Men bullret och ropen på votering öfverröstade honom. Och tvärt emot lag och heder anklagades han för att hafva plägat umgänge med främmande lands ministrar. Rädslan för ett segare motstånd från mösspartiets sida afhöll visserligen för ögonblicket hans motståndare att fordra hans inställelse för förräderikommissionen; men hans politiska anseende var minskadt. Utpekad såsom en landsförrädare, tvangs han af skammen att lämna öfverläggningen. Det var minnet af denna strid, som gång efter annan vaknade upp i hans sinne med förnyad styrka.
»Abels blod ropar efter hämnd och i Herrens hand står vår hjälp och vår tröst», yttrade han halfhögt. »Ja, du sade så, Coyet. Ditt folk skall ock inom kort utgjuta strömmar af blod och pröfva de svärd, som du föraktfullt påstod darrade som ett ruskande löf. – Men i Herrens hand står vår hjälp och låtom oss därför hålla oss till honom ... Hur länge skall det då dröja», utbrast han häftigare, i det han reste sig, »innan folkens öden skola hvila på fastare grund än på blodiga svärdspetsar? – När skall människolif och människorätt gälla mera än dessa skenbilder, som människorna kalla makt och ära?»
Han stod länge tankfull.
»Men om en sådan tid skulle komma», återtog han lugnare, »skall väl mänsklighetens lycka varda större och allmännare? – När krafterna växa till öfvermått, inslå de ofta på osunda vägar. Faran föraktas, då hon är okänd, och man skall kanske le åt oss lika så föraktfullt som man nu ler åt forna släktens hårda pröfningar. ’Ni kämpade för edert fäderneslands makt och storhet’, skall man måhända säga, ’sådana drömbilder kunna icke locka oss att draga svärdet! Vi kunna öka vår storhet utan att mörda våra grannar. Vi göra det inom våra egna gränser och behöfva icke fika efter annans mark. Då ni voro röfvare och barbarer, äro vi det fredliga arbetets och den allmänna folkupplysningens banerförare.’ –»
»Men när ett sådant folk icke nödgas kämpa för högre plikter, icke nödgas bjuda lifvet för fosterlandets väl, skall det väl kunna älska eller ens fatta begreppet fosterland? ...»
»När det icke får se vår Herres allsmäktiga storhet i farorna och igenkänna honom såsom den kraftige hjälparen i nöden, hvar finnes det medel, som spänner folkets krafter och påskyndar dess utveckling? En veklighetens och flärdens tid skall komma i stället för arbetets och välmågans och i denna tid skall alstras en svag stam. Ett uselt släkte skall trampa vår svenska jord; ty fäderneslandets storhet försvinner så lätt i de kvalmiga vällukter som uppsändas från den sinnliga njutningens offerhärdar. Det lumpna småsinnet och folkklassernas egennytta skola måhända mera än nu äflas om att undergräfva folkets sedliga grundvalar och endast göra det till slaf under lustan efter jordlifvets timliga gåfvor. – Nej, må stormvinden bortränsa de osunda ångor, som uppstiga från dalarne och hota att utbreda sig mot de högsta bergtopparne! – Må kriget komma och rensa folkstammen från dess murkna utskott och låta dess ädlare delar skjuta friare mot höjden.»
»Men skall stormen sträcka sina härjande verkningar endast till träskens pestångor? Skall den icke förstöra äfven hyddorna på dalsluttningen och skaka de fasta slotten på deras klippfästen? Skall han endast bortrycka de murkna grenarne icke afbryta äfven stammen? Man måste rädas. – Utan besinning kastar man sig mot strupen på en fiende, som nyss förut endast af nåd icke krossat oss till döds. Det är fördömdt. ... Dixi et Salvavi animam meam! – Dock som människan är måste hon uppfattas» – afbröt han sig hastigt, i det han oroligt började gå åter och fram öfver golfvet. – »Den ynglingen! – Men det är lätt att ropa på faran, då ingen ser henne ...»
En knackning på dörren kom honom att stanna midt i meningen. Ja, han såg rätt; det var verkligen Svenske som inträdde. Hans bleka anlete bar spår efter nattens äfventyr på samma gång det skimrade af lycka och innan biskopen hunnit återkomma till sig själf och på sitt vanliga metodiska sätt gått igenom alla frågorna med honom, hade Svenske redan berättat om allt som händt honom under de sista fyra veckorna. Han glömde icke heller att omtala nattens äfventyr.
»Har man nämnt mitt namn i Kommissionen?» Dessa voro de enda ord som undföllo biskopen, då Svenske slutat.
»Flere gånger hörde jag min vördade morbrors namn», sade Svenske, förvånad öfver den kalla skärpa som låg i hans tonfall. »Man hade nog gärna sett att min vördade morbror varit i mitt ställe, hvilket jag också storligen fruktade.»