Det hade varit i ett anfall af öfverilning, som åldermannen erbjudit sitt hem till mötesplats för den farliga underhandling, som skulle knytas mellan mösspartiet och engelska regeringen. Den stund han lofvade det hade han också bittert ångrat mer än en gång. Han var en hederlig och rättskaffens borgare af gamla slaget, sade han ofta till sig själf, som visserligen af allt sitt hjärta önskade sitt lands uppkomst och förkofran, men som därför icke kunde förstå hvarför hans person behöfde tagas i anspråk och hans lif löpa fara för politiskt prat, som det, när allt kom omkring, icke kunde vara något allvar med. Ty, när han tänkte närmare på saken, hvad gjorde det väl om Sverige eller ryssarne hade Finland. –
För honom kunde de senare ju gärna få det – ja, hela Sverige om det knepe. Han kunde ju aldrig få något obehag däraf. Tvärtom; tullen på talg och hampa skulle försvinna, intet krig skulle draga folket ur landet och fördyra arbetskrafterna – däremot skulle mäktiga herrar komma, som kunde tukta adeln och ståndspersonerna – dessa öfversittare i pudrade peruker – och tvinga deras högförnäma damer att knappa in något på styfkjortlar och roberonder. Hans gamla gumma, kantänka, måste kyssa nådig grefvinnans kjortelfåll, för det nådig grefvinnan varit så nådig och lånat hans vackra slup.
Nej, ryssen kunde gärna komma. Biskopen talade så vackert om språket och religionen och hvad våra förfäder varit. Men inte visste han om de varit fåglar eller fiskar. Ryssarne hade ju präster också, och språk likaså, och hvad behöfde man för öfrigt tänka på hvad som skulle komma om hundra år.
Nej, som sagdt, han var en gammal och välmenande köpman, som gjort rätt för sig efter bästa förmåga och icke lurat sina kunder mera än som bruket var hos andra yrkesmän; och vår herre skulle nog förbarma sig öfver honom såväl som öfver alla de andra – och nu hade han varit så dum att låta narra sig af dessa ränkmakare att låna sitt hus till hemliga öfverläggningar!
Hvad skulle väl följden blifva? En vacker dag skulle allt upptäckas, hans bod stängas, hans varor säljas på kronoauktion och hans hus falla i händerna, kanske på hans värste fiende, Hans Vädergren, midt öfver gatan, som var den argaste hatten inom hela borgarståndet, och som kanske skulle inrätta ett kattuntryckeri där »gamle Smedman» nu hade sitt vackra Danzigkram, under det att gamle Smedman själf finge sitta inom lås och bom på Marstrands fästning, efter att förut fått stå under kåken till spott och smälek för alla packhuskarlarne.
Åldermannen kände en rysning långs ryggraden, då han i detsamma råkade kasta en blick öfver disken ut på torget. Efter hvarje nytt möte med engelsmannen hade dessa rysningar känts allt förfärligare. Nu kände han hur hans kropp riktigt skakade i alla leder och så kom han att tänka på att samma kväll skulle de mötas å nyo. Han kunde inte härda ut längre. Men så kom den tröstegrunden att det lofvats, att detta möte skulle vara det sista. Då skulle allt afgöras och penningarna erhållas och sedan skulle det ändtligen vara slut med dylikt trassel. Väl var det emellertid, tänkte han, att Bisot ingenting märkte den kvällen, då han mötte honom utanför porten, ty då hade det varit nära att åldermannen talat hufvudet af sig.
Detta var emellertid den enda ljusa punkten i hans betraktelser. Men den kom hans anlete att antaga ett visst själfbelåtet uttryck, när han steg uppför den smala trappan till öfre våningen, för att intaga det tarfliga middagsmålet.
Här mötte honom likväl nya ledsamheter, hvilka grepo honom lika djupt, som om planen redan vore röjd och han själf på väg till Marstrand. Hafrevällingen var vidbränd och smöret härsket. Det var nästan i ett anfall af förtviflan, som han slog dörren igen efter sig, midt för sin äkta hälfts näsa och skyndade ner i boden för att, lika hungrig som förut, fortsätta att mäta ut linneväf och bannas på bodgossarne.
Han hade varit för godmodig där uppe, tänkte han. Det vore märkligt, om han icke skulle kunna vara herre i sitt eget hus. Det kunde göra detsamma, hvem som styrde land och rike, men här hemma, där han var husbonde, där finge ingen taga herraväldet ifrån honom, och, under det att han tänkte så, knallade han sig på nytt uppför den branta trätrappan, för att med en häftig spark få dörren till skafferiet att slå upp på vid gafvel. Och man fick nu höra högsta graden af den mandom, som han förstod att gifva sin hesa stämma, då han frågade sin äkta hälft, om hon glömt bort att det skulle komma gäster till kvällen.
»När var det annat än kält och oväsen här i huset», hördes en gnällande stämma inifrån mörkret.