»Hvilka trollpackor?» frågade Svenske.
»Den högförnäma damen, vet jag, och hennes dotter, som dånade, då jag frågade efter ers nåd.»
»Dånade fröken Ulrika?»
»Nej, hans nåd – det var den andra, som föll ned i golfvet som en sten.»
Lars berättade nu i korthet sitt äfventyr på förmiddagen. Svenske tvekade ett ögonblick om han skulle rida tillbaka till staden.
»Om jag ändock hade en vän, som kunde underrätta henne om mitt äfventyr», sade han tyst för sig själf, »och till hvilken hon kunde förtro sig.»
»Vänner», mumlade Lars vresigt, »vänner finnas aldrig flere än att de få rum under hattkullen.»
»Min far hade många trogna vänner, som skulle vågat en dust för honom och om de lefvat äfven för mig.»
»Ja, hans nåd Sparren var en hel karl – likaså långa Draken och tjocke Silfverclou, men det är så här i världen, ser hans nåd, att man har få vänner, när man räknar många gröna grafvar.»
