För hans grofva brott och fel.”
Han skulle fortsätta sin väg för att pröfva sin gissningsförmåga i det stora tvåvåningshuset, då han plötsligt kände sig gripen bakifrån af ett par kraftiga armar och en okänd röst skrek honom i örat:
»Hvarför lopp ni så, herre? Ni sprang ju som en förrädare och så har ni blå kappa och bruna knäbyxor.»
»Hvad vill detta säga, förbannade gatstrykare», röt Svenske till. »Släpp eller skall jag ...»
»Sakta, junker», sade Reiter, som nu framträdde, »och akta er vackert att öknämna kronans vakt. Hvar har ni lyktan? – Jaså, ingen lykta, säger ni – och ni tror att vi kronans ämbetsmän nöja oss med så ringa respekt?»
»Utan tvifvel, munsiör korsgevär», sade Svenske lugnare, då han märkte, med hvilka han hade att göra, »tror jag det. För den som presenterar sig bakom ens rygg kan vördnaden inte vara annat än klen. Om ni inte varit så försiktig att först försäkra er om min värja, skulle jag gerna velat salutera för att sedan nappas med er något litet om fältet ...»
»Stå ej och gapa längre på hans otäcka galgtryne» – ropade Reiter åt soldaterna, som, under det Svenske talade, sågo tvekande på hvarandra. – »Den här fågeln är en riktig ärkeförrädare det höres på munarten. Än en gång skall icke den förbannade kommissionären komma och slå mig på fingrarna för dålig vakt. – Framåt med er, lunsar!»
»Ett ord innan jag följer er», sade Svenske, »säg mig blott hvad meningen är med denna komedi?»
»Komedianterna äro i Bollhuset, herre! Här är rena allvaret. Om ni inte godvilligt följer med, är instruktionen klar: galgen eller krut och kula. Om någon, eho det vara månde, vid förspordt oljud, öfvervåld, slagsmål eller röfveri befinnes utomhus utan att vara försedd med lykta, eller om han har en så kallad blindlykta, skall han genast infångas, såsom skäligen misstänkt, och i häkte insättas och får han skylla sig själf om patrullen kunde komma att lossa af gevären.»
Svenske anmärkte visserligen att man icke brukade gå omkring med lykta midt i sommaren, men han fann snart att disputera icke tjänade till någonting. En röst hviskade äfven inom honom att det möjligen kunde vara hans morbror, som man tagit honom för, och han beslöt därför att godvilligt följa med. Om icke biskopen redan var häktad, kunde hattarnas spejare möjligen ledas på villospår.