»Satans kaniner, så ni glaffa i väg», ropade Reiter flåsande, under det han med värjan i högsta hugg skyndade att taga fatt dem.
»Ni gå ju, edra slynglar, som om ni ginge för betalning. Nej, släpp honom, bussar, och låt mig i stället sköta honom ... Ställ in er i ledet! – Och du, Flinta, kan säga kommissionären att vi redan hafva fågeln i buren.»
»Hör på, unge man», hviskade han i örat på Svenske, då Flinta aflägsnat sig ett stycke, »är ni eller är ni icke den där förrädaren, som underhandlar med engelsmännen? – Kom ihåg att Reiters öga är skarpsynt», tillade han, då Svenske icke svarade. »Ja, skarpsyntare än en kommissionärs, då han vädrar en dukatpåse i fickan på en nybakad riksdagsman.»
»Ni vet», fortsatte han, då Svenske fortfor att tiga, »att det är en osäker tid vi lefva uti och att ingen går riktigt säker på hufvudknoppen ... Helt visst kommer det ej att dröja många dar, innan man gjort äfven min herre odödlig.»
»Så, ni tror det?»
»Reiter», sa’ fänriken, »tag den där prästeförrädaren! För honom inför oss – han har brun kappa och svart peruk – så skola vi sätta honom på Smedjegården.»
»Smedjegården? – Har jag brun kappa och peruk? Ha präster uniform?»
»Hvad dräkten vidkommer, är det tids nog att tala om den, sedan man sett den vid skenet från ett vaxljus i ett annat rum. Jesuiter och förrädare bör man icke tro mera än jämnt. Munsjör Reiter är ingen narr – när man är gammal i gården, känner man gåsungarna på gången. – Men det vore i alla fall okärt, herre, om vår bekantskap snart skulle taga slut. Ni är en ståtlig ung man och om det är sant hvad folk säger, lära sådana som ni kunna göra guldstänger af fästningsgallren?»