»Fy, min herre! Ni skrämmer mig ju riktigt med edra impertinenta ögon!»
I det hon yttrade dessa ord, tog hon några hastiga steg tillbaka. När Lars nu följde efter blef hon så förskräckt, att hon uppgaf ett anskri och föll raklång på golfvet.
Det högljudda samtalet i förstugan hade emellertid väckt uppmärksamhet. Laforme, som för tillfället aflade en af sina vanliga förmiddagsvisiter, skulle just öppna dörren till förstugan för att se efter hvad som var på färde, då Lars klef öfver tröskeln och tvang honom till reträtt. Nu vardt det fröken Liewens tur att falla i vanmakt, och själfve Laforme kände en viss oro i hjärttrakten, på samma gång hans eleganta chagrinskor gjorde några besynnerliga pas åt sidan.
Lars lät icke oroa sig af de innevarandes bestörta miner. Utan att fästa sig vid Laformes gester och prat, som han för resten inte begrep, klef han på med fasta steg öfver golfvet och ställde sig, sedan han dragit hatten af hufvudet, med sin vanliga tvärsäkra min framför friherrinnan.
»En så täck och ung fröken», tänkte han, då han i detsamma fick se Ulrika vid ett af fönstren. »Denna måste det vara.» Därefter, ihågkommande sitt ärende, sade han kort och kärft:
»Jag söker min unge herre. Han har icke varit hemma på ett helt dygn och har säkert råkat ut för något trollty. – Nu så tänkte jag fråga hennes högvälborna nåd, om ni vet hvar han håller hus?»
Friherrinnan, som väntat sig något helt annat af denne våldgästning, kunde icke återhålla ett leende vid den oväntade frågan.
»Hvad heter då din herre?» frågade hon, då Lars, efter att hafva framsagt sin fråga, molteg.
