»Är nådig herrn då inte hemma?» hade pojken frågat, i det han fäst sina plirande ögon på Lars.
»Din utbasade tjufpojke! Jag skall lära dig att narras med mig och få mig att säga mer än jag vill.»
Han hade i detsamma rusat upp för att gripa pojken i kragen, men denne hade, smidig som en ål, glidit ned utför trapporna och skulle just springa ut på gatan, då, såsom är nämndt, Svenske inträdde.
»Ers nåd kanske icke håller sitt ord», sade pojken, då Svenske, sedan Lars berättat deras samtal, uppmanade honom att komma närmare, lofvande att intet ondt skulle vederfaras honom. »Ers nåd gör kanske med mig som en annan viss hög person i Carlbergsparken, som först lockar en till sig med pepparnötter och candisocker, för att sedan fjädra en värre än mäster Lemartin, då han skall till att lära någon att fjädra en kapun – eller som den engelske ministerns fru i Kniggeska huset gör med hundarna, som hon först lockar med sockerbröd innanför järngallret, för att sedan hugga hufvudet af dem.» –
»Tyst, din lille skräflare», sade Svenske, nyfiken att få höra hvad pojken hade att förtro honom, »jag ger dig mitt hedersord på att intet ondt skall hända dig.»
Detta löfte tycktes innebära tillräcklig säkerhet, ty pojken följde nu Svenske uppför trappan och in i hans rum, där det icke varade länge, innan han fängslade Svenskes hela uppmärksamhet.
Genom förräderikommissionen hade hattpartiet, så berättade pojken, fått reda på de hemliga möten som biskopen, hans morbror, haft med engelske ministern hos ålderman Smedman, som därför följande afton skulle arresteras i samma ögonblick han stode i begrepp att mottaga de engelska subsidierna. Pojken visste det bestämdt, ty han hade hört det med egna öron och han berättade för Svenske huru han, sedan lång tid tillbaka, hade tjänat biskopen med dylika rapporter samt nu senast från franske ministerns kök skaffat honom flere underrättelser, för hvilka han fått mycket beröm.
Till en början visste Svenske icke rätt hvad han skulle tro om denne besynnerlige rapportör och sporde därför endast hur hans morbror fått fatt på honom. Men pojken svarade öppet och utan tvekan att det skett, då hans mor för några år sedan skulle brännas som trollpacka, anklagad för rätta därför att råttorna spökade i linväfvarens bakport.
»Det var vid den tiden», sade han, »som så många andra af hennes tro foro bort med det stora fartyget, för att undgå prästernas förföljelser. – Min stackars mor kunde ej följa med, då hon var fängslad i smedjegårdshäktet, där, som hans nåd vet, man hänger dem nakna med armarna mot kalla muren, så att endast en tå i sänder kan röra vid det vattenfyllda golfvet, eller vaggar dem i pinnvaggan.»
»Var det där som min morbror fick fatt i dig?»