarens smak och arbetsskicklighet. Men skulle han än för sin klädsels skull och det oöfverlagda i sina rörelser icke kunna hoppas att vinna jämnåriges beundran på en kunglig assemblé, skulle det varit i hög grad nedsättande för de unga skönheter, som vid denna tid befolkade Västerlånggatans fönsterrader, eller den unga damen i vagnen, om man påstått att deras hjärtan icke klappat varmare vid åsynen af den unge, ståtlige ryttaren i den gamla och välkända Carl XII:s-dräkten med gula uppslag och stora, blanka knappar.
Hvad hans följeslagare beträffar, var denne en af dessa väderbitna bussar, hvilka lika ofta fått sofva under bar himmel vid skenet från bivackelden som under sotad ås. Dräkten var om möjligt ännu mera omodärn än hans herres, och den grofva huggvärjan med det stora, af dubbla byglar bildade fästet kunde snarare tagas för ett stort stekspett än ett vapen ämnadt till tvekamp mellan vanliga människor. Rundt omkring det rödbrusiga anletet framstucko här och där några gråsprängda hårtestar, och de ljusgrå ögonen, hvilka kärft och trumpet plirade fram under de yfviga, i grått och rödt skiftande ögonbrynen, uttryckte på en gång kraft och slughet. Om vi vilja fullända porträttet, måste vi tillägga en stor, i rödt och blått skiftande näsa, hvilken på ett besynnerligt sätt delats genom ett bredt ärr, samt några gråröda skäggstrån, hvilka fåfängt sträfvade att antaga formen af ett stubbigt hakskägg. Bilden, såsom den i sammanhang tedde sig, påminde om en till hälften kolnad ek, som skogsbranden lämnat obesegrad, och som därför föraktfullt blickar ned på den glesa, tvinande ungskogen, hvilken varit nog djärf att träda i stället för de gamla ekarna, hennes forna kamrater.
»Hvar var det, Lars», sade Svenske efter en stunds tystnad, »som min morbror biskopen hade sin bostad? Jag måste redan i afton söka upp honom; ty säkert är han orolig öfver att min ankomst dröjt så länge.»
»Präster och biskopar taga sig icke vid något, som icke faller i tiondepåsen», svarade Lars trumpet, i det han sökte att med ett bristfälligt elddon tända eld på ett talgljus.
»Var det icke i Storkyrkobrinken?»
»Hos handelsmannen Anders Geist – i Storkyrkobrinken – ofvanpå källaren Spanska vinpipan ...»
»Kan jag då få veta hvar vinpipan ligger?» afbröt den unge mannen otåligt.