»Hvar skall du säga att du varit så här sent?»
»Hos Bäckens i spökhuset», svarade pojken med ett illmarigt grin, »då blir mäster spökrädd, och när han tänker på spöken blir han alltid beskedlig.»
Bisot gaf pojken ett mynt och fortsatte därefter sin väg utför den branta sluttning, som förde ner mot Malmtorgsgatan och Norrmalmstorg.
I ett af vakthusen nere vid broarna gick det samtidigt ganska lifligt till och sången ljöd därifrån så att det hördes öfver hela torget:
Wår fröjd och wårt kif,
wårt långsamma lif,
är en hastig dröm.
Ty låtom oss dricka, ja swärja och dundra,
hwar kwäll som morgon beskänkte bli!
Må narrarna skratta och gärna undra,