»Det är en sak som icke rör dig, käring», hördes åldermannen svara ännu morskare.
»Ja, Gud skall veta att jag icke mer är ung och behaglig för dig, Göran» – svarade mor Katrina, i det hon, iklädd sitt hvita nattyg, kom fram i dagsljuset. – »Men det kan ingen häller förbli ung en dag i en sådan röfvarkula – då man haft flere barn som jag och ammat dem alla, blir man lätt gammal.»
»Det förstås, du tänker aldrig på våra barn, du Göran», fortfor hon med gråten i halsen, i det hon vände sitt magra ansikte mot honom, »men vår Herre visste nog hur stor syndare du var och därför tog han dem alla ifrån oss» – nu började hon snyfta – »och den lilla Greta Brita, sådan riktig liten änglabit! Och ett sådant vackert lik hon var sedan – men du är en tyrann, en riktig morian är du.»
»Börjas det nu igen», sade åldermannen, nästan bringad ur koncepten af ett sådant ordflöde.
»Börjas? Hvem är det som börjar, du eller jag?»
»Det säger jag dig, Katrina, att detta lifvet står jag icke ut med i längden. Alls ingen ro hvarken natt eller dag. – Utomhus gräl och partier och inomhus kif och gnäll. – Det är mer än en vanlig människa kan härda ut med. – Hur vill du väl – svara då människa – hur vill du att en hederlig borgare skall kunna stå ut därmed i längden – men det är, gudbevars, som att predika för döfva öron. – Kom nu emellertid ihåg, min snälla gumma», fortfor han i lugnare ton, »att vördig biskopen skall komma på besök i afton och att vi måste hafva något riktigt godt till kvällsvarden.»
»Aldrig var det annat», skriade mor Katrina, nu i sin ordning vred, i den mån hennes äkta hälft visade sig lugnare till gemötet, »aldrig var det annat än viktiga besök och hemliga möten. – Bättre vore, synes det mig, att du något mera tänkte på ditt hus och din maka än att gifva dig i sällskap med de höga herrarne ... och godt till kvällsvard, kantänka! – Trå må ta’ mig, om det finns ens så mycket som en spicken fårbog eller ett mögligt skålbröd i huset efter allt ditt herrfrämmande. – Inte sant, säger du? – för mycket penningar, säger du! – Men om du och dina partister sitta hela nätterna i ända, tills tuppen gal, på Kastenhof eller Lyktan eller Tre Remmare och låta det ena ölstopet och den ena bålen marschera in på bordet efter den andra, då är det ingenting att säga därom, förstås – då får jag gudbevars tiga och hålla till godo – hvad min nådige husbonde gör är alltid rätt, förstås!»
Hon gjorde en försmädlig nigning, i det hon tillade: »Det är som prästens ord i kyrkan, det ...»
»Sa, sa, sa – nu kan det vara slut», utbrast
