»Hör på, min vän» – ropade han åt en pojke, sedan han låtit sina ögon en stund uppmärksamt öfverfara husraderna på båda sidor om gatan – »kalla de icke denna gatan Regeringsgatan?»
»Jo men så, käre herre», svarade pojken, som spratt till då han hörde den barska rösten bakom sig.
»Nå, då vet mans väl, hvar hennes högvälborna nåd fru Buddenbrock logerar?»
»Hon logerar i röda huset där borta. – Om herrn klappar på porten, lär strax någon komma och öppna.»
»Om jag känner krutet rätt», mumlade Lars, då han, följande pojkens anvisning, inträdde genom porten till det nämnda huset, »lär hon icke komma att ge många goda ord ifrån sig. Men skam i den som icke står i sina skor.»
I nästa ögonblick befann han sig inbegripen i ett lifligt samtal med friherrinnans kammarjungfru.
»Kalla mig lika väl munsiör som herre» – sade Lars vresigt – »för jag kännes lika litet vid någotdera. – Svara mig blott, jungfru näsperla, om ni vet hvar man gjort af min unge herre.»
»Kära junker, eller hvad ni är för slag, jag har ju sagt för tredje gången att jag aldrig sett er herre eller ens hört hans namn nämnas.»
»Smek mig icke med granna titlar; jag håller inte af så’nt aperi. – Säg mans strax om ni vet hvar min herre håller hus.»
Lars antog nu en bister uppsyn och hans kopparfärgade näsa fick, under det han talade, en allt starkare skiftning i blått.