Nyheten om krigsförklaringen spred sig med stor hastighet i staden. Öfverallt vardt det ett vimmel af glada människor. Alla kaffehus och källare voro öfverfulla. Man trängdes otroligt i de smutsiga lokalerna och höll tålmodigt till godo med det dåligaste vinet, i yran af att få fira en så glad dag. Det talades inte om annat än hämnd på ryssen.
De yngre af adeln lade i dagen sina fosterländska tänkesätt genom att ströfva gatorna omkring i patruller till häst och fot, för att näpsa, såsom det hette, landsens förrädare, men egentligen för att föra oljud och öfverfalla fredliga borgare.
Och hvilken mängd af nyheter och lösa rykten! Mösspartiet, hette det, hade velat lämna landet i fiendehand. Ryska ministern, visste andra berätta, hade uttagit flere hundra dukatpåsar från banken och utdelat dem i strutar, så lagda, att de liknat de strutar hvari skovax försåldes, o. s. v. När utdelningen egt rum visste man, äfvensom att det skett i ålderman Smedmans gård, som därför tagits i beslag af förräderikommissionen.
Alla dessa och ännu flere rykten hörde Svenske, då han styrde sin kosa öfver Riddarhustorget. Den senaste natten hade icke varit angenäm för honom. Detta oaktadt var det med en leende och belåten min som han betraktade de jublande folkhoparna. Orsaken var följande. När han, i vanlig ordning, tidigt på morgonen uppkallats till förräderikommissionens förmak, för att svara på anklagelsen att hafva plägat förtroligt umgänge med rikets fiender och hafva »i löndom velat belacka och beskymfa Kongl. Maj:ts Råd och Riksens höglofliga ständer», hade man icke väl hunnit börja förhöret med honom, förrän bud kommit från kanslipresidenten att den häktade först skulle inställas inför honom på hans ämbetsrum.
»Det kan naturligtvis ej vara sant hvad ryktet vetat berätta», frågade denne vänligt, då Svenske inträdde, »att min unge vän glömt sitt fäderneslands välfärd för utländingens förespeglingar?»
»Ers excellens – jag tackar er af hela mitt hjärta för er välvilliga förmodan. Jag är fullkomligt oskyldig.» Svenske talade öppet och oförskräckt.
»Så har jag hela tiden trott, men huru kommer det sig då att de svåraste bevis tala häremot. Ni har plägat umgänge med vänner af partiet och ändock vägrat att tillhöra det. – En anklagelse för spioneri ... – Ja, vare det långt ifrån att jag tror något sådant», afbröt han sig, då han såg hur vreden färgade Svenskes kinder, »men det är ur mera än en synpunkt fördelaktigt att unga män förklara sina färger för oss äldre, på det att vi må kunna känna dem.»
Rodnaden, som uppsteg på Svenskes kinder då Gyllenborg talade om spioneri, försvann vid denna sista anmärkning och tycktes lämna kvar ett uttryck af villrådighet. Skulle han taga steget fullt ut? Men att ingå i hattpartiets led, var att fullständigt bryta med sin forne välgörare, den gamle biskopen, hvilken med mycket oblida ögon sett att han slutit sig till de unge af hattpartiet. Skulle han däremot neka och utsätta sig för en rannsakning, vore ju detta det samma som att bekänna att han visste något om sin morbror, ty ingen kunde hafva nog starka nerver att motstå de ohyggliga medel, som kommissionen hade till sitt förfogande för att utpressa sanningen. Det låg också en viss darrning i rösten då han svarade, att han ännu icke haft tillräcklig kännedom om partierna. Han ville därför endast kämpa, såsom hans far gjort, för konungen, hvars parti vore det enda som han ville tillhöra. Genom att sluta sig till hattpartiet skulle han skjuta ifrån sig sin frände och välgörare biskop Juslenius, hvilken, som hans excellens nogsamt kände, var en ifrig anhängare af mösspartiet.
»Vackert och ädelt tänkt af min unge vän», sade Gyllenborg vänligt – »men då fosterlandet är i fara, måste plikter mot enskilde sättas i andra rummet. – Vår nådige konung har särskildt räknat på sin finske våghals, som han kallar er.»
»Hör Hans Maj:t också till hattpartiet?» frågade Svenske förvånad.