»Dit höra alla, som hafva gamla Sveriges ära för ögonen.»
»Om kung Fredrik är med, är äfven jag med», utbrast Svenske med värme.
»Således har min unge vän icke längre lust att gå i vägen för sin egen lycka», sade Gyllenborg småleende, i det han klappade honom på axeln. »Det gläder mig!»
»Jag vill nu anförtro honom», tillfogade han i samma ton, »att Majestätet väntar med otålighet att få lägga ett af dessa diskreta uppdrag i hans händer, hvilka alla önska, men få kunna utföra. Vår vän generalen i Finland lär vara omgifven af mösspartiets spioner. Ni är utsedd att öfverlämna ett viktigt bref från kungen, samt sedermera vara Buddenbrock en trogen och tillgifven adjutant. Om några brottsliga stämplingar komma till synes, böra de skyndsamt inrapporteras till mig.»
Det var för Svenske lättare att lofva detta än att svara på den första frågan.
»Och om kungen skulle tala med er om Buddenbrocks familj», tillade kanslipresidenten, i det han vänligt klappade honom på axeln, »skall min unge vän noga väga sina ord, ty kungen är tokig i vackra flickansikten och fröken Ulrika är en satan så söt unge.»
Den glada sinnesstämning, hvari Svenske befann sig, ökades efter det samtal som han sedermera hade med konungen. Då han nu vandrade tillbaka öfver torget, kände han därför god lust att taga hela världen i famn. Blott en enda mörk punkt oroade hans sinne. Denna var biskopen. Hade hans morbror undgått sina ovänners förföljelse, eller hade också han måst öfvergå till kungens parti? Han måste genast söka honom, tänkte han, för att få svar på dessa frågor och anförtro honom sin lycka.
På en man sådan som biskopen hade krigsförklaringen verkat som ett åskslag. Hård, oböjlig och ensidig, hade han endast skådat framåt den bana, som han själf utstakat, och i hvilken han skickligt förstod att leda sina partivänner. För hans kraftfulla motstånd hade hattarna på sista tiden måst hejda sina anlopp och det hade synts alltmera sannolikt att mössorna snart åter skulle komma till makten. Då kom helt oväntadt denna våldsamma omkastning i sinnena, hvilken på en dag afgjorde landets väl och ve för den närmaste framtiden, och därtill, förebrådde han sig, hade han kanske själf varit förnämsta skulden genom sin oförsiktighet vid underhandlingen, hvarigenom denna blifvit bekant.
När han lutade sig tillbaka i länstolen och lät sina blickar tankfullt irra öfver sitt arbetsrum, var det en viss liknöjd slapphet, som låg utbredd öfver de eljes stränga och hårda dragen. Dagen hade varit för honom en dag af strid och ansträngningar. Och han hade ej, som mången annan af partiet, i sista ögonblicket fogat sig efter de starkares vilja. Nej, kämpande till det yttersta mot motståndarnes öfverspända eller egennyttiga planer, hade han icke slutat att strida, förrän allt var afgjordt.
»Om vår granne i öster», hade han sagt, under det hans kalla, lugna blickar öfverforo den bullrande församlingen, »icke såge sig i stånd att få lefva i fred för dessa oupphörliga getingstyng från svenskarnes sida, skulle han snart vara tvungen att helt och hållet krossa de som stungo honom. I skriken högt om svensk tapperhet och svensk klokhet, men tänken I icke på att de män i forna tider, hvilka gifvit eder rätt att tala härom, icke glömde det medel, utan hvilket ingen nationel kraft finnes, intet storverk kan genomföras, ingen utveckling af samhället tryggas: arbetet? Och hvar finnen I spåren efter det trägna och planmässiga arbetet, som ensamt är i stånd att sofra jordmånen för de stora männen och göra det möjligt för dem att utföra de stora gärningarna? Ingenstädes, endast svindlande luftslott, bottenlösa beräkningar – och med dem kan fuller ingen ny gränssten läggas vid Nevan.»