»Ja, hans nåd; – och sedan skaffade mig en vacker fröken, hvars vagn åkte öfver mitt vänstra ben, en plats som stekpojke hos franske ministern. Det var hon som skickade mig hit.»
Denna sista upplysning stadgade Svenskes uppfattning om sagesmannens pålitlighet och han affärdades därför med mycken vänlighet och en vacker penninggåfva.
»Glöm ej i morgon afton», sade pojken med ett belåtet grin, i det han sprang nedför trappan.
»Eller rättare i afton», sade Svenske för sig själf, i det han stängde dörren efter honom; »det är ju redan långt öfver midnatt.»
XII.
»Nå, Bisot, hur var det? – Hvem skulle leda konferensen på Packartorget?» – frågade St. Severin, i det han lockade till sig en liten King Charles hund, som stack fram sitt lurfviga hufvud ur en liten prydligt arbetad hundkoja vid fönstret i hans kabinett. »Är det Wreden eller någon annan misstänkt person?»
»Nej, icke så väl, ers excellens», svarade den tilltalade, i det han sänkte sitt smilande anlete ödmjukt mot golfvet. »Det är prästen – räfven med det rakade fårhufvudet.»