»När han hade de där vännerna med sig förra gången», inföll en af lakejerna med förnumstig min, »hittade jag en platå med pudding under en gammal repkjortel i förstugan.»

»Ja, det torde vara rådligast att se efter om något försvunnit», sade hofmästaren, i det han gjorde tecken åt de andre att följa sig. »Grefvens ena skospänne låg i morse framme på bordet i kabinettet!» –

Hattpartiet skulle hafva jublat af glädje, om det haft kunskap om att man var så nära att gripa på bar gärning en af dess farligaste motståndare. Men ännu kände endast ledarne till saken. De hade emellertid allt ordnadt för ett hastigt spridande af nyheten om förrädarens häktning. Och berättelsen om den stora fara, hvari landet sväfvat till följd af hans brottsliga förbindelse med engelsmännen, låg färdigtryckt i flere hundra exemplar. Då Bisot styrde sina steg nedför Drottninggatan utvisade hans leende anlete att han ansåg det fälttåg, han planlagt, redan vunnet och det fyrdubbla honorariet förvärfvadt.

Vädret var icke behagligt. Regnet flöt i strömmar och ingen vandrare syntes till på den smala, af låga hus omgifna gatan. Endast fyra eller fem af dessa voro trevåningshus, återstoden utgjordes af låga, rödmålade hus af trä eller korsvirke, täckta med tegel. Små grönsprängda, kittade rutor, infattade i låga fönster, hvilka i de nedre våningarna för det mesta endast höjde sig obetydligt öfver gatan och voro för sedda med väldiga fönsterluckor eller tjocka framskjutande gallerverk, stora höga portar med ofantliga portklappar, sneda vindskupor och en fullkomlig brist på takrännor voro för öfrigt deras mest i ögonen fallande yttre kännetecken.

Det var icke rådligt, vare sig för Bisot eller någon annan, att se för högt i vädret. Rännstenen, med sin afgrund af brunt gyttjigt vatten, flöt midt på gatan och det var icke angenämt att komma honom för nära. Man hade ännu icke hunnit bortskämmas med en sådan renhållning som nyss införts i Paris. Hvem hade väl för öfrigt ondt af den stora smutshögen, på hvilken Bisot nyss höll på att falla omkull, om icke mäster Beckius, guldsmeden borta i hörnet, och han tyckte nog att hans tomtlinie redan var lång och dyr nog förut att hålla ren? Men inga lyktor, frågar ni? – Icke häller på de mörka höstkvällarna? Jo, på Riddarholmsbron funnos nu mera, som enhvar visste, två, som nyss blifvit utställda, och hvilka, som det sades skulle lysa hvarje kväll hela vintern igenom då icke månen sken. För öfrigt var hvarje välburgen person af societeten skyldig att låta sitt husfolk följa sig med handlykta. De båda oljelyktorna voro därför stockholmarnes glädje och stolthet och de behöfde sannerligen denna tid något att glädja sig åt. Månget husfaderligt påbud af den höga öfverheten var nämligen icke af den beskaffenhet, att det kunde väcka denna känsla hos dem. De fingo icke gå på svag is, ty då utsatte sig den felande för att få sitta tre timmar på trähästen, de fingo icke, med samma utsikt till straff, röka tobak på vissa broar eller allmänna platser. Körde eller red någon i traf, kunde han, om olyckan var med honom och statstjänarne uppmärksamma, få plikta med fyra par spö och en timmes ridt på trähästen, eller, om han var af adel eller herreklassen, med 40 mark. Nyttjade någon mångfärgade, fasonerade eller utländska sidenband, pliktade han 100 daler; om han bar kläder af annan snitt än den som lagen föreskref eller om han, äfven om detta icke var fallet, hade glömt att låta stämpla dem, var lag samma. Han fick icke nyttja flere maträtter eller andra sorters vin, än som lagen tillät. Om någon åt en karamell af utländsk tillverkning eller satte på sin sons rock för stora knappar eller på sin egen för bred sammetskrage, strax kunde han anklagas för kämnärsrätten. Om han eller hon tillhörde tjänstefolket och nyttjade sidentyg som icke var aflagdt efter husbondefolket, kunde plikten uppgå ända till åtta dagars fängelse och förlusten af halfva årslönen, utom själfva kläderna, hvilka i alla händelser voro förbrutna. För att vara öfverheten riktigt i lag, borde han låta bära sig i portschäs, om han än älskade åkdon aldrig så mycket, på det att bruket af hästar och vagnar måtte aftaga; och hans fru hade ej lof att bära styfkjortel till längre vidd än fyra alnar, om hon icke förut antecknat sig på den lista, som statstjänarne buro omkring i husen, och erlagt den stadgade afgiften. – Det var ju icke underligt, om under sådana förhållanden ett par oljelyktor vid Riddarholmsbron kunde uppväcka allmän förtjusning.

Bisot hade hunnit till hörnet af stora Vattugränden, hvilken denna tid gjorde skäl för namnet, då riktiga små bäckar af regnvatten nedstörtade på ömse sidor om de långa trappor, som ledde upp till Brunkeberg. Han såg sig oroligt omkring åt alla sidor innan han vek af inåt gränden, liksom skulle han hafva anat några förföljare i närheten; därefter svepte han kappan närmare kring sig, tryckte den lilla, trehörnade hatten djupare ned i pannan och skyndade med snabba steg uppför trapporna och mot det lilla rödmålade vakthuset högst uppe på sandåsen. Här stannade han ånyo och lät höra en sakta hvissling, hvilken strax därpå besvarades.

»Allt är i ordning, ser jag», sade Bisot med låg röst, då en liten pojke i detsamma smög sig fram från andra sidan huset.

»Ja! De skola träffas i afton, ers nåd.»

»Misstänka de något?»

»Icke det minsta.»