»Trå dig hur du sprätter, ditt lilla yrfä», hade Lars nu svarat med godmodigt grin, i det han tagit honom i noggrannare ögonsikte.
»Alla som voro med gamle kungen, äro kungar i mina ögon», hade pojken fortfarit.
»Ja, du! Hugget som stucket!» svarade Lars, som börjat känna sig allt mera böjd för samtal.
»Ska’ junkern hjälpa soldaterna, då de gå ut i kriget?»
Lars hade svarat på frågan med en stum nick.
»Och er unge herre också? Något till ståtlig karl ... Nådig junkern är hemma hos sig, kan tro?»
Lars, som under samtalet tagit upp en gammal strumpa ur byxsäcken, hvarur han sökte ut ett af de minsta mynten, och slutligen stannat i valet mellan tvenne olika slitna runstycken, hade plötsligt lystrat till vid denna fråga. Därpå hade han slängt slanten nedför trappan, i det han ropat, »där har du för dina komediantkonster, ditt lilla kräk.»
»Det ingen vill ha’, vill ingen ta», hade pojken svarat med ett skratt, utan att bry sig om den kastade penningen, som skramlande for nedför alla trappstegen. »Det skulle vara roligare att se en sådan hög herre som ni, junker, på ert slott», hade han fortsatt med ett försmädligt grin, »och se hur ni jagar, fiskar, äter, dricker, kräfver in bonderäntorna, sofver, äter, dricker om igen och slår drängar och pigor.»
»Nu kan det vara nog med den psalmversen, sa’ klockaren, bröt halsen af sig», hade Lars svarat. »Lagar du dig icke nu din väg, skall hin rida dig. Nådig herrn kan komma i hvarje ögonblick.»
Därpå hade Lars lagt ifrån sig arbetet och rest sig upp.