En lång tystnad följde på dessa ord. Till och med Schulenberg hade tröttnat på att tala med general Stenflycht om sin hessiska pension och det var endast årornas plaskande i vattnet som bröt tystnaden, då slutligen alla på en gång utropade »nu äro vi framme!»
Som ett eko hördes öfver det glada sorlet fröken Liewens stämma: »Mon Dieu! Hvar äro då mina kavaljerer?»
Denna färd från Liljeholmen hade varit ett af de angenämaste ögonblick som Svenske upplefvat. Han tyckte sig allt jämt se sluparne framför sig, huru de, den ena efter den andra, gledo fram i den ljusa sommarnatten och höra hur skrattet och sången genljödo från stranden. Längst bort vid synranden stod den lilla stjärnan, ensam på fästet. En mörk sky skred sakta ned emot henne. Men den gick förbi. Hon skulle alltså fortfara att lysa för honom.
Han mindes vidare hur sången fört honom bort till de ljusa rymder som omgifva människans paradis, hur den vackra fullmånen höjt sig öfver de södra bergen, öfvergjutande den mörka vattenytan med sitt silfverskir under han såg hennes anlete småle emot sig då han talade om sin far och förtrodde henne att han ville blifva lika tapper som han hade varit. Nu tyckte han sig höra igen hennes klingande skratt, då hon svarade honom att hon ju flera gånger om förklarat att hon icke tyckte om andra än tappra kavaljerer ...
Medan han så drömde, hade han kommit till sitt härbärge, och ärnade just inträda genom den på glänt stående förstugudörren, då denna häftigt rycktes upp och en liten pojkbyting, i hamn och häl förföljd af Lars, som höll en stor sopkvast i högsta hugg, var nära att springa omkull honom.
»Nå var då icke så bråd på gröten, din bortbyting», ropade han efter den springande pojken, som stannade och bugade sig, då han fick se hvem den mötande var, »och du Lars, tycker du att det är rätt och anständigt att nappas med sin herre på detta sätt om dörren?» –
Men Lars var inte sen att ge svar på tal; han saknade aldrig ord i mun. Bäst han sutit utanför dörren till sin herres rum, sade han, och putsat knapparna i den blå rocken, hade han fått se den här lilla vettvillingen göra miner mellan spjelarne af trappstaketet.
»God afton junker», sade han, då han märkte att han var uppmärksammad.
Lars hade till förstone inte svarat, då han ansett att talet ej rört honom.
»God afton Herr kung», hade pojken återtagit, i det han sett riktigt illmarig ut och gjort den allra ödmjukaste bugning.